Det existentiella skrikets filosof
Om Benjamin Fondane

Benjamin Fondane (Wikipedia)
Klicka på omslaget för att komma till Amazon.fr

Klicka på omslaget för att komma till Amazon.fr

Av BO GUSTAVSSON

Den fransk-rumänske judiske författaren Benjamin Fondane var under sin livstid verksam på en rad olika områden. Han skrev poesi, essäer och kritik. Han ägnade sig åt filosofi och filmskapande och deltog aktivt i kulturlivet både i Frankrike och i sitt hemland Rumänien. När han 1923 vid 25 års ålder reste till Paris, hade han redan ett omfattande författarskap på rumänska bakom sig.

I essän Le Lundi existentiel et le dimanche de l’histoire (Den existentiella måndagen och historiens söndag) definierade Fondane en specifik judisk existentialism med mystika inslag. Essän publicerades 1945 i antologin L’Existence men då var han redan död, mördad i Birkenau den 3 oktober 1944.

Le Lundi existentiel et le dimanche de l’histoire kan läsas som Fondanes filosofiska testamente. Här utarbetar han tankar om en radikal existensfilosofi samtidigt som han kritiserar sådana filosofer på modet som Heidegger och Sartre. Utgångspunkten för sitt eget tänkande finner Fondane i Bibeln. Men han ser inte Bibeln som en religiös bok utan snarare som en filosofisk text. Ett citat på latin ur Mark. 2:27 får styra argumentationen i essän: ”Sabbatum propter hominem factum est et non homo propter Sabbatum” (Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten). Lagen, det vill säga allt som styr samhället, tänkandet och moralen, är med andra ord underställd den levande människan. Det primära är det existerande subjektet och det är utifrån denna tanke som Fondane kritiserar sin samtids filosofi. Sabbatum propter hominem factum est et non homo propter Sabbatum utgör det radikala ifrågasättandets tes som Fondane gör till sin.

Inspiration finner Fondane hos Kierkegaard och framför allt den ryske filosofen Lev Sjestov. Fondane lärde känna Sjestov i slutet av 20-talet och tog starka intryck av hans antirationalistiska filosofi. Enligt Sjestov hade rationaliteten främmandegjort den mänskliga existensen och därför gällde det att befria sig ur rationalismens fängelse. Hans filosofi bestod i en ”kritik av evidenser” i syfte att åter igen införa en religiös och oändlig dimension i den moderna tillvaron. Umgänget med Sjestov gjorde Fondane till en existensfilosof. I Le Lundi existentiel et le dimanche de l’histoire menar Fondane att den existentiella ångesten går före den rationalistiska logiken och därför har det existerande subjektet företräde framför existensen. Det är ett argument riktat både mot Hegels och Heideggers filosofi. Enligt Fondane satte första och andra generationen av existensfilosofer parentes kring det existentiella subjektet då de ägnade sig åt ett tänkande om varat. Men de sanna filosofiska frågorna genereras av den enskilde individen ställd inför sin egen konkreta existens. Det är metafysikens och kunskapens grund.

Fondane är speciellt kritisk i sin essä mot Sartres och Camus existentialism. Sartres filosofi definieras som L’homme est une passion inutile (Människan är en meningslös lidelse) medan Camus tänkande sammanfattas som L’existence est une passion inutile (Existensen är en meningslös lidelse). Men båda går inte tillräckligt långt i sin syn på det absurda. För Sartre reduceras det absurda till en (rationell) meningslöshet utifrån människans perspektiv och för Camus till en (lika rationell) meningslöshet i själva tillvaron. Det absurda är emellertid varken rationellt eller begripligt och just det utgör dess essens. Det absurda överskrider tänkandets kategorier.

Sisyfos

Sisyfos

Camus Myten om Sisyfos (1942) sågas av Fondane och särskilt illa tycker han om den berömda avslutande meningen Il faut imaginer Sisyphe heureux (Man måste tro att Sisyfos är lycklig). Det är att kapitulera för förnuftets efterrationalisering istället för att acceptera det radikalt absurda i tillvaron. Det existerande subjektets tidsmoment är inte förnuftets ”efter” utan levandets ”under det att”. Camus förvandlar det existerande subjektet till tanke och det kontingenta till det nödvändiga. Konfronterad med det radikalt absurda i tillvaron är det enda som återstår för filosofin ett skrik, ett skrik av ångest och lidande. Men detta skrik återfinns inte i filosofihistorien och därför måste den sanna existensfilosofin göra det till sitt. Traditionella filosofer söker lugn och förståelse i sitt tänkande medan den autentiske existensfilosofen måste våga göra oron och ovissheten till sin metod. Det gör ont att leva och det ska också göra ont att tänka.

Det finns en förtvivlans kunskap och det finns en förståelsens kunskap. För Fondane (och Sjestov) är den enda sanna kunskapen förtvivlan, ett icke-vetande som påminner om den negativa teologins. Den existentiella kunskapen måste våga möta verkligheten sådan den är – en agonians ontologi bortom rationalismens illusioner. Enligt Fondane kan Sjestovs tänkande sammanfattas genom en omformulering av citatet ur Mark 2:27: Ce n’est pas l’homme qui a été fait pour la vérité, mais la vérité qui a été faite pour l’homme (Människan skapades inte för sanningens skull utan sanningen skapades för människans skull). Människans är inte underordnad Lagen, tänkandet, moralen, samhället, historien etc. utan det primära är människan själv. Allt utgår från henne, även metafysiken och ontologin.

Fondane uppställer två grundsatser för sitt existentiella tänkande. Den första är ett citat ur Jobs bok 42:2: À Dieu, tout est possible (Jag vet att du förmår allt). Den andra är hämtad ur Psaltaren 82:6 och lyder på latin: Dii estis et filii excelsi omnes (Ni är gudar, alla är ni den Högstes söner). Här framskymtar såväl en människosyn som en gudssyn. Bara Bibeln avslöjar mysteriet som gör det existentiella subjektet till en alienerad och existensen till en absurditet. Kontexten för citatet ur Jobs bok blir då speciellt viktig. Den rättfärdige Job representerar själva urbilden för den alienerade människan. Han har förlorat allt i livet, men vunnit alienationens medvetande. Han har förlorat sin egendom och alla sina ägodelar, och även sina sju söner och tre döttrar. Han drabbas av sjukdomar och fysiskt lidande. Utblottad och förtvivlad sitter han på en askhög och beklagar sitt öde. Hans tre vänner inkarnerar den konventionella moralen som inte ser längre än traditionellt vetande. Till sist inser Job Guds outgrundlighet och tillvarons gåtfullhet. Det är den existentiella kunskapens början och därför är Job för Fondane en existentiell hjälte. Det är han även för Kierkegaard och Sjestov. Job representerar det existentiella subjektet som lever i förtvivlans kunskap och som lär känna Guds och existensens outgrundlighet.

Léon Bonnat - Job

Léon Bonnat – Job

När Fondane sammanför citatet ur Jobs bok med citatet ur Psaltaren om att vi alla är gudar och den Högstes söner, läggs ännu en dimension till den existensfilosofi som han utarbetar i Le Lundi existentiel et le dimanche de l’histoire. Kontexten för raden ur psalm 82 är att människor vandrar i mörker dömda att dö och att de är ett ingenting utan Guds hjälp. Men detta ingenting är trots allt den Högstes söner. Här anspelas på det teologiska begreppet theosis eller gudomliggörelse som är speciellt viktigt inom ortodox teologi. Theosis avser den andliga process då den troende blir lik Gud, vilket utgör målet för människan enligt ortodox kristendom. Vad som antyds genom de båda citaten ur Jobs bok respektive Psaltaren är att det existentiella subjektet genom sina erfarenheter kan förenas med den outgrundlige Guden. Att citaten är tagna ur Gamla Testamentet tyder på att den spiritualitet som inspirerar Fondane är den judiska mystiken.

Den esoteriska dimensionen i Fondanes existensfilosofi har därför att göra med idén om att alienationens utsatthet öppnar upp för föreningen med alienationens grund, det vill säga Gud. Den apofatiska teologin ger uttryck åt liknande tankar men Fondane är nog snarare inspirerad av Sjestovs idéer om existensens tragik. Att träda in i existensen är att förlora allt hopp och bara lita till sin förtvivlan. Detta är den existentiella sanningen i historien. Ändå avslutar Fondane sin essä med en glimt av hopp genom att citera Kafkas tal om un Grand Lundi (en Stor Måndag). Det är det esoterisk-eskatologiska löftet om att efter historiens slut ska existensen till sist uppenbaras för människan genom att hon befrias från den Zauberkraft, den mörka trollmakt, som dittills styrt hennes liv och tänkande. Friheten består i vägran att låta sig domineras av denna Zauberkraft för att istället bli ett sant existerande subjekt som inkarnerar en ny tid och en ny värld.

I Baudelaire et l’expérience du gouffre (Baudelaire och erfarenheten av avgrunden) utgiven 1947 kommenterar Fondane en nyckeltext för förståelsen av modernitetens Zauberkraft. Det är avsnittet i Kafkas Processen där det berättas om en man som väntat hela sitt liv på att en vakt ska öppna Lagens dörr för honom. Till sist dör han framför den stängda dörren. Men denna dörr vara bara avsedd för honom och kunde bara öppnas av honom själv. Berättelsen illustrerar den moderna människans existentiella situation och relationen till det metafysiskt okända eller Gud. Människan är inte skapad för Lagen utan Lagen är skapad för människan. Hennes väl går före allt annat. Därför kan Fondane skriva i Le Lundi existentiel et le dimanche de l’histoire: Le bien de l’homme commande non seulement le dessein de l’Histoire, mais aussi les desseins de Dieu (Människans väl styr inte bara Historiens mål utan även Guds syften). Det är den esoteriska innebörden i Fondanes existentialism: att människan utgör på en och samma gång historiens mål och Guds mål.

Då Fondane skrev ner dessa tankar, levde han instängd i ett ockuperat Paris som präglades av en atmosfär av rädsla och angiveri. I mars 1944 arresterades han av fransk polis i sin lilla lägenhet på 6 rue Rollin troligtvis angiven av husets portvakt. Det enda som han hann ta med sig var manuset med sina samtal med Sjestov som skulle publiceras först 1982 under titeln Rencontres avec Léon Chestov (Möten med Lev Sjestov).

Kommentera: