Konstmarknaden skapar ofta stora rubriker i pressen och konstverk säljs ibland för rekordhöga priser. Särskilt uppmärksammad under senare år har den italienske konstnären Maurizio Cattelan blivit för sitt spektakulära verk ”Comedian”. Verket som föreställer en banan upptejpad på en vägg har väckt både fascination och irritation. Det gjordes 2019 och såldes 2022 på auktion i New York för 6,2 miljoner dollar.
Hur ett konstverk kan betinga så skyhöga och till synes orimliga priser är en fråga som många har ställt sig. Varje konstverk är egentligen omöjligt att värdera och prissätta, även om man kanske inte är beredd att hålla med den franske författaren Stéphane Mallarmé som såg det som en ren förolämpning att sätta ett pris på ett konstverk.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Konstmarknaden förr och nu, ett brett och mångsidigt ämne, sätts under lupp i den infallsrika boken Vendre son art. De la renaissance à nos jours (”Att sälja sin konst. Från renässansen till våra dagar”, 2025) som är försedd med vackra illustrationer i färg. Bokens författare är två konsthistoriker, Sophie Cars och Charlotte Guichard, den förstnämnda är knuten till Sorbonne i Paris och den sistnämnda har en professur vid École normale supérieure i samma stad. Cars har tidigare skrivit bland annat om konst och kapitalism under 1960-talet och Guichard har studerat graffiti i Rom under perioden 1500 – 1800.
Det är en något annorlunda konsthistoria som vi får ta del av i denna informationstäta skildring. Här beskrivs med intressanta exempel en utveckling som täcker sex sekler, från 1400-talet till nutid. Bokens analyser utgår främst från upphovsmännens perspektiv och fokus riktas således på vad som sker i konstnärens egen ateljé innan verket kommer ut på marknaden.
Varje konstnärs önskan är förstås att bli känd och då gäller det också att bli såld. Av central betydelse är det ögonblick då ett konstverk lämnar ateljén, konstnären bestämmer ett pris och verket når sin publik. Därefter händer inte sällan att konstnären successivt tappar kontrollen över sitt verk och dess pris. Konstnärernas kontakter och vägar ut till marknaden kan vara många och snåriga, institutionella och kollektiva eller mer privata, och skiftar över tid. Renässansens mecenater har blivit dagens gallerister och kuratorer, en transformation som har haft många faser.
Konstnärernas olika strategier för att skaffa sig en varaktig position på marknaden växlar och är beroende av de historiska förhållandena. Samtidigt finns det enligt bokens författare en kontinuitet i de problem som konstnärerna brottas med när det gäller att nå ut och bli etablerade. De analysverktyg Cars och Guichard använder för att få svar på sina frågor hämtar de från discipliner som antropologi och sociologi och mera sällan från själva konstvetenskapen. Det handlar således inte särskilt ofta om estetiskt inriktade studier av enskilda konstverk.
Bokens grundläggande syfte är att ge inblick i framväxten av dagens konstmarknad. Konturerna till den kunde ses redan under 1700-talet både i Europa och Kina. Teoretiskt har författarna influerats av bland andra den franske sociologen Raymonde Moulins pionjärarbete från 1967, Le marché de la peinture en France där han visar på samspelet mellan estetikens fält och marknadens. Man skulle kunna förvänta sig att inspiration hade hämtats även av sociologen Pierre Bourdieus studier och dennes distinktion mellan det kommersiella och det icke kommersiella liksom hans teorier om symboliska och kulturella värden i relation till sociala och ekonomiska. Bourdieus resonemang om den omedelbara och temporära framgången i förhållande till en mer varaktig framgång, oberoende av vad en samtida publik förväntar sig, har likaså relevans för diskussionerna i Vendre son art. Bourdieu nämns visserligen men hans teorier tas inte nämnvärt i bruk.
En viktig källa har däremot varit den korrespondens som finns bevarad mellan konstnärer och beställare. Boken innehåller flera belysande citat ur ett antal brev som täcker ett brett tidsspann. Albrekt Dürer till exempel var en mycket vältalig förhandlare när det gällde att sätta pris på sina verk. Det framgår av de brev han skrev till sina olika beställare.
När han 1507 för en kyrka i Frankfurt utfört ett av sina träsnitt i en serie av bilder om Jungfru Marias liv utväxlades inte mindre än nio brev mellan honom och hans beställare. Dürer argumenterar där skickligt för att det pris på 130 floriner som han först satt måste höjas till 200 floriner, vilket beror dels på den tid det tagit att utföra arbetet, dels på de ökade materialkostnaderna. Det hände också att Dürer hellre ville ha betalt in natura än i kontanter. Han var en stor samlare och hade en förkärlek för exotiska ting såsom indianfjädrar och även för dyrbart porslin. På Dürers tid avgjordes priset ofta av faktorer som antalet dagar en konstnär arbetat på sitt verk, på hur många figurer som var avbildade och på tavlans format. Michelangelos brev visar hur priserna på marmor blev helt avgörande för prissättningen av hans verk.
En av det tidiga 1600-talets mest kända konstnärer var Artemisia Gentileschi, verksam under barocken i Rom. Hon kunde liksom Dürer tala för sin konst och som kvinnlig konstnär krävdes det säkerligen att vara bestämd och omutlig i de ekonomiska diskussionerna. Det var uppenbarligen också Gentileschi, som i sina brev beskriver sig som en Caesar i en kvinnas själ.
Konsthandlaren Daniel-Henri Kahnweiler var berömd för sina tydliga och enkla kontrakt. Georges Braque bekräftar 1912 i ett brev deras muntliga överenskommelse: ”Ni har åtagit er att köpa min produktion, jag å min sida förbinder mig att inte sälja mina verk till någon annan än er.” Därefter följer en lista på de pris som bestämts för det kommande årets verk. Betalningen för dem skedde månadsvis och inga andra villkor gällde utöver antalet verk som det ålåg konstnären att leverera. Kahnweiler framhöll senare i en intervju att syftet var att konstnären skulle kunna arbeta utan några materiella bekymmer.
Utöver brev har författarna även haft tillgång till kontrakt av olika slag, anteckningsböcker och bevarade prislistor. Från nutida förhållanden har författarna tagit del av belysande sociologiska undersökningar, bland andra en studie från tidigt 2000-tal, gjord bland gallerister i New York och Amsterdam om hur de prissätter de verk de ställer ut.
Boken är uppdelat i sju kapitel och samma frågor återkommer i de olika avsnitten men sätts in i nya sammanhang och ses utifrån nya infallsvinklar. Framställningen är inte strikt kronologisk utan rör sig snabbt och vigt över såväl olika tidsepoker som olika länder. Exemplen hämtas i stor utsträckning från Frankrike och övriga Europa men utblickar görs även till exempelvis Japan, Kina och USA. Vitt skilda konstnärer lyfts fram från Rembrandt till Frida Kahlo och från Poussin till Banksy. Den sistnämnde främst känd som en brittisk graffitikonstnär. Det är påfallande många kvinnliga konstnärer som tas upp såsom Berthe Morisot, Angelica Kaufmann, Rosa Bonheur och Margaret Harrison. Också en kvinnlig fotograf som Diane Arbus ges utrymme.
Författarna blir ibland upprepande och emellanåt tenderar framställningen att bli väl teorityngd, men när det kommer till konkreta exempl på de teser man utgår från, får texten med ens lyft och spänst. Angreppssätten är oftast mycket konkreta, och det handlar åtskilligt om konstverkets materiella sida, det vill säga själva hantverket som ligger bakom ett konstverks tillblivelse.
På ett högst intressant sätt tydliggörs att estetik och ekonomi är discipliner som inte enbart är varandras motsatser. Det finns åtskilliga samband dem emellan, ofta intrikata och delvis dolda. Cars och Guichard klargör även vad som möjliggjort för vissa konstnärer att skapa sig karriärer helt utanför normen. Likaså visas hur några låter sina verk bli en kommentar till marknaden, väl medvetna om det faktum att deras verk är just en marknadsvara.
- Klicka här för att läsa om biografin Goya. L’énergie du néant av Michel del Castillo
- Klicka här för att läsa om Florian Illies bok om Caspar David Friedrich och om en utställning av dennes verk
- Klicka här för att läsa fler texter om konst