Efter Lukas Bärfuss succéroman om kriget i Rwanda, ”Hundert Tage”(2008) som även finns översatt till svenska (”Hundra dagar”), kommer nu hans andra roman ”Koala”. Som tidigare är det ett nöje att läsa Bärfuss, sällan njuter jag så av någons språk – det kvittar nästan vad han skriver om. Han är personlig, utan att bli för privat.
Koala handlar om en vanlig människa, ett vanligt liv. Ändå verkar inget i Lukas Bärfuss berättelse vara ”vanligt”. Centralt är självmordet, och det är Lukas Bärfuss egen bror som begår det. Det är drabbande, chockerande – men som Bärfuss skriver: självmord är en vanlig död.
Varför kallades brodern egentligen för Koala av sina vänner? Han fick namnet som liten scout, efter en gräslig initiationsrit på ett scoutläger – ett namn han aldrig gillade. Vem vill vara koala, när man kan vara panter eller grizzlybjörn? Och säger namnet något om varför brodern dog, fick han en stämpel han aldrig trivdes med? Satte omgivningen honom i ett fack han aldrig kunde befria sig ifrån?
Lukas Bärfuss gör en lång utvikning om djuret koalan och skriver närmare 90 sidor om de första straffångarna som skeppades till Australien på 1700-talet. Koalan – utrotningshotade i Australien – blir som en symbol för hur vi agerar mot våra medmänniskor, mot djur och natur. Ett offer. Var det broderns totemdjur som angav riktningen för hela hans – av många ansett – misslyckade liv? Australienberättelsen verkar först vara en utvikning, en parantes, men är i själva verket central för svaret Bärfuss söker.
Den provocerande frågan är inte varför någon begår självmord, utan den som ställs till oss alla: Varför lever vi vidare i denna värld? Varför stiger vi upp varje dag, jobbar livet ur oss, somnar och stiger upp igen – bara för att vara del av en egentligen ovärdig och omänsklig värld? Han får aldrig svar på sin fråga om brodern, men någotsånär på frågan varför ingen vill tala om självmord.
Självmord, som är en av de vanligaste dödsorsakerna för människor i åldern 20-40 år. Nästan alla har någon i sin närhet som begått självmord, men att tala om det är ett tabu. När brodern ska begravas är det utan präst, hans begravning måste ske utanför kapellet i ovigd gjord och hans aska strös i sjön. Inte ens inom kyrkan talas det om självmord, inte ens där finns någon tröst. Vad är det vi tar avstånd ifrån mest? Jo, att någon har valt att inte delta i det gemensamma, utan har avsagt sig plikten att arbeta. Författaren Lukas Bärfuss gör motsatsen – han åker hem från begravningen och sätter sig vid sitt skrivbord ”och börjar jobba”, så vänder han sig mot livet och försöker bryta språklösheten.
Det är en tänkvärd bok, en påminnelse om hur mycket vi glömmer i farten, men det är ingen roman i allmän bemärkelse, snarare en skärva i den allmänna förståelsen. En del kritiker har varit besvikna när de jämför denna bok med ”Hundra dagar” – i stället för att se att en författare måste gå olika vägar för att nå fram till nya storartade texter.
Det här är en av vägarna, den är ett nöje att läsa och framför allt är det är ett nöje att följa med på Lukas Bärfuss litterära resa.
– Boken tilldelades Solothurner Literaturpreis
– Se en presentation av boken här (franska):