Lukas Bärfuss, den kanske mest välkände schweiziske författaren idag, tilldelades förra året Georg Büchner-priset som belöning för hela sitt författarskap som förutom romaner omfattar också essäer och dramer (”Vem är Schmitz?” spelas just nu på Stadsteatern i Göteborg). Margareta Flygt skriver här om honom och hans roman Hagard från 2017, men också om hans, Saša Stanišićs och Peter Handkes olika tacktal under hösten 2019.
Du sitter på bussen, går längs gatan eller i sitter i ett väntrum. Du har plötsligt den där extra tiden, som du sällan får eller tar dig, att kunna se på någon, iaktta andra du inte känner. Du börjar undra hur deras liv ser ut, kvinnan mittemot, den gamle mannen som suckar, barnet som leker. Du försöker tolka deras kläder, hållning, blick. Sedan är det dags att stiga av eller är det din tur och du lämnar dina fantasier. Oftast gör du det.
Huvudpersonen Philip, i Lukas Bärfuss roman Hagard från 2017, gör det inte. Han står och väntar. Han är en medelålders mäklare med medelgod karriär, snygg bil och pengar. Så händer något. ”Allt började med ett par skor”, ett par plommonfärgade ballerinaskor. De bärs av en kvinna som rör något i honom. Han ser, fastnar med blicken och följer efter. Ett plötsligt infall blir till en besatthet, han kan inte sluta. Han följer kvinnan och berättaren honom. Varför?
Den korta romanen på 170 sidor utspelar sig i en stad i Schweiz, kanske Zürich. Ryssland har invaderat Krim, och flygplan MH 370 från Malaysian Airlines har precis försvunnet spårlöst. Bärfuss låter också Philips existens rämna. Inom 36 timmar förlorar han bil, pengar och en sko – och, när mobilen blivit urladdad, även kontakten med resten av världen. Han är utanför, osynlig, ingen. Utan teknik finns han inte, är utanför radarn likt flygplanet som försvann. Den hela tiden minskande batteritiden blir till den kommande katastrofens count-down. Utan sin mobil kan han inte nå någon – för även om det finns analoga telefoner, så minns han ju inga telefonnummer utantill.
Man kan undra vad det är som gör att Philip följer efter en okänd, verkar som förälskad, trots att han efter hundra sidor ännu inte sett hennes ansikte? Vill han ens det? Så länge vi inte möts på riktigt, kan vår kärlek förbli en känsla utan krav på dialog, en förälskelse i förälskelsen.
Efter en bilfärd med en svarttaxi till hans egen parkerade BMW, är katastrofen ett faktum. Bilen är borta, så också hans sista pengar. Philip når ändå fram till huset där den åtrådda kvinnan bor, han ser hennes lägenhet. Och så där riktar han ett meddelande till skaparen att han dör, men försvinner inte. Romanen slutar så med att ”Detta är slutet – och här vill jag börja.”
Som läsare undrar man om Philip till slut fick se kvinnans ansikte, och vad han då såg. Och om det är hans fantasi eller han själv som dör? Också romanens titel är en gåta. Ingen romanfigur bär namnet Hagard, som också kan översättas med utmärglad eller förstörd, synonymer är delirium, demens, skräck. I en intervju nämner Bärfuss själv att Hagard är en jaktterm, som beskriver falkar som aldrig låter sig tämjas. Också bokens berättare undrar. Romanen inleds med att han förklarar att han bara vet vad som hände, men förstår det inte. Som vi kan iaktta ett händelseförlopp, se hur domininobrickor faller, men att se hur de gör det säger inget om varför någon ställt upp dem. Det som ligger bakom, orsakerna, förblir dolda.
Är det Philip som inte vill inordna sig eller handlar det om författarens fantasi, en lek där berättaren följer Philip för att se vart hans romanfigur tar vägen? Handlar det bara om gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är uppdiktat? Bärfuss gestaltar i Philip under hans maniska jakt även en författares fixering vid sina romanfigurer och vid att följa dem.
De gångna åren har det kommit en rad essäer om skrivande, där olika författare skriver om sina bevekelsegrunder, våndor och driv att skriva – och om sin utsatta ställning i samhället. Författarna Karolina Ramqvist, Karl-Ove Knausgaard och Anneli Jordahl är bara några av dem. Lukas Bärfuss gör samma sak, fast i romanform. För det förblir en gåta varför en författare följer ett speciellt öde, varför hen bestämmer sig för att leva med just sina uppdiktade figurer, ibland i flera år. Vi kan förstå förloppet, men hur den initiala gnistan uppstår är ett mysterium.
Lukas Bärfuss eget liv har också varit fyllt av slumpartade händelser. Han växte upp i utanförskap och verkade vara predestinerad till social misär och kriminalitet. Han hade knappt någon kontakt med sin mamma, hans pappa satt inne för ekonomisk brottslighet. När Lukas Bärfuss var tretton och mamman och hennes nye man flyttade till en annan stad fick han klara sig bäst han ville. När mamman sedan slutade betala hyran blev sonen hemlös. Då var han femton. Böcker blev hans räddning – också rent bokstavligt, då han kunde värma sig på biblioteken.
Viljan att skaffa sig kunskap och utbildning blev drivkraften ur misären och skrivandet hans väg in i samhället, i gemenskapen. Här skiljer han sig från många av sina kolleger som problematiserat rollen som författare som ett utanförskap, en isolering. Själv gjorde han ju den omvända resan, från utstötthet till gemenskap. Men frågan om man blir älskad för sin ställning eller sin person är den samma.
I början av november tilldelades Bärfuss 2019 års Georg Büchner-priset i Darmstadt. Om Deutscher Buchpreis är det största kommersiella tyskspråkiga litteraturpriset, är Büchner-priset det högst ansedda. Själv menade han i sitt tacktal att han ännu inte skrivit ett enda verk han känner sig helt nöjd med, som uppnått hans egna kriterier på kvalitet. Men hans tal handlade också om moral och ansvar. Han frågade sig varför han de senaste årtionden fokuserat så mycket på dödande, folkmord, tortyr och våldtäkter, lagt sina bästa år på att studera våld som i romanen Hundert Tage (”Hundra dagar”) om folkmordet i Rwanda – som blev en storsäljare och är översatt till femton språk – eller i pjäsen Dora. Hur förklarar man det för sina barn?
Han talade om våldets historia från Auschwitz till Sarajevo och fram till vår tid. ”Nazisterna och deras tankegods var aldrig borta, och varje demokrat som undrar över detta, borde fråga sig varför han glömt detta.” sa han och tillade att ”Den som glömmer det sista kriget, förbereder redan nästa.” Liksom Büchner en gång anser Bärfuss att cynism och resignation bara är andra ord för feghet. Att vara del av en gemenskap handlar också om att ta ett ansvar för det i sitt skrivande.
Tacktal är annars ofta en rätt lam genre, där givaren hyllas och ingen av de uppklädda festdeltagarna behöver skruva på sig. Tysktalande författare har en annan tradition, vi minns t.ex. när Thomas Bernhard fick det österrikiska statspriset för litteratur eller när Rainald Götz tävlade om Ingeborg Bachmann-priset. I höstas fick vi också höra tre gripande tal, varav Bärfuss var det minst kontroversiella, även om en och annan kanske tyckte det var för politiskt.
Saša Stanišić som tilldelades Deutscher Buchpreis för romanen Herkunft var desto tydligare i sitt tacktal. Också hans roman handlar om det oplanerade, om slumpen som bestämmer var man är född någonstans och vad denna slump, detta öde, haft för följder för honom. Men hans glädje över priset grumlades av årets Nobelpris i litteratur och han bröt ut i en hattirad mot Peter Handke och dennes ställningstagande under Jugoslavienkriget och, som han ser det, Handkes förnekande av ett folkmord: ”Att jag får stå framför er här idag, är en följd av den verklighet, som denna människa inte har tillägnat sig…”.
Bara några veckor senare höll Handke sin Nobelföreläsning. Han talade i sin tur om vad som fått honom att börja skriva: också det en följd av ett krig. Hans mors båda bröder föll i andra världskriget och han berättade om hur den ene brodern, när han kom hem på permission, fick dödsbeskedet om den yngre brodern, men bar med sig kuvertet hela den lediga veckan utan att tala om det för familjen. Först när han tog bussen tillbaka till fronten, lämnade han det till systern, Handkes mor. En vecka senare var även han död. Föll, dog, saknades – olika ord för att någons liv aldrig fick sitt naturliga slut, som vore kriget en ofrånkomlighet.
Handke talade däremot inte om det krig som rivit upp så mycket ilska. Han talade i stället om att vi ska lyssna på fåglarna, se småblommorna i vägrenen. Krig, pansarvagnen på den grå asfalten, den bruna patronväskan, det är inte det verkliga enligt Handke. Nej, det verkliga är det ”bergsblå” i hans barndomslandskap Kärnten.
Vi kan väl önska att det vore så, men krig är alldeles verkligt för dem som levt i det. Att säga något annat är ett hån. Krig är ingen slump, ett ofrånkomligt öde vi måste böja oss inför. Det är något som förändrar obönhörligt, men som skulle ha kunnat påverkas. För ja, som Bärfuss betonade, den som glömmer det förra kriget, bidrar till att nästa blir möjligt. Om Handke har skrivit ut sig i kylan, har Lukas Bärfuss skrivit in sig i gemenskapen – just för att han vågar tro på en sådan.
Vad vi lärt oss under den debattrika hösten 2019, med dess olika pristagare, är också att litteraturens betydelse och påverkan är enorm, att den fortfarande förmår riva upp känslor, och att också det skrivna ordet har en enorm sprängkraft.
————————-
– Ett timslångt samtal med Bärfuss om Hagard
– En uppsättning i Zürich av Bärfuss pjäs Frau Schmitz
– Samma pjäs i Göteborg, här med titeln ”Vem är Schmitz”