Dante Löfmarck påminner om två av den finlandssvenska kritikern och författaren Hagar Olssons romaner, Det blåser upp till storm och Chitambo. Båda utspelar sig i Helsingfors, har upproret som centralt tema och som huvudperson en ung kvinna på väg att ta sina första, stapplande steg ut i världen.
Edith Södergrans skugga har lagt sig över Hagar Olsson (1893–1978). Är hon ihågkommen idag är det främst som Södergrans vän, ett sorgligt öde för någon som en gång var en stor författare i egen rätt. Under ett långt och produktivt liv skrev Hagar Olsson kritik, dramatik, noveller och romaner.
Det blåser upp till storm publicerades 1930 och Chitambo 1933. Romanerna tillhör Hagar Olssons tidiga författarskap och påminner i flera hänseenden om varandra. Båda utspelar sig i Helsingfors under åren som föregick det finska inbördeskriget och båda innehåller minst en förälskelse i en ung och besvärlig vänsterman. I centrum av romanerna står en ung kvinna på väg att ta sina första, stapplande steg ut i världen. I Chitambo heter den unga kvinnan Vega Maria Dyster och i Det blåser upp till storm Sara Ellman.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Edith Södergran och Hagar Olsson omtalas ofta som systersjälar. Olsson var tidig med att se det unika i Södergrans poesi, och fram tills Södergran vid 32 års ålder gick bort i sviterna av tuberkulos, hade de en nära och konstnärligt fruktbar vänskap. Efter Södergrans död ägnade Olsson delar av sitt författarskap åt att lyfta fram sin bortgångna vän.
Samtidigt som omtalandet av vänskapen mellan dem ofta sker på Hagar Olssons bekostnad, är det inte utan fog att dra paralleller mellan dem. De tillhörde samma generation, läste på flera språk och tog starkt intryck av sin tids moderna litteratur. Även i anslaget framträder tydliga likheter mellan dem. De profetiska förkunnanden som genomsyrar Södergrans poesi befinner sig på en hårfin gräns till det patetiska. Då Södergran börjar dikten ”Triumf att finnas till” med: ”Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten”, är det så storslaget att det gränsar till pompöst, utan att faktiskt bli det.
Anspråken i såväl Chitambo som Det blåser upp till storm är likaså höga. Olssons skildringar av Vega och Sara är så laddade med pretentioner att de snuddar vid det pinsamma. Balansgången mellan det storslagna och löjeväckande skapar hos Olsson och Södergran en nerv i författarskapet. Men medan Södergrans svulstighet kommer från ovan, är Olssons förankrad i en igenkännbar vardag.
Vega Maria Dyster är dotter till Herr Dyster. Herr Dyster är en kufisk gestalt. Han älskar äventyret och fostrar dottern i samma kärlek för faran och det oupptäckta. Samtidigt består Herr Dysters kärlek till faran av villfarelse och självbedrägeri. Äventyrligheten kommer främst fram i hans äventyrande av familjens ekonomi med dumdristiga investeringar, allt medan den fromma moderns ansträngningar håller ett sjunkande skepp flytande. Konflikten mellan äventyret och dygden framkommer i dotterns båda namn. Det hedniska Vega och det kristna Maria.
Chitambo följer Vegas liv – från moderns och faderns konflikt över dotterns namn – tills Vega, efter faderns slutgiltiga svek, lämnar barndomshemmet. I Det blåser upp till storm är tidsramen snävare. Studenten Sara bevittnar i början av romanen klasskamraten Herberts svulstiga anförande om Napoleon. Herbert anser att en lärare har uttalat sig nedlåtande och falskt om en man han anser vara ett geni. Herberts monolog bekommer Sara, och känslan av att Herbert tillhör skaran av stora andar leder till en djup, passionerad förälskelse. Romanen slutar med att Sara, gravid med Herberts barn, läser dennes självmordsbrev.
Bortsett från vänskapen med Edith Södergran är det sannolikt som kritiker Hagar Olsson är någorlunda ihågkommen. Stina Otterberg Engdahl nämner i essän ”Kritiken som konst”, att kritikern Olsson sökte det levande i andras alster. Kritikern Hagar Olsson ger läsaren en ledtråd till romanförfattaren Hagar Olsson. Romanförfattaren praktiserade vad kritikern predikade. Romanerna är rika på utropstecken, svulstiga anföranden och stora känslor. Det är litteratur som lever, skriven på prosa spänd till bristningsgränsen.
Upproret är romanernas centrala tema. Skolan ser inte med blida ögon på Herberts utspel i Det blåser upp till storm. Herbert hotas med relegering och den idealistiska och förälskade Sara ställer sig vid hans sida. Tillsammans bildar de en allians mot överheten. En allians mot skolan, lärarna och mot en äldre generation. Att Herberts utspel handlat om Napoleon är för Sara ovidkommande, utan att här: ”någon trädde fram och opponerade sig principiellt mot undervisningssystemet”.
Samma vrede mot skolans förtryck ger Vega uttryck för. En lärares kritik av Vegas examensuppsats utlöser en två sidor lång harang, rik på utropstecken. Efter att från läraren fått anmärkningen ”var trogen det lilla”, på en tidigare uppsats väljer hon just detta ämne, med en vändning:
”Och där låg den förargelseväckande uppsatsen! Examensuppsatsen – den briljantaste av alla jag skrivit! Förnedrad, vanställd, dragen i smutsen av en lumpen lärares föraktliga anmärkning. (…) Det hade lyckats mig att inom denna ram på ett lysande sätt avslöja religionens, filosofins, naturvetenskapens och konstens närvarande förfall. (…) religionen benade ut dogmer, konsten petade i detaljer – överallt var man trogen det lilla, ingenstans kunde man höja sig till idéernas berusande värld.”
När Vega, efter ett långdraget och spydigt raljerande, sidan därpå utbrister: ”Se, jag förkunnar eder övermänniskan!”, är inte Nietzscheallusionen oväntad.
Revolterna mot skolan bär på en dubbelhet. Gymnasieeleven som anser sig kapabel att säga allt i en enda uppsats är en komisk karaktär, men Hagar Olsson skildrar det utan distans. Närheten ger läsaren känslan av att detta ska tas på det största av allvar. Den påtvingar en insikt att upprorskänslorna, hur komiska de än är, samtidigt inte ska avfärdas som små och triviala.
Kärleken är för både Vega och Sara något utan relation till devisen ”var trogen det lilla”. Förälskelserna är stormiga, dumdristiga och i slutändan katastrofala. Men främst gestaltas förälskelsen som något storslaget och vackert.
I Det blåser upp till storm utspelar sig den stora kärleksscenen vid terminens första samkonvent, en tillställning där de äldre gymnasieelever samlats i skolans lokaler. Herbert och Sara har till dess försökt närma sig varandra. De har låtit känslorna sippra fram i samtal om litteratur, filosofi och politik; befunnit sig i varandras närhet, utan att ta det avgörande steget. Men tillställningens berusande stämning river barriären emellan dem.
Under samkonventet läser Herbert en novell han bidragit med till studenttidningen. Sara inser att det är för henne Herbert läser. Efteråt dansar de en vild och uppseendeväckande foxtrot. Blickarna som kommer deras väg är för dem ovidkommande. I Chitambo förekommer en liknande scen. Vega möter Ta på en bohemisk lägenhetsfest. Kvällen igenom skämmer de ut sig själva med vilt dansande och en lika häftig förälskelse som den mellan Sara och Herbert uppstår. Vega rusar därefter runt på Helsingfors gator, växlandes mellan lycka och djup förtvivlan över relationen till Ta.
Saras och Vegas respektive romanser slutar olyckligt, men såväl slutet som den pågående relationen är präglad av samma dubbelhet som upproren. Både deras egen och deras respektive partners hopplöshet är komisk. Såväl Herberts ”sturm und drang”- personlighet, som slutar i ett självmord i den unge Werthers anda, Saras tro att de tillsammans ska erövra och förändra världen, Vegas besatthet och biologen Tas anföranden om skalbaggar, som ett sätt att inviga Vega i hans värld. Samtidigt tar Hagar Olsson förälskelsen på det största av allvar. Samma avsaknad av distans som finns i upprorskänslan återfinns även i skildringen av kärlek. Hos Olsson blir ingen känsla trivial, oavsett om sättet den kommer till uttryck på är komiskt eller inte.
Att leva är förstås besvärligt och ofta tragiskt, men samtidigt berusande och vidunderligt, och Hagar Olsson fångar en specifik tid i livet, då dessa motsatser framträder som tydligast. Det är tiden då de första stegen tas till att bli vuxen. Den tiden har något ogenerat patetiskt över sig, men det är också en då tillvaron ställs på sin spets. Hagar Olsson förtjänar en egen plats. Utanför Edith Södergrans skugga.
- Klicka här för att läsa Stina Otterberg Engdahls essä om Hagar Olsson, ”Kritiken som konst”
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om finlandssvenska Ulla-Lena Lundberg
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Tove Janssons Sommarboken
- Judith Meurer-Bongardt (Universität Bonn) talar om Hagar Olsson som antifascistisk kritiker och dramatiker på ett seminarium anordnat av Svenska litteratursällskapet i Finland