Könlitteratur?

Bokus, 116 kr

Av MERETE MAZZARELLA

Jag ska hålla ett föredrag om äldreomsorg, jag står i garderoben framför dörren till toaletten och drar av mig vinterstövlarna när en kommunalpamp kommer fram och hälsar välkommen.

”Min fru har läst nästan allt du har skrivit,” säger han och tillägger i samma andetag, ”Själv har jag naturligtvis inte haft tid.”

Jag har hört det mesta av den här repliken förut från olika pampar och jag brukar le vänligt. Det är givetvis inte så att jag förväntar mig att alla ska ha läst mina böcker och jag är givetvis tacksam mot hustrurna som har gjort det – så tacksam att jag brukar be deras pamp-män framföra det som på finlandssvenska heter min obekanta hälsning.

Men den här gången ilsknar jag till och det har med ordet ’naturligtvis’ att göra. Jag har för all del aldrig tidigare anat mig till ett outtalat ’tyvärr’ i pamparnas meningar men ändå: att den här karlns icke-läsande ska vara just naturligt, självklart – att han alls ska behöva lyfta fram det.

Jag skulle vilja svara honom, inte kränkt men värdigt, med lättsam ironi. Det är bara det att det inte är så enkelt att vara vare sig värdig eller lättsamt ironisk när man står i en garderob, dubbelvikt över en vinterstövel vars blixtlås fastnat.

Och med en toalettdörr som bakgrund.

Och så, helt nyligen, läste jag Siri Hustvedts The Shaking Woman och här, i en bok som egentligen är en blandning av patografi, alltså sjukdomsberättelse, och filosofisk reflexion hittade jag följande stycke:

”Over and over in my travels as a writer I have been met with these sentences: ’I don’t read fiction, but my wife does. Could you sign the book to her?’ The not-so-subtle underlying message is that masculinity aligns itself with nonfiction, while feminity is associated with frivoloous ‘made-up’stories. Real men like objective texts, not the subjective wanderings of mere fiction writers, especially female ones, whose prose, whatever its character, is tainted by their sex before a single word has been read.”

Det var inte bara det att jag kände igen mig, det var också det att jag fick en förklaring till min ilska. Till skillnad från Hustvedt är jag inte i första hand romanförfattare men också essäistik är naturligtvis smittad av könet.

4 kommentarer

  1. lena kjersén edman says:

    Glädjens lilla snigel finns.
    Men livet är inte oändligt och får inte slarvas bort.
    Det är dags för uppriktighet.
    Enligt Charles Baudelaire är det en väg till originalitet.

    Så!

    Nästa gång jag på en bjudning med bordsplacering
    hamnar bredvid en förbindlig kavaljer som – i avsikt att konversera mig – säger ungefär så här:

    – ”Jaha, du är litteraturvetare och bibliotekarie.
    Ja jag brukar säga till frugan att det är väl synd att man har så ont om tid, för man BORDE ju egentligen läsa böcker, men …..”

    Då ska jag hädanefter bryskt stoppa hans babbel med orden:

    – ”Du behöver inte alls vara T S Eliots Ihåliga man.
    Det finns alltid tid för en dikt.
    Eller en barnbok.
    För Strountes av Gunnar Ekelöf .
    Eller Nasses lådbil.
    Läs, tråkmåns, läs!
    Eller –
    fortsätt att vara så ointressant som du är nu.”

  2. Stefan Swanström says:

    Nu vill jag försvara det skönlitteraturläsande manssläktet! Vi finns nog fast vi inte sticker i ögonen direkt. Sedan barnsben har jag läst skönlitteratur av alla kulörer, bland annat också de flesta av dina böcker. Och jo, min fru läser också.

    Läs med era barn och barnbarn! Där läggs grunden för litteraturintresset. Högläsningen kan med fördel utsträckas en god bit efter att barnen redan själv läser. Hos oss kom vi opp i gymnasieåldern.

    Ett krävande arbetsliv kan väl kombineras med god litteratur. Jag tycker närmast synd om dem som inte hinner/orkar/ids läsa annat än Kauppalehti och facklitteratur.

  3. Micke Hindsberg says:

    Att ovan nämnda pampar är tölpar, och att det självfallet är frustrerande att få dylika kommentarer, är väl nog helt klart. Men samtidigt öppnar detta ändå en intressant frågeställning om mäns och kvinnors läspreferenser berättar något om deras sätt att se på världen? Jag har nämligen själv undrat varför min egen läsning med åren glidit allt mer över från skönlitteratur till fakta- och facklitteratur.

    Visst läser jag fortfarande skönlitteratur av alla slag, men då tiden för läsning är knapp och jag allt mer noggrant behöver sålla i vad jag påbörjar så märker jag att det allt ofta blir något slags fackbok som landar på nattduksbordet (eller i läsplattan eller i mobilen). Har detta att göra med personlighet, livssituation – eller kön?

    I välskriven facklitteratur känner jag att jag ofta får mycket av det samma som från skönlitteraturen. Ett gott språk, intressanta tankar, insikter i hur människor fungerar och de olika perspektiv de blickar på världen med. Plus en djupare insyn i det ämnesområde boken handlar om.

    Jag misstänker att det faktiskt kan vara så som Hustvedt skriver att män tenderar att föredra mer objektiva framställningar framom subjektiva. Även om en dylik generalisering bör ses som just det, en generalisering. Men jag vill också framhäva att det ena inte behöver utesluta det andra. Fast för egen del föredrar jag faktiskt subjektiva framställningar om fakta, där framträder gråtonernas nyanser i regel i den mest fascinerande dager.

  4. Björn Carneholm says:

    Jag tänker på mitt läsande som en vandring genom livet, i barndomen var det Pelle Svanslös, ungdomen Räddaren i nöden, före familj och äktenskap var det ”sökarromaner” och i familjelivet blev det facklitt. om barnuppfostran; hur man får 2,5 åringar att läsa (hu!) och att renovera gamla timmerhus, mura spisar och bygga båtar etc. Sen blev det om skilsmässor och kriser och flyttningar och skillnader mellan finskt och svenskt. Därefter kom egna försök i skrivande om isar och en ”cykelroman i skärgårdsmiljö”. Därefter har läsningen sökt sig till fi/sv romaner av MM m fl och däremellan Stig Claesson som varit min följeslagare rakt från 60-talet. Nu känns läsandet inte särskilt roande,
    varför vet jag inte. Jo, lagom tunna böcker med stor stil läser jag hellre än tjocka s k pocketböcker med mikroskopisk stil.
    Kanske jag skulle skriva en tunn bok om mitt läsande ”Från Pelle Svans- till kattlös”.

Kommentera: