Klockors klang i Malvern, Ystad och Brügge

220px-great_malvern_priory

Great Malvern

Av IVO HOLMQVIST
Om man kör västerut från Hereford hamnar man i Edward Elgars landskap som man gärna inbillar sig bildar bakgrund till hans symfonier och violin- och cellokonserterna, i ett tonspråk lika pastoralt som Ralph Vaughan-Williams.

The Elgar Route” leder över mjuka kullar och vida slätter, genom pittoreska byar och medeltida städer. Så stiger vägen brant till Malvern Hills. Där kurerade överklassen sina krämpor på drottning Victorias tid. Mineralvattnet är fortfarande hälsosamt, påstås det, drottning Elisabeth dricker inget annat (liksom hennes nära släkting Gustav VI Adolf alltid höll sig till Barley Water). När man väl vindlat sig upp för serpentinvägarna är utsikten vidunderlig, man ser ända bort till det gröna Wales.

180_jenny_l

Jenny Lind

På kyrkogården i Little Malvern finner man efter ett visst letande vården över Mrs Goldschmidt. Sämre platser kan man välja att åldras och begravas på. Kanske tänkte hon under sina sena år på sin barndoms Stockholm, men hon bytte inte ner sig när hon kom hit, mätt av år och ära, och säkert nöjd med att ha lämnat både sin karriär och sitt flicknamn bakom sig: Jenny Lind. Man kan undra vad hon och Elgar skulle ha tyckt nu när klockringningen i Malvern Priory är hotad, som påtalats i Expat Telegraph, websidan för engelsmän i förskingringen. Katedralen där är en klenod, arkitekturen och glasmålningarna imponerande, och klockornas klämtande når långt ut över omgivande landsbygd – don´t ask for whom the bell tolls.

Men de är upphängda i gistna ramar från sent 1800-tal som behöver bytas ut om ringningen ska kunna fortsätta. Mot det har Heritage England lagt in sitt veto, i som det verkar missriktad pietet om det som är fornt och ursprungligt. Andra experter påstår tvärtom att det inte vore någon större skada om man tog bort dem, de är en sen och ganska misslyckad inrättning, och installerade en ny och bättre fungerande upphängning. Ringarna, sentida kolleger till den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame, får ta allt hårdare tag i repen om klockorna ska bringas i svängning, och det hela hotar snart att gå i stå.

sankta_maria_ystad

Sankta Maria, Ystad

Det där påminner mig om vad som höll på att hända för några år sedan, när Länsstyrelsen i Malmö ålade Ystads församling att dämpa klangen från klockspelet i Mariakyrkan sedan några grannar, nyss inflyttade i staden, tyckt att deras nattsömn störts.

Då skrev jag lätt harmset så här, i ett apropå i Svenska Dagbladet: ”Hur främmande skulle den tanken inte ha varit för den Strindberg som lät Arvid Falk uppe på Mosebacke (på de inledande sidorna av ‘Röda rummet’) höra hur ’hela rymden snart dallrade av ljudet från alla stadens sjuklockor’, eller den Gunnar Ekelöf som skrev att ’klockorna ringde fortfarande över staden, han kände så väl igen dem från kyrktorn till kyrktorn.’  Jag har rest från Groningen till Haarlem och Haag, från Mechelen till Gent och Bryssel, och överallt mötts av tonerna från kyrktornens klockspel, som en omistlig del av stadslandskapet. Så har det varit sedan tidig medeltid. Ingen på kontinenten skulle komma på idén att försöka förstumma kyrkklockornas klang. Inte minst lockar dessa carillons mängder av turister.”

nine_taylors

Till bokhandeln

Och jag jämförde med tonåringarnas obligatoriska skrålande och diskodunket med högsta decibel i Ystads innerkärna, och erbjöd en årsranson öronproppar åt de lyhörda kring Mariakyrkan, mot att de läste Dorothy Sayers deckare De nio målarna där man lär sig en hel del om klockringningens kulturhistoria: ”De kan börja med att begrunda vad som sägs redan på första sidan. Lord Peter Wimsey har tillfälligt tappat orienteringen en dimmig nyårsafton, men sedan når honom klangen från ett tornur: ’Den slog en kvart över. Tack gode gud! Sade Wimsey. Där det finns en kyrka, där finns det civilisation.’” Kanske drog de klagande vidare, det hela rann hursomhelst ut i sanden. För övrigt håller sig Ystad som enda svenska stad (och en av mycket få i världen) med en tornväktare som varje kvart blåser i sin lur i alla fyra väderstreck, som ljudligt bevis för att allt är i sin ordning. Mot den seden har ingen protesterat, hittills.

Tomas Tranströmer har låtit de många invecklade klockspelen i Flandern ge titel åt sin vackra dikt ”Carillon”, med dubbelprojektionen av den fängslade Maximilian, inspärrad i Brügge 1488,

bruges_img

Brügge

och den svenske poeten inhyst i ett billigt hotell femhundra år senare (”Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på hennes sjaskiga hotell”, en formulering som kanske låter ana en svag återklang av T.S. Eliots ”Gerontion”). Säckarna som brister, en välfunnen bild i ett poem om ullpackarnas stad, och klockklangen som rullar ut över tak och torg, gräs och gröda och ringer in för levande och döda är lika vacker i J. Bernlefs holländska version som i originalet:

”Carillon! De zak sprint in zijn zomen op en de tonen rollen over Vlaanderen uit … Over daken en pleinen, gras en gewas/beiren de klokken voor levenden en doden”.

Ivo Holmqvist

Louis Vierne – Carillon de Westminster, Opus 54

Kommentera: