Röster om prosans möjligheter

Tejero under kuppförsöket, i Spanien kallat "23-F"

Av ULF ERIKSSON
Den 23 februari 1981 sköts det skarpt i Spaniens överfulla parlament. En grupp militärer försökte genomföra en kupp mot den nya demokratin. Tre män vägrade lyda ordern att lägga sig ned: regeringschefen Suárez, generalen Gutiérrez Mellado och kommunisten Carrillo. Ingen av dem hade något invändningsfritt förflutet, men den dagen riskerade de livet och räddade den spirande spanska demokratin. Om detta ögonblick har författaren Javier Cercas, känd i Sverige genom den fascinerande pseudodokumentären Hjältarnas uttåg, skrivit romanen Anatomía de un instante (Ett ögonblicks anatomi).

I ett föredrag betitlat La tercera verdad (Den tredje sanningen) kretsar han kring sin egen roman för att ge några perspektiv på vad romankonstens sanning kan vara.

Som så många andra som försöker säga något om berättandet, prosan, epiken, fiktionen eller den mer eller mindre sammanhängande verklighetsskildrande ordkonstens villkor och möjligheter börjar Cercas med Don Quijote: Cervantes, säger han i föredraget, grundade den moderna romanen och uttömde dess möjligheter samtidigt som han gjorde denna nya litteraturart outtömlig.

Sin egen roman vill Cercas lokalisera någonstans mellan reportaget, historieskrivningen och fiktionen. Att gestalta det möjliga handlar om att arbeta med sanningen i en form som levandegör aspekter av verkligheten vilka inte skulle vara tillgängliga för vår upplevelse annars.

Cercas levererar många förståndiga och till och med angelägna synpunkter, dessutom elegant formulerade, vilket var och en som läser spanska kan konstatera eftersom en kortversion av föredraget trycktes i El País den 26/6. Nyligen har två svenskspråkiga författare, Monika Fagerholm och Per Wästberg (i AB den 25/6 respektive SvD den 21 och 22/6) sällat sig till den på senare år rätt talrika grupp skribenter som av någon anledning väljer att tala om romanen när de skall tala om litteraturen.

Wästbergs text (fördelad på två understreckare) är en fullmatad katalogaria över modern och postmodern romankonst under flera hundra år och som sådan lärorik och en god påminnelse om vilka texter som utgör den galax varje seriös romanförfattare har att navigera i. Fagerholms text är mer personlig i sitt estetiska sökande efter någonting bortom (eller kanske rentav innanför) berättandet. Utifrån en essä i New Yorker av den amerikanske författaren Jonathan Franzen om hans för tidigt döde vän, det postmoderna geniet David Foster Wallace (1962–2008), skriver Fagerholm om berättandets möjligheter i dag. Bland annat funderar hon kring den lyriska essäns möjligheter och det fragmentariska skrivsättet.

Doré - Don Quixote läser riddarromaner

Allt detta tal om romanen är intressant, men vad är det närmare bestämt som vi talar om när vi talar om romanen? De tre nämnda författarna skulle säkert, om de träffades, visa sig vara ganska ense om att romanen är en hybridform, men att den i regel – viktiga undantag finns – har en sorts bas eller köl: berättandet ”om” något som har funnits före skrivandet och som får nytt liv i den process vi kallar fiktion och tänker oss som en aspekt av läsarens upplevelseförmåga.

Poesin skapar sin verklighet som vore den ny – ur röst, skrift, ordsituationer, verbala processer och en organisation av tecknen som kan gränsa till och övergå i konceptkonst. Det slags berättande som utgör bokmarknadens skönlitterära torso är en realistisk epik som återberättar något som tidigare skett eller som inom fiktionen kan hanteras som något tidigare inträffat eller ännu inte fullt ut förklarat. Det finns något retroaktivt över normalprosan som säkert fyller en trygghetsskapande funktion.

Emellertid existerar inte det förflutna som sådant. Vad vi har är mer eller mindre trovärdiga berättelser om ”det förflutna”, och dessa berättelser är fenomen i nuet, exempelvis Cercas roman som ingår i Spaniens bearbetning av sin närhistoria förstådd som en samtida, akut realitet.

Som poesi, det vill säga som kompromisslöst verklighetsuppfinnande, visionärt eller meditativt ordverk, är den normalepiska, retroaktiva romanen oftast oduglig. Den vilar på (och konserverar) en kollektivt omfattad föreställning om samhället och närhistorien och kanske också folket och nationen och värdsdelen eller planeten, och det är på så sätt den kommer till liv inom läsaren.

Själv talar jag gärna som spanjoren Javier Marías om prosa som handlar om sådant man bara kommer att tänka på medan man skriver. Det vill säga att skrivprocessen får fungera som en generator av möjlig verklighet. En sådan prosa finns någonstans mellan normalromanen och poesin, kanske intill den lyriska essän.

Samtalet om prosan, berättandet, fiktionen och skriften lär förhoppningsvis fortsätta i många forum. Något säger mig att detta samtal kommer att bli en väsentlig aspekt av demokratins inre liv när vi nu fjärmar oss från sekelskiftet och går in i 2000-talets andra decennium.

Ulf Eriksson

_____________

– Klicka här för att läsa Peter Landelius recension här på Dixikon av Cercas Anatomía de un instante

– Klicka här för att läsa Peter Landelius essä ”Javier Marías – en av Spaniens idag viktigaste författare”

– Klicka här för att läsa också presentationen av Javier Marías senaste bok, ”Los enamoramientos”

1 kommentar

  1. peter landelius says:

    I slutet av 80-talet var jag på middag hemma hos Carmen Balcells, den litterära agenten som byggde ”boomen” och därtill kan laga mat som andra agenter bara kan drömma om. Medgäster var Gabriel García Márquez, Juan Marsé och Manuel Vásquez Montalbán. Det animerade samtalet varade i flera timmar och handlade om ett enda ämne: hur Cervantes i varje kapitel av Don Quijote visar prov på romankonstens alla knep och möjligheter. Jag lyssnade fascinerad och lät maten tysta mun.

Kommentera: