Det är nu en vecka sen, den bekymrade mig mycket i nån månad innan och den har fortsatt att bekymra mig.
Vad det handlar om är en disputation vid Linköpings universitet i Norrköping – närmare bestämt vid något som heter NISAL – Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande – där jag medverkade som opponent. Vid NISAL, står det på institutets hemsida, ”studeras samspelet mellan åldrandets kulturella, sociala, politiska, hälsomässiga och tekniska innebörder i ett föränderligt samhälle” och vid NISAL lades nu fram en avhandling som heter Sätt att räkna tiden. Analys av åldrande och minne i Sigrid Combuchens trilogi Värme, Korta och långa kapitel samt En simtur i sundet.
Respondenten är litteraturvetare men avhandlingen anlägger ett tvärvetenskapligt perspektiv och hör hemma inom den forskningsinriktning som heter litteraturgerontologi och som utvecklats framförallt i USA.
Hon gör genast klart att hon förhåller sig kritiskt till litteraturgerontologin som den hittills huvudsakligen har sett ut: man har i första hand studerat skönlitteratur ur ett så kallat life review-perspektiv, det vill säga man har undersökt realistiska romaner om äldre som blickar tillbaka på sina liv och man har inte varit tillräckligt medveten om litteraturen som språk.
Så långt är allt gott och väl. – Ja, mer än så: det är faktiskt riktigt spännande – att hon själv valt att undersöka ett så annorlunda författarskap som Sigrid Combuchens. Det är bara det att hennes avhandling trots det goda uppslaget är oerhört svag. Dispositionen är oklar och hon rör ihop sina begrepp: hon understryker att hon är mån om att skilja mellan å ena sidan ålderdomen som en avgränsad del av livsloppet och å andra sidan åldrandet som pågår från individens mognande till hennes död men så förklarar hon plötsligt att åldrande inte är en process utan ett resultat, att åldrande inte behöver innebära stagnation, att åldrandet inte behöver vara en plattform från vilken man blickar tillbaka.
Redan en så elementär oklarhet borde ju räcka för att diskvalificera henne som gerontolog och minst lika klen är hon som litteraturvetare: hon konstaterar att de verk hon skriver om inte hör hemma i en life review-tradition men hon sätter aldrig in dem i något annat sammanhang och till exempel hennes resonemang om förhållandet mellan författare och berättare skulle inte godkännas ens på grundnivå. Men värst är språket och det är inte bara – eller ens i första hand – rena språkfel det handlar om utan en genomgående grumlighet som gör att hela sidor kan vara nästintill omöjliga att greppa.
Trots att jag som finländare är van vid att disputationer kan vara ganska tuffa, var det verkligen inte roligt att vara så hård som jag kände att jag behövde vara: egentligen hade jag inga andra tröstens ord till respondenten än att hon måtte ha fallit offer för ett systemfel, att hennes handledare och seminariekamrater måtte ha svikit henne.
Vad jag inte sa rent ut men redan tänkt i veckor var att hon naturligtvis aldrig bort ha släppts fram ända till disputation. Men – och det är för mig det allra mest ofattbara: avhandlingen godkändes utan att någon i betygsnämnden ens reserverade sig.
Som litteraturvetare frågar jag mig: kan en litteraturvetare som inte kan skriva göra anspråk på någon som helst trovärdighet? Som hon själv konstaterar i avhandlingen är det ju språket som är centralt i skönlitteratur och språkligt råkar just Sigrid Combuchen ju vara en författare med absolut gehör.
Som intresserad av tvärvetenskap frågar jag mig: vilka kvalitetskrav ska vi ställa på tvärvetenskap? Kan dålig litteraturvetenskap och dålig gerontologi verkligen bli god – eller ens acceptabel – litteraturgerontologi?
Som akademisk lärare frågar jag mig: har det verkligen blivit en mänsklig rättighet att bli doktor?
NISAL är, så vitt jag förstår välfinansierat och har många doktorander. Man får hoppas att de nu förstår att börja idka självkritik. Annars hotar en skandal.