Av ULF ERIKSSON
Med sin fiktiva domän Celama har Luis Mateo skapat ett romankosmos i paritet med Faulkners, García Márquez eller J.C Onettis motsvarigheter. Hans brett anlagda romankonst fokuserar det regionala Spanien med fokus på konfrontationen mellan individ och historia. Samma tematik präglar hans kortare prosa: noveller, mikroberättelser och fabler.
I de tre fablerna i El fulgor de la pobreza får läsaren följa tre människoöden som alla handlar om livsödets obeveklighet. Frågan är bara varifrån ödet formuleras: i efterhand, av en berättare, eller från början, i själen hos den som hör en oemotståndlig kallelse att bryta upp, att utvälja en fiende, eller att återvända till hemlandet.
Fabeln som genre är ett lyckligt, mer stiliserat och tidlöst mellanting mellan roman och novell. Luis Mateos gestalter mejslas långsamt fram liksom i halvmörker, tills de plötsligt blir synliga i en överraskande insikts blixtljus.
© Ulf Eriksson