Nyheter från Babelstornen
TV, tidningar och tidskrifter

Peter Landelius tar upp svårigheterna att både här i Europa och på andra sidan Atlanten i dessa tider av fake news och alternativa sanningar skaffa sig relevant och korrekt information, också med hänsyn till språk, urval och översättning, och tar vid sidan av flera stora nyhetskanaler också upp olika tidskrifter, särskilt de båda amerikanska tidskrifterna Foreign Affairs och Foreign Policy
_________

På sin tid var det grekiska, sedan latin, senare blev det franska, numera engelska. Erik XIV:s frieri till Elizabeth I framfördes i London på klingande svenska av en för ändamålet ditskeppad ambassadör. Missförstånden har inte blivit färre när dålig engelska har blivit världens mest spridda språk. Globaliseringen medför problem; de är inte alltid nya, men de är legio, ty de äro många.

Till försöken att överbrygga språkbarriärerna i Europa bör man räkna de flerspråkiga tidskrifterna, fast de varken blivit särskilt många eller framgångsrika. Kanske beror det på att deras läsare kan nå fylligare exempel direkt från respektive språk – att samla dem tillför inte nödvändigtvis något nytt, såvida de inte kan samlas kring en gemensam avsikt eller ett givet tema.

Ett problem för de stora språken som påtalas alltför sällan är att de som har dem till modersmål inte gärna lär sig andra språk. När anglosaxiska regeringschefer och deras mer eller mindre engelsktalande kolleger besöker främmande land blir tolkarnas roliga grodor uppmärksammade i media, men vad händer med alla småfel som inte noteras? I Mellanöstern är detta fortfarande ett okänt problem, men det överraskar många spansktalande och frankofona människor, som också de är vana vid att språkligt känna sig hemma i dussintals länder.

Okunnigheten beror inte alltid på bristande språkkunskaper. När Donald Trump besökte Mellanöstern hyllade han själsfränder som Israels expansive Netanyahu och Egyptens diktator al-Sissi och gratulerade samtidigt Saudiarabien och dess lydfurstar för deras hotfulla politik mot Qatar, som dock är Förenta staternas och Natos viktigaste marinbas i området. Qatar anklagas nämligen av wahabismens fosterland Saudiarabien för att stödja islamistisk terror både ekonomiskt och via propaganda från Al-Jazeera. The pot calling the kettle black, som engelsmännen säger, för saudierna vet också hur man gör.

Den qatariska tevekanalen är arabvärldens veterligen enda internationella nyhetskälla. Jag känner den bara via dess sändningar på engelska, och de verkar både intressanta och seriösa för en tillfällig lyssnare, fast de inte når upp till samma nivå som CNN, BBC och Deutsche Welle. Men jag kan inte följa deras sändningar på arabiska, som uppges innehålla sådant som stöter den saudiska och egyptiska statsledningen. Jag har inte hittat något västerländskt nyhetsmedium som gjort sig besväret att berätta för oss andra vad det skulle vara – om det nu är något annat än det som kanalen berättar på engelska.

För den som följer flera tevekanaler finns det även andra skäl att spetsa öronen. Ingen kan ta miste på Deutsche Welle eller BBC – de förblir intressanta, och man vet var man har dem. CNN har på goda grunder blivit en uppskattad och trovärdig nyhetskälla. Men om man jämför CNN:s kanal från Atlanta med CNN America Latina (från Mexico) eller CNN Chile (Santiago) finner man med tiden att de skiljer sig en hel del från varandra. Nyhetsmaterialet är förstås inte alltid detsamma, för nyhetsvärderingen skiljer sig naturligt nog allt efter kundkretsen. Intressantare är att även den politiska färgen skiftar med geografin. CNN-Washington/Atlanta är utpräglat liberal (även i ordets amerikanska betydelse) medan CNN-Chile är påfallande ivrigt att framhäva och stödja den chilenska högern.

Rollen som nyhetsimportörer bidrar till en onödigt skev nyhetsförmedling även hos oss. Våra stora nyhetsmedia har inte längre fasta korrespondenter i Washington, London, Paris och Bryssel. Bristen på utrikeskorrespondenter gör att materialet mestadels hämtas via TT eller utländska media, mest de stora internationella och huvudsakligen på engelska. Och det kan lika lätt skaffas med hjälp av Internet som via tillfälligt anlitade medarbetare med högst varierande kunskaper om ämnet och miljön. Politico och Huffington Post är också bra jaktmarker för notisjägare.

Skärmbild från Deutsche Welle som finns på ett stort antal språk, också som här på engelska

Den som försöker få en fylligare bild av vad som händer i världen drivs att hålla sig med en hel rad källor, vilket kostar tid och pengar. Man får alltså vara tacksam för det utbyte som sedan länge äger rum mellan en del kvalitetstidningar i Europa och Amerika. På initiativ av spanska El País bildade sju stora europeiska tidningar förra året samarbetet LENA. Där ingår Die Welt, La Repubblica, Le Figaro, Le Soir, Tages-Anzeiger och Tribune de Genève. Gruppen, som är öppen för flera deltagare, syftar till samverkan av alla de slag: utbyte av artiklar, gemensamma projekt för reportage och opinion, teknik och marknadsföring.

Långt före LENA fanns och finns ett växande spontant utbyte av artiklar inom en vid krets av europeiska och amerikanska tidningar. Risken är förstås att sådana samtal liknar dem som dominerar på internet: inte bara läsare utan även tidningsmakare söker sig gärna till dem som bekräftar deras åsikter. På den punkten är LENA berömvärt, för gruppen omfattar flera av nutidens mest spridda ideologier. Dessutom finns en växande grupp agenturer som säljer analyser av aktuella problem; till de bästa hör i mina ögon Project Syndicate.

I Sverige har vi på senare år fått flera goda utsiktstorn. Dixikon hör dit liksom Axess Magasin, med chefredaktören PJ Anders Linder och Tidskriften Respons, skapad av förre Axessredaktören Kay Glans. Alla tre finns på nätet och recenserar utländska böcker och tidskrifter, låt vara att Axess dessutom har mer politiskt syfte. Respons koncentrerar sig på samhällsvetenskap, humaniora och en dos naturvetenskap. Dixikon saknar till skillnad från de båda föregående en papperstidning. Den är i gengäld är gratis tillgänglig och kan förmedla inköp av recenserade böcker. Med olika utgångspunkter fyller alla tre ett stort behov och berikar det offentliga samtalet i vårt land. Det var hög tid, eftersom kultursidorna under tiden har lämnat ifrån sig en hel del av det ansvaret.

Även Baltic Worlds, utgiven på engelska av Södertörns universitet med Ninna Mörner som chefredaktör, bör räknas hit. Liksom Södertörns översättarcentrum hörde den till det nya universitetets satsning på Östersjön. Dess översättarcentrum räddades i sista stund av Valands i Göteborg och tidskriften Med andra ord förblir mycket läsvärd, inte minst för professionella översättare.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Men inte ens översättare är smittfria; en ung översättare förkunnade häromdagen stolt just i Med andra ord att hon översätter engelskans THUG med – THUG. ”Poetry is what is lost in translation”, sade Robert Frost, men så här långt hade han inte vågat tänka. Inte ens prosan går fri. Jorge Luis Borges, som trots sin notoriskt dåliga syn blev chef för nationalbiblioteket i Buenos Aires, berättar om en fransman som beundrade Don Quijote till den grad att han beslöt sig för att göra om bravaden. Och det gjorde han – ord för ord, på spanska, skrev han om några kapitel identiskt lika originalet (Klicka här för att läsa Borges novell på engelska. Den finns nu också på svenska med titeln Pierre Menard, författare till Don Quijote i första delen av Tranans Borgessatsning).

På andra sidan Atlanten, i Förenta staterna, finns det många kvalificerade tidskrifter som diskuterar internationell politik, men Foreign Affairs och Foreign Policy förblir mina favoriter, om inte annat så av tidsbrist; det är allt flera länder som erbjuder intressanta diskussioner. Liksom i den övriga statsvetenskapen präglas artiklarnas författare och deras läsare förstås av politiska/ideologiska preferenser. Det gör dem inte mindre intressanta, tvärtom.

Foreign Affairs är det utrikespolitiska etablissemangets främsta språkrör och förblir därför både mer akademiskt och mer konservativt. Där finns nästan alltid läsvärda artiklar om diverse internationella problem och konflikter, låt vara att man ibland känner igen synpunkterna från tidigare källor – inte för att de skulle vara ”knyckta” utan därför att alla etablissemang utövar ett åsiktstryck, vare sig de vill det eller inte. Jag noterar att Foreign Affairs har lärt av andra tidskrifter i så måtto att man numera distribuerar dagens, veckans och månadens senaste artikel för att vidmakthålla läsekretsens intresse – såväl prenumeranternas som mer sporadiska besökares.

Foreign Policy skiljer sig på flera sätt från Foreign Affairs. Den grundades 1970 i samarbete med Carnegie Foundation av den konservative Harvardprofessorn Samuel Huntington och blev snart mer ”liberal” (i amerikansk mening) än sin storebror. Några år senare tillsatte Carnegie den venezolanske ekonomen Moisés Naím som chefredaktör. Under hans ledning blev den en verklig tidning – det vill säga välskriven, aktuell och debattglad utan att för den skull släppa kontakten med de mer akademiska statsvetarna. Efter att ha sålts till Jeff Bezos har Foreign Policy fortsatt på den inslagna vägen. Idag publicerar den flera av Trumps skickligaste och kunnigaste kritiker vad utrikespolitiken beträffar, låt vara att polemiken någon gång skjuter över målet.

Stephen Walts artikel The Donald Trump-Kaiser Wilhelm Parallels Are Getting Scary (2017-10-12) är oemotståndlig både som historieläxa och som kritik. Trött på de gängse jämförelserna med Mussolini, Berlusconi, Menem och Bokassa har Walt hittat en riktigt tänkvärd parallell för Donald Trump: kaiser Wilhelm II. Både kejsaren och det förra sekelskiftets internationella omständigheter kan med fördel jämföras med Donald Trump och hans tid. En historiker beskriver Wilhelm som ytlig, impulsiv, rastlös, okunnig, lat och i ständigt behov av applåder. En annan tillägger att kejsarens beundran för höga officerare inte åtföljts av vare sig erfarenheter eller insikt i militära ämnen och att han sällan lyssnar på sina rådgivare: han älskar att vinna och avskyr att bli motsagd. Beskrivningen passar som synes utmärkt även på Trump.

Trump och Wilhelm II

Detsamma gäller omständigheterna. I Wilhelms Tyskland var krigsmakten en stat i staten, och den tyska diplomatin tenderade att följa generalstabens diktat. Militärledningen överdrev systematiskt det yttre hotet. Liknande iakttagelser om Förenta staterna har framförts i decennier av mycket olika iakttagare alltifrån Dwight Eisenhower till Rosa Brooks. Militarismen stöddes den gången av Wilhelm, och generalerna fick vanligen sköta planeringen själva medan kejsaren ägnade sig åt militärparader och spektakulära resor. Den tyska industrin var vid den tiden Europas starkaste, men ekonomin blev lidande.

Likheterna är alltså slående, men Walt finner två skillnader, av vilka den ena är trösterik – för Förenta staterna: Tyskland hade verkligen geostrategiska problem, fast det länge såg ut som om landet ändå skulle besegra tyskar, ryssar, engelsmän och fransmän samtidigt. Det första världskriget var ett tyskt preventivkrig men blev med ord som Walt lånat från Bismarck ”ett självmord provocerat av dödsskräck”. Förenta staterna har åtminstone hittills sin geopolitiska säkerhet gratis eftersom den tillhandahålls av två oceaner och två besegrade grannar.

Den andra skillnaden är mer bekymmersam för USA och hela världen: den militära ledningen lyckades mestadels hålla Wilhelms militanta men irrationella intresse för den utrikespolitiska debatten på armlängds avstånd. Donald Trump styr fortfarande Vita huset, som än idag gör som han säger (även om det läcker som ett såll). Ingen av hans tre generaler har ännu lyckats styra hans nyckfulla och aggressiva utrikespolitik, i den mån de försökt.


Peter Landelius

Peter Landelius

Författare, översättare, f.d. ambassadör. Hans senaste bok är Europa y el águila—Hacia una nueva relación con Estados Unidos hos Thomson Reuters Civitas, Madrid 2010.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

2 kommentarer

  1. Tommy Andersson says:

    Tack för en elegant genomgång av ett både spännande och angeläget fenomen. Intressant nog återkommer man alltid till de två konstanterna språket och sanningen i den här diskussionen, troligen därför att dessa båda storheter i så hög grad påverkar politikens hårdvaluta, trovärdigheten. Därför kan man undra varför t.ex. Donald Trump far fram med sanningen och ordet som han gör. Förmodligen beror det på den absurt stora uppmärksamhet som detta får. Och ges. Frågan varför vissa medier håller på med sin lika tröttsamma som förutsägbara rapportering av vad Trump sagt eller inte sagt – och i så fall hur – är nästan väl så intressant som den om hans egna bevekelsegrunder för det egna handlandet.

    Men de seriösa medierna är lika beroende av trovärdighet som politiken, och för dem gäller det att ständigt kunna presentera relevant material, som ibland kan vara översättningar av utländska artiklar, vilket Peter Landelius också framhåller. Alltför ofta slarvas det med kvaliteten i det sammanhanget, men man ska heller inte förneka svårigheterna. Också på den bogen bidrar den notoriske Trump (Inte ens jag kan släppa honom!) med huvudbry, och svårigheterna med att hitta fungerande motsvarigheter till den medvetet(?) primitiva nivå som han ofta lägger sig på har på allvar diskuterats i bl.a. tysk press. Ibland saknas det helt enkelt en naturlig motsvarighet att ta till. Visserligen är det möjligt att översätta ”fake news”, men det kanske inte är någon slump att det ibland får stå oöversatt, när det ändå omges av en hel socioekonomisk och politisk situation som inte går att helt överföra på våra egna förhållanden.

  2. peter landelius says:

    Du har rätt. Vi ”intellektuella” ser gärna Trump som en ”snake oil salesman”, men han har inte haft svårt att sälja varan, så han är också en domptör.

    I sekler har man talat om klerkernas förräderi, och inte utan grund. Pressen följer varje steg som presidenten tar, och varenda skitsak blir ämne för långa diskussioner. Delvis vittnar det om journalisters och/eller redaktioners lättja. Det är lättare att skriva om ytan än om ämnet.

    Det påminner mig litet om de svenska nynazisterna. Om man kritiserar dem får de publicitet, och gör man det inte så får de fritt fram. De ska naturligtvis angripas, men gärna med sakskäl.

Kommentera: