LYDIE SALVAYRE
Tout homme est une nuit

En cancersjuk fransklärare söker behandling och vila i en by i Provence där han med sitt kolsvarta hår, sin mörkare hudfärg och försynta hållning signalerar främlingskap i andras ögon och väcker deras ogrundade fientlighet. Jeana Jarlsbo om en brännande aktuell fransk roman med ett tidlöst tema som sätter tankarna i rörelse.

 

Främlingsfientligheten frodas i dagens Europa, pinat av kraftiga nationalistiska vindar. När människors omdömesförmåga grumlas av rädslan för och vanföreställningar om det främmande kan det uppstå människoförakt och hatstämningar, vilka i vissa situationer skulle kunna övergå i kollektiva våldshandlingar.

I romanen Tout homme est une nuit (Varje människa är en natt) från 2017 gestaltar den franska författaren Lydie Salvayre i öppen dager dolda utstötningsmekanismer som kan utlösas hos en grupp människor i mötet med en person som anses avvikande – på grund av mörkare hudfärg än hos andra, ett främmande namn, ett beteende som bryter, eller tycks bryta, mot kollektivets rådande normer. Den sjuttioåriga Lydie Salvayre, vars författarskap omfattar ett femtontal romaner och berättelser, belönades 2014 med Goncourtpriset för romanen Pas pleurer (Inte gråta). Visserligen är hon uppvuxen i Frankrike och fullkomligt hemmastadd i det franska språket, men hon har sina rötter i Spanien (hennes katalanska mor och andalusiske far kom till Frankrike i februari 1939, efter att ha deltagit i spanska inbördeskriget på den republikanska sidan).

lydie_salvayre_tout_homme_est_une_nuit_dixikon.se

Främlingskapets villkor är ett återkommande tema i flera av Salvayres böcker. Så också i Tout homme est une nuit, där huvudpersonen och berättarjaget Anas med sitt kolsvarta hår, sin mörkare hudfärg och försynta hållning signalerar främlingskap i andras ögon i samma stund som han sätter sin fot på Café des Sports, ett kafé beläget i en liten provensalsk by. Inne på kaféet fattar en grupp bybor genast misstankar mot Anas och iakttar honom under tystnad, utan att ens bry sig om att svara på hans hälsning. Knappt har han hunnit lämna kaféet förrän de börjar fälla illvilliga kommentarer om honom och drar slutsatsen att han måste vara en hemlighetsmakare, en latmask som bara sitter och rullar tummarna dagarna i ända.

Föga anar de att den drygt trettioårige Anas har arbetat i flera år som fransklärare, att han efter att ha drabbats av cancer velat vistas på ett fridfullt ställe, omgivet av Provences paradisiska landskap, under det att han får behandling i den närliggande staden. Ryktesvis får en av kaféets stamgäster höra att den främmande mannen är allvarligt sjuk, men inte ens då vill de andra tro på det, utan fortsätter att skjuta verbala giftpilar mot honom i hans frånvaro.

För varje dag som går blir den lilla gruppen bybor på kaféet alltmer fientligt inställd till Anas, den förbryllande främlingen, ”den störande inkräktaren”, vars blotta närvaro i byn vänder upp och ner på deras stillastående vardag. Enligt de tre stamgästerna Dédé, Émile och Étienne smälter han inte in i omgivningen, han sticker av mot de andra, skär i ögonen på en, så de behandlar honom som luft, vänder bort blicken så fort han visar sig. Det är i synnerhet kaféägaren, Marcelin Laplace, en gallsprängd, korpulent medelåldersman med vresigt temperament som i grova, nedsättande, fördomsfulla ordalag svartmålar Anas och piskar upp den allmänna hatstämningen mot honom. Utan minsta lilla försök att ta reda på sanningen hävdar Marcelin bestämt att främlingen är arab, muslim till råga på allt, ett påstående som får även de tre stamgästerna att börja vädra sina islamofobiska fördomar. Om de hade vetat att Anas härstammar från Andalusien, precis som Marcelins hustru Filomena, hade de måhända sett på honom med nya ögon.

Fylld av hat mot främlingen säger Marcelin en dag till honom med triumferande röst: ”Min religion förbjuder mig att betjäna dig”. Tystnaden lägrar sig över Café des Sports, och ingen vågar säga emot kaféägaren, känd för sitt vulkaniska temperament. Anas lämnar kaféet i upprörd sinnesstämning.

Medan månaderna förflyter blir Anas situation alltmer laddad. Något hotfullt ruvar därute i byn. Men det finns också ljuspunkter i hans tillvaro: långa skogspromenader, närheten till naturen skänker honom välbehövlig själsro. Hur skulle han kunna veta att någon spridit ett rykte i byn om att han odlar hasch djupt inne i skogen, som han sedan säljer i den närliggande staden? På kaféet är man beredd att agera, följa efter honom, eventuellt kontakta myndigheterna.

Under en av sina bussresor till det sjukhus där han regelbundet får cancerbehandling träffar Anas en ung kvinna vid namn Mîna, som i likhet med honom har invandrarbakgrund och känner sig mycket ensam. Så småningom börjar de uppleva själslig närhet till varandra, men deras oskuldsfulla vänskap ses med oblida ögon på Café des Sports, där Marcelin gjuter olja på elden med sina hätska ord och det skadelystna gänget använder skymfande tillmälen så fort Anas och Mîna kommer på tal.

Marcelin och hans tre kompisar, till syvende och sist frustrerade över sina egna liv, vänder sin verbala vrede mot allt mellan himmel och jord: politiker, mångkulturalism, invandring, intellektuella, uteblivet regn, homosexuella, rapmusik, terrorism, ekologiskt jordbruk, sociala medier, och så vidare.

Vårt land behöver en stark ledare, en auktoritär man, någon som Trump, han är en riktig karl, har hårda nypor, säger Marcelin som betraktar den nyvalde amerikanske presidenten som sitt alter ego. Auktoritet och gränslös fosterlandskärlek, det är A och O för Marcelin.

Misstron mot Anas smittar så småningom hela byn. Och på Café des Sports blir stämningen allt hätskare mot honom och hans flickvän. När kaféägaren och hans tre vänner vill börja agera för att bli kvitt ”inkräktaren” är det bara Jacques, en fransklärare från Paris som bott i byn i tjugo år, som vågar ryta ifrån och uppmanar dem att ta sitt förnuft till fånga; dock förgäves. Uppenbarligen projicerar de fyra bittra männen sina frustrationer, sina rädslor, sitt allmänna missnöje över sakernas tillstånd på främlingen – syndabocken som får bära skulden till allt ont. Nattmörkret tätnar inom den hatfyllda kvartetten…

I Tout homme est une nuit varvas Anas alltmer ångestladdade dagboksanteckningar med den allvetande berättarens redogörelse för händelseförloppet, så att de två berättarperspektiven kompletterar varandra. Händelserna utspelar sig förvisso i en liten by i Provence, men de kunde lika väl ha ägt rum på en plats belägen i ett annat europeiskt land, präglat av vår tids växande främlingsfientlighet.

Även om den ibland gränsar till övertydlighet har Salvayre har tvivelsutan skrivit en brännande aktuell roman med ett tidlöst tema som sätter tankarna i rörelse.

 

– Se ett samtal med författaren:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!