Ensamma människor är inte en sort för sig, ensamhet är en känsla de flesta känner igen från åtminstone något specifikt livsskede. Om olika sådana ensamheter skriver den finlandssvenska filosofen Nora Hämäläinen både mångsidigt och nyanserat i sin bok Granhäcken, menar här Merete Mazzarella.
“Jag ville bara vandra mållöst, fundera metodlöst, och låta temat jag umgås med ta form, liksom utanför texten och samtidigt mitt i den, utan att nagla fast det.”
Så karakteriserar den finlandssvenska filosofen Nora Hämäläinen sin ovanligt mångsidiga och samtidigt nyanserade bok Granhäcken med undertiteln En essä om ensamheter. Idag är ‘ensamhet’ ett ord på allas läppar, det talas om en ensamhetsepidemi. När Hämäläinens norske kollega Lars Fr. H. Svendsen vid mitten av 2010-talet höll på med den bok som heter Ensamhetens filosofi googlade han på “loneliness + epidemic” och fick 400 0000 träffar, när Hämäläinen gjorde samma procedur 2021 fick hon 9 340000 träffar och två år senare en miljon till.
Men varken Svendsen eller Hämäläinen menar att det finns nån ensamhetsepidemi. De två talar också om samma sak: “inte de positiva, självtillräckliga ensamheterna (solitude) utan bristen, avsaknaden.” När hon hellre talar om ensamheter än om ensamhet är det för att hon vill betona att ensamheterna kan se mycket olika ut. Hon förhåller sig därför kritiskt till Svendsen. På ett generaliserande vis refererar han psykologisk forskning:
“De ensamma ser både sig själva och andra i negativare ljus än de som inte är ensamma. De ser sig själva som underlägsna, mindre attraktiva och socialt mindre kompetenta. De ser en större diskrepans mellan vem de är och vem de vill vara”.
Och vidare: “De verkar vara svåra att lära känna”, “De är också mer självcentrerade än andra”. På slutet riktar sig Svendsen direkt till den – förmodat ensamma – läsaren med förhoppningen att hans bok ska kunna “fungera som korrektiv för din självförståelse”, det vill säga få hen att rannsaka sig själv och se i vilken mån hen själv är ansvarig för sin ensamhet.
Underförstått: att få hen att övervinna sin självupptagenhet?
Hämäläinen betonar istället att ensamma människor inte är en sort för sig, ensamhet är en känsla de flesta känner igen åtminstone från något specifikt livsskede. Hon sticker inte heller under stol med att hon själv har varit ensam, boken har genomgående ett diskret men tydligt självbiografiskt stråk som är starkt berörande. Hennes barndom var visserligen en idyll – då var det bara att gå ut på förortshemmets gård, där fanns inte bara boktitelns skyddande granhäck utan också rikligt med lekkamrater och fanns de inte där redan var det bara att ringa på hos dem. Just barndomens lekar och gemenskap beskriver hon med en kärleksfull, närmast antropologisk precision.
Dixikons nyhetsbrev varannan fredag? Anmäl dig här
Ensam kände hon sig däremot när hon började i högstadiet, ensam har hon också känt sig senare: när hon flyttade hemifrån som sextonåring, när hon var nyfrånskild, under en period av ensamföräldraskap. Och också som strävsam akademiker utan ekonomisk trygghet:
“Att permanent vara tillfällig, på undantag, i bästa fall på väg uppåt, men högst troligen först upp och sedan ut, förknippades åtminstone i min erfarenhet med att inte ha ett ansikte att visa upp för världen: att inte vara en fullvärdig person, att stå i ett väntrum, inte bara professionellt utan också socialt.”
Arbetslösa – faller det mig in – måtte ha samma känslor, och troligen i ännu svårare form.
För Hämäläinen – liksom för de flesta – innebar pandemiåren en viss isolering och hon låter förstå att hon genomgått bestående personlighets- och beteendeförändringar:
“Jag upplever inte längre att jag lider av att arbeta ensam hemma, jag är lite passivare när det gäller att stämma träff med vänner och kolleger, /—-/ och har, vilket kanske förvånar mig mest, inte lika stort behov av att dela mina arbetsrelaterade tankar som förut. Kvarstår att jag gärna sjunger i kör, umgås med mina barn, fortsätter att läsa och skriva.”
Hon vill inte behöva vara någon och att hon trivs i kören har att göra med att hon där är “en funktion”.
En sak är hon säker på, nämligen att ensamhet inte är ett specifikt modernt fenomen. Författare som Sara Lidman, Moa Martinson, Harry Martinson och Torgny Lindgren har gjort klart att ensamheten också finns i miljöer där det myllrar av människor i den grad att ingen ens har en egen säng. Skönlitteratur använder hon flitigt både för att konkretisera och fördjupa sina resonemang.
Sara Lidman har fått en hedersplats. Vi får möta Didrik, handelsmannen i Nabots sten, som tror på värdet av att vara bland andra:. “Gode Gud Jernbana! Kom hit mänskor! Hör oss! Tala med oss! Slunga oss om varandra! Vare samfärdsel!” Som en sorglig motbild finns barnet Linda i Regnspira som steg för steg isoleras först av föräldrarna, sedan av bysamhället och som stretar emot, försöker få kontakt, men misslyckas på nytt och på nytt.
Här behandlas också romaner av J.M.Coetzee och Joyce Carol Oates. I den förras Sommartid förbiir huvudpersonen John en skugga, hans ensamhet gestaltas tydligast av fem intervjuer som gjorts med olika bekanta till honom som visar att det är mycket de inte förstått. Oates roman Jag ska ta dig dit rymmer en lärdom som är särdeles minnesvärd, nämligen:
“Klamra dig inte fast vid någon som inte vill ha dig, inte bryr sig om dig, inte frågar efter dig, inte vill åka och titta på viktiga platser med dig, inte orkar höra om din dag eller din barndom, eller berätta om sin; som inte värmer, som ersätter värme med till exempel samlag, och undrar vad ditt problem egentligen är.”
De riktigt gamla är troligen ensammare idag än förr. Det ska sparas inom äldreomsorgen och fler än förr har sina anhöriga så långt borta att de inte kan rycka in. Och hur är det med barnen idag? Men barn som umgås via telefonen är inte nödvändigtvis ensammare än de som en gång i tiden lekte tillsammans på gården och många barn har flera hobbier.
Men framförallt: ensamhet är ju i högsta grad också en samhällsfråga. Både materiell och själslig misär bidrar till ensamhet. Alla barn ska ha lika tillgång till hobbier. Ensamstående föräldrar ska inte behöva ha kvällsjobb, invandrare ska få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap så att de och deras barn kan känna tillhörighet, psykiskt sjuka ska få vård så de kan ta hand om sina barn eller åtminstone så att barnen inte behöver ta hand om dem.
Från samhällets synpunkt ät det också rationellt att erbjuda bibliotek, fria kurser och hobbyverksamhet som mötesplatser även för vuxna, “Inte bara,” skriver Hämäläinen, “för att det ger ett roligare och intelligentare samhälle, utan för att det kan bli dyrt om människor blir isolerade, mår dåligt och blir sjuka.”
Inte heller stadsplaneringen får glömmas bort. Det offentliga rummet borde medvetet skapas för att gynna socialitet, den kontakt mellan människor som (åtminstone ännu) inte är vänskap:
“Det handlar om grannar som hälsar på varandra och byter några ord, butiksägare som man kan prata om vädret med, caféer där man kan sitta med i ett visst kaffesällskap utan att för den skull bjuda de andra hem till sig.”
Sådana miljöer är inte bara trivsammare, de är också tryggare, men på många håll ter de sig utopiska. På många håll fortsätter man att bygga anonyma höghus och stora, anonyma köpcentra som ligger så långt ifrån bostadshusen att man helst tar sig dit med bil.
- En intervju med författaren apropå boken