I sin tredje text om finlandssvenska författare presenterar Merete Mazzarella här Peter Sandström, en av ”våra säkraste och mest njutbara stilister”, som genom åren huvudsakligen skrivit en egensinnig autofiktion där ett självbiografiskt förlopp mödolöst kan övergå i skröna.
Finlandssvenska författare har ett alldeles speciellt problem som hänger ihop med deras ställning som representanter för en minoritetskultur: de kan ha svårt att skriva realistisk prosa, det vill säga prosa som skildrar den samhälleliga verkligheten. I Finland existerar den samhälleliga verkligheten nämligen idag nästan helt och hållet på finska och när finlandssvenska författare tvingas översätta den riskerar de att distansera sig från den.
I Österbotten finns det däremot miljöer där livet fortfarande kan levas på svenska och det har gjort att just österbottniska författare tenderar att ha ett smidigare, mer lyskraftigt språk än många av oss som vuxit upp i de södra delarna av landet.
En av dem är Peter Sandström, född 1963 i Nykarleby, och idag erkänt en av våra säkraste och mest njutbara stilister. Vid nomineringen av hans roman Laudatur (2016) till Finlandiapriset, vårt lands högsta litterära utmärkelse, fäste sig juryn särskilt vid språket som de kallade “transparent, filosofiskt och varmt.”
I själva verket har också Sandström två modersmål, dialekten och högsvenskan, och vid sidan om de stora existentiella temana – människors betydelse för varandra, tidens gång, förluster, tillkortakommanden, skuld och dödlighet – är också språkets betydelse ett.
En “Knausgård i ett dockskåp”, har han kallats. Liksom Knausgård är han ständigt observant på det triviala, det vardagliga i alla dess skiftningar och förmår beskriva det så det det framstår som oupphörligt intressant.
Dockskåpsliknelsen förefaller mig ändå vilseledande. Sandströms romaner må vara mycket kortare än hans norska kollegas men de är långtifrån några miniatyrer eller idyller.
Vad han genom åren har skrivit är huvudsakligen en egensinnig autofiktion där ett självbiografiskt förlopp mödolöst kan övergå i skröna. Redan i debutboken, novellsamlingen Plebejerna (1998) heter huvudpersonen Sandström och förlagskarakteristiken då kunde bra långt gälla för författarskapet idag: novellerna befolkas av vanliga människor i sina vanliga liv:
”Bilförsäljaren, pressfotografen, skoleleven, docenten och de som inte har så mycket att göra. /…/ Och vad händer? Kanske inte så mycket, men ändå för mycket, och ibland ganska bisarra saker.”
Återkommande gestalter i hans persongalleri är föräldrarna, systern, sambon, barnen. Det mycket fria sättet att hantera identitet och fakta började, har han berättat i en intervju,
“som en lek och ett sätt att komma närmare mina fiktiva gestalter. Numera är det en teknik och ett sätt att tända på det jag håller på med.”
Hans senaste roman, Den stora blondinens sista sommar, börjar utomordentligt sandströmskt; “En gång frågade min dotter varför jag alltid gick med rocken öppen och jag visste inte vad jag skulle säga.” Sen kommer han på att det har med hjärtesorg att göra:
“Den som har hjärtesorg är öppen framtill. Tidvis hade jag varit helt oskyddad. Skinnjackan, duffeln, till och med den sunkiga sportblusen, allt var oknäppt.”
Helt nyss har han hållit på och tömt sitt föräldrahem efter moderns död och nu är den aktuella sorgen att dottern Bonnie står i beråd att bryta upp från hemmet för att resa ut i världen till Utrecht där hon fått studieplats.
Men framförallt handlar romanen om en annan hjärtesorg, den över ungdomskärleken som han kallar Limone. För hennes riktiga namn
“…lät alldagligt, ett namn som kunde sägas i ett rum utan att bli kvar, och utan att eka mot väggarna, ett namn som knappast kunde stavas på olika sätt och sällan blir kvar i minnet.”
De möts i Österbotten, det är tidigt åttital, hon är flickvän till sångaren i det mycket amatörmässiga band han skriver texter för – på engelska men omtänksamt nog med fonetisk stavning: “Aiim ö hajjvejj staar”. Den enda uppmärksamhet hon ägnar honom då är att kasta en flaska i pannan på honom under en konsert.
De återses en nationskväll i Helsingfors, de sällskapar några månader, hon blir gravid. Han är övertygad om att det är henne han vill tillbringa sitt liv med, men hon gör abort och bryter upp. Hela historien rullas upp ur ett efterhandsperspektiv. I fokus står sommaren efter att hon gett sig av då han på nätterna jobbar som städare och på dagarna suktande driver omkring på stan eller sitter i sitt rum med ett förtvivlat hopp om att hon ska ringa.
Alltsammans är hur banalt som helst, men det som får romanen att lyfta är Sandströms blick och röst. Han har klart för sig att Limone varken är trevlig, rolig eller varm, han vet att hon föredrar “grövre män. Ludnare”: “Men mitt hår det tyckte hon om. Du är en riktig blondin, sa hon.” När hon gör slut är det med orden “Det var det då” – eller noga taget “he va he tå” för de talar dialekt. Det sker över en kopp varm choklad efter att han förgäves försökt ta hennes händer i sina.
Med absolut precision minns han miljön:
“Ljuden i kaféet var skarpa, stolsben som skavde mot stengolvet, suget i luften när dörren mot gatan öppnades, askkoppar i plåt som plockades ut på borden ur skramlande högar. Prasslet från tidningar. Suget från kyldisken.”
Ständigt är han också nyfiket intresserad av människorna omkring honom, vare sig det är medelålders tystlåtne Virtanen som han natt efter natt tvättar fönster tillsammans med och vars stora intresse är ångmaskiner eller bara en man som sitter på en bänk och äter kyckling:
“Vartefter han åt lade han de rengjorda kycklingbenen bredvid sig på bänken. Lårben, vingbenen, bröstben. Jag hade aldrig tänkt på ett en kyckling hade så många ben.”
Också de ting människan lämnar efter sig noteras noggrant. Han sitter i Bonnies flickrum och plockar bland pussel med tjugofem bitar och byggsatser med åldersrekommendation från fem år. I Limones lägenhet som han ännu efter hennes avresa har nyckeln till kollar han upp innehållet i hennes kylskåp och läser hennes nog så torftiga dagboksanteckningar.
I föräldrahemmet i Nykarleby konfronteras han med lämningarna i sitt gamla pojkrum, seriemagasin, uppslagsverk och väckarklocka. Han står vid mammans spis som förekommer honom att vara en del av mammans person:
“…hennes rörelser samspelade med hettan och elden som brann när hon rörde om i grytorna och pannorna, tog ett steg bakåt för att hämta grädden, redde såser, smakade av direkt ur sleven.”
Tingen är spår av det som varit tingen är minnen, hos Sandström lever tingen sitt eget liv. Hur spisen till slut hamnar hos Limone vore synd att avslöja.
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Tove Janssons Sommarboken, i år 50 år
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om finlandssvenska Ulla-Lena Lundberg
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om finlandssvenske Michel Ekmans bok Lyckliga slut