Vad skall krävas av en doktorsavhandling?

Prerafaeliten Rosettis bild av Mnemosyne, Minnets gudinna

Prerafaeliten Rosettis bild av Mnemosyne, Minnets gudinna

Av MERETE MAZZARELLA

Det är nu en vecka sen, den bekymrade mig mycket i nån månad innan och den har fortsatt att bekymra mig.

Vad det handlar om är en disputation  vid Linköpings universitet i Norrköping – närmare bestämt vid något som heter NISAL – Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande –  där jag medverkade som opponent. Vid NISAL, står det på institutets hemsida, ”studeras samspelet mellan åldrandets kulturella, sociala, politiska, hälsomässiga och tekniska innebörder i ett föränderligt samhälle” och vid NISAL lades nu fram en avhandling som heter Sätt att räkna tiden. Analys av åldrande och minne i Sigrid Combuchens trilogi Värme, Korta och långa kapitel samt En simtur i sundet.

Respondenten är litteraturvetare men avhandlingen anlägger ett tvärvetenskapligt perspektiv och hör hemma inom den forskningsinriktning som heter litteraturgerontologi och som utvecklats framförallt i USA.

Hon gör genast klart att hon förhåller sig kritiskt till litteraturgerontologin som den hittills huvudsakligen har sett ut: man har i första hand studerat skönlitteratur ur ett så kallat life review-perspektiv, det vill säga man har undersökt realistiska romaner om äldre som blickar tillbaka på sina liv och man har inte varit tillräckligt medveten om litteraturen som språk.

Så långt är allt gott och väl. – Ja, mer än så: det är faktiskt riktigt spännande – att hon själv valt att undersöka ett så annorlunda författarskap som Sigrid Combuchens. Det är bara det att hennes avhandling trots det goda uppslaget är oerhört svag. Dispositionen är oklar och hon rör ihop sina begrepp: hon understryker att hon är mån om att skilja mellan å ena sidan ålderdomen som en avgränsad del av livsloppet och å andra sidan åldrandet som pågår från individens mognande till hennes död men så förklarar hon plötsligt att åldrande inte är en process utan ett resultat, att åldrande inte behöver innebära stagnation, att åldrandet inte behöver vara en plattform från vilken man blickar tillbaka.

Redan en så elementär oklarhet borde ju räcka för att diskvalificera henne som gerontolog och minst lika klen är hon som litteraturvetare: hon konstaterar att de verk hon skriver om inte hör hemma i en life review-tradition men hon sätter aldrig in dem i något annat sammanhang och  till exempel hennes resonemang om förhållandet mellan författare och berättare skulle inte godkännas ens på grundnivå.  Men värst är språket och det är inte bara – eller ens i första hand – rena språkfel det handlar om utan en genomgående grumlighet som gör att hela sidor kan vara nästintill omöjliga att greppa.

Lethe, Glömskans flod (här Lethe i Alaska)

Lethe, Glömskans flod (här i Alaska)

Trots att jag som finländare är van vid att disputationer kan vara ganska tuffa, var det  verkligen inte roligt att vara så hård  som jag kände att jag behövde vara: egentligen hade jag inga andra tröstens ord till respondenten än att hon måtte ha fallit offer för ett systemfel, att hennes handledare och seminariekamrater måtte ha svikit henne.

Vad jag inte sa rent ut men redan tänkt i veckor var att hon naturligtvis aldrig bort ha släppts fram ända till disputation. Men – och det är för mig det allra mest ofattbara: avhandlingen godkändes utan att någon i betygsnämnden ens reserverade sig.

Som litteraturvetare frågar jag mig: kan en litteraturvetare som inte kan skriva göra anspråk på någon som helst trovärdighet? Som hon själv konstaterar i avhandlingen är det ju språket som är centralt i skönlitteratur och språkligt råkar just Sigrid Combuchen ju vara en författare med absolut gehör.

Som intresserad av tvärvetenskap frågar jag mig: vilka kvalitetskrav ska vi ställa på tvärvetenskap? Kan dålig litteraturvetenskap och dålig gerontologi verkligen bli god – eller ens acceptabel – litteraturgerontologi?

Som akademisk lärare frågar jag mig: har det verkligen blivit en mänsklig rättighet att bli doktor?

NISAL är, så vitt jag förstår välfinansierat och har många doktorander. Man får hoppas att de nu förstår att börja idka självkritik. Annars hotar en skandal.

7 kommentarer

  1. Stefan Swanström says:

    Hej,
    Jag förstår obehaget och fäste mig vid kärnfrågan, ”har det verkligen blivit en mänsklig rättighet att bli doktor?” Vi vet svaret fastän vi inte vill erkänna det.

  2. Sigbritt Ernald says:

    Och jag såg att det bemanningsföretag som numera ska besätta platserna som affärsbiträden hos Urban Outfitters (tror jag klädaffären hette), heter Academic Work. Så jag börjar tro att det har nåt att göra med nivåer, numera, som sänkts. Vart de högrre tagit vägen undrar man förstås.

  3. Ivo Holmqvist says:

    Apropå proletariseringen av svenska akademiker såg jag för en tid sedan en lika avslöjande som beklämmande uppgift: när riksdagsledamöternas löner skulle nivåbestämmas för fyrtio år sedan lade man dem i paritet med läroverksadjunkternas. Hur det ser ut nu? De folkvalda (vars insatser blir alltmer illusoriska, alla beslut tas i Bryssel) har två eller tre gånger högre lön än dem som är satta att ge en uppväxande generation kunskaper inför framtiden, deras egen och landets… Intet under om folk som så kan flyr fältet, till länder där man envisas med att värdesätta en gedigen utbildning: forskarflykt, brain drain…

  4. Mats Oscarson says:

    MERETE,
    Kvalitet ska förstås krävas. och betygsnämnden har sin givna uppgift när det gäller att bedöma den. Det är alldeles självklart. Opponenten har också sin viktiga uppgift när det gäller kvalitetssäkringen. Men du säger ingenting om hur du själv hanterade den totalt sett. Som opponent har man ju faktiskt — i normalfallet i alla fall — möjlighet att redan innan oppositionen meddela sin bedömning till handledare och fakultet. Särskilt brukar det vara fallet (bl.a. av hänsyn till respondenten) om det finns synnerligen graverande kritik att komma med! Vederbörande hade uppenbarligen behövt arbeta igenom sin text på ett bättre sätt.

    MEN: Att i bloggar och press bli uthängd som författare till en undermålig dr.avhandling (anonymitet råder ju inte) kan vara både grymt och onödigt.

    Vad hände egentligen? Blev du överkörd?

  5. Lars Eliasson says:

    Hej
    Jag tycker att Mats Oscarson på ett fint sätt börjar närma sig pudelns kärna. I min värld får opponenten manuset till avhandlingen i god tid innan tryckningen. Opponenten har då god tid på sig att begära förbättringar, stoppa disputationen eller till och med hoppa av opponent uppdraget, om kvaltetsnivån är för låg. Dom 3 ledamöterna av betygsnämnden består av personer väl insatta i ämnet och med god erfarenhet. Som dessutom har läst manuset i god tid innan disputationen. Dessutom lagenligt tillsatta på ett sätt som omöjliggör jäv. Om nu dessa tre är eniga i en bedömning som går stick i stäv med opponentens, så blr deras beslut gällande. Om 3 av 4 experter beslutar godkänna, är beslutet tagit i normal demokratisk ordning.
    Man får tacka sin lyckliga stjärna som fick en opponent som var väl kunnig, hade tillräcklig integritet att framföra sin kritik till fullo under disputationsakten och inte kände behov av att lägga fram ytterligare för respondenten besvärande extraopposition i offentliga bloggar. Det är ett anständighetskrav att när en avhandling är försvrad, nämnden har gett sitt utslag, så är det färdigdiskuterat. Disputationsakten, som är offentlig ger möjlighet för alla och envar att fråg så mycket dom vill. Akten får inte avslutas förrän sista frågan ställts och besvarats.

    Förmodan att någon blev överkörd i Norrköping verkar väl grundad.

  6. Bengt Gustafsson says:

    Till Lars Eliasson,

    Som du vet har fakultetsopponenten vid disputationer rätt att delta i överläggningen i betygsnämnden, men han/hon deltar inte i beslutet (Högskoleförordningen §46). Föreställningen att ”det är färdigdiskuterat” när nämnden har givit sitt utslag har väl goda skäl för sig, om den fattat beslutet i enighet och ingen reserverat sig. Men detta gäller rimligen bara nämndens ledamöter ”i normal demokratisk ordning”. Opponenten, och alla andra som har kritiska synpunkter på avhandlingen, kan knappast åläggas tystnadsplikt, inte ens genom
    att man ställer ”anständighetskrav”. Allra minst kan man kräva detta av en opponent som vid disputationen offentligt varit kritisk. Inte heller kan man föreskriva i vilka media en sådan kritik ska få framföras. Visst kan väl respondenten hoppas på att eventuella tunga kritiska synpunkter kommer i dagen så tidigt som möjligt, ja, att avgörande kritik som kan fälla avhandlingen kommer fram innan disputationen till handledare, ordförande och betygsnämnd. Jag vet inte om det var fallet denna gång. Men om nu sådan kritik inte kommer fram förrän i samband med disputationen måste ändå rimligen en öppen kritisk diskussion av avhandlingens brister också efter disputationen gå före ett snällt påtvingat tigande. Ett sådan hänsynsfull tystnad är varken vetenskapen, akademien eller på sikt respondenten betjänta av. Vetenskapen lever av öppen diskussion. Att sedan denna diskussion ska vara saklig är en annan sak. Men frågan är om inte också skitsnacket blir mindre om man inte lägger locket på.

  7. Men nu heter ju den berörda författaren faktiskt Combüchen (med tyskt ü). Förr i tiden krävde man akribi även av opponenter.

Kommentera: