Jag ska hålla ett föredrag om äldreomsorg, jag står i garderoben framför dörren till toaletten och drar av mig vinterstövlarna när en kommunalpamp kommer fram och hälsar välkommen.
”Min fru har läst nästan allt du har skrivit,” säger han och tillägger i samma andetag, ”Själv har jag naturligtvis inte haft tid.”
Jag har hört det mesta av den här repliken förut från olika pampar och jag brukar le vänligt. Det är givetvis inte så att jag förväntar mig att alla ska ha läst mina böcker och jag är givetvis tacksam mot hustrurna som har gjort det – så tacksam att jag brukar be deras pamp-män framföra det som på finlandssvenska heter min obekanta hälsning.
Men den här gången ilsknar jag till och det har med ordet ’naturligtvis’ att göra. Jag har för all del aldrig tidigare anat mig till ett outtalat ’tyvärr’ i pamparnas meningar men ändå: att den här karlns icke-läsande ska vara just naturligt, självklart – att han alls ska behöva lyfta fram det.
Jag skulle vilja svara honom, inte kränkt men värdigt, med lättsam ironi. Det är bara det att det inte är så enkelt att vara vare sig värdig eller lättsamt ironisk när man står i en garderob, dubbelvikt över en vinterstövel vars blixtlås fastnat.
Och med en toalettdörr som bakgrund.
Och så, helt nyligen, läste jag Siri Hustvedts The Shaking Woman och här, i en bok som egentligen är en blandning av patografi, alltså sjukdomsberättelse, och filosofisk reflexion hittade jag följande stycke:
”Over and over in my travels as a writer I have been met with these sentences: ’I don’t read fiction, but my wife does. Could you sign the book to her?’ The not-so-subtle underlying message is that masculinity aligns itself with nonfiction, while feminity is associated with frivoloous ‘made-up’stories. Real men like objective texts, not the subjective wanderings of mere fiction writers, especially female ones, whose prose, whatever its character, is tainted by their sex before a single word has been read.”
Det var inte bara det att jag kände igen mig, det var också det att jag fick en förklaring till min ilska. Till skillnad från Hustvedt är jag inte i första hand romanförfattare men också essäistik är naturligtvis smittad av könet.