En arbetsgivarorganisation föreslog nyligen i DN varken intressantare arbeten, fortbildning i tjänsten, bättre arbetstider eller möjligheter att påverka arbetssituationen – allt sådant som de själva råder över – utan minskade bidrag för arbetslösa, som rätta sättet att få fler att söka lediga arbeten. Utilitaristen Bentham ville en gång bygga övervakade panoptikon för att få ovilliga i arbete, medan Simmel såg behov av ett individuellt stöd. Idag råder arbetslinjen. Är fattigdomen då den fattiges problem?
När jag var barn mötte jag en gammaldags fattigdom, en fattigdom som undgick den rena nöden med en hårsmån. Det var i godsförsamlingen Vittskövle i östra Skåne. Där fanns det fortfarande statare, inhysta med sina stora familjer i trånga små korsvirkeshus (mycket pittoreska idag). Fram till 1945 levde de utanför penningekonomin. Livets nödtorft fick de i form av säd och potatis och fläsk och en och annan flaska brännvin.
Men statarna hade det inte sämst; det hade de ogifta mjölkerskorna. Någon gång i ungdomen hade de blivit med barn men mannen hade sjappat. Nu drog de sig fram med en ersättning för ett evigt mjölkande som var så liten att armodet ständigt krafsade på deras dörr.
Också idag finns det människor som lever på marginalen. Men fattigdomen i det krackelerande välfärdssamhället ser för det mesta mycket annorlunda ut. Själva levandet kostar så mycket mer, hyra och mat och tandläkare och avgifter hit och dit… och dessutom en ändlös ström av frestelser som lurar den godtrogne med falska löften. Det är lika lätt att köpa som svårt att betala.
Men schablonerna om de fattiga har inte förändrats i grunden. Många av dem som har sitt på det torra ser inte bara ner på dem. De har ständiga omsorger om deras flit och deras vandel. De kräver i alla avseenden mer av dem som ekonomiskt står på minus eller noll än av människor av sin egen sort. I Vittskövle var en ung adelsman som söp en pittoresk detalj men en supande statare en skamfläck.
I dagens Sverige är en rik tjuvfiskare en roande, kanske skrattretande avvikelse men en fattig bidragstagare ett samhällsproblem.
Då som nu handlar så mycket om arbete. Guds straffdom att Adam skulle tvingas arbeta i sitt anletes svett har inte upphävts – för de fattiga. Arbetslinjen gäller. Dagens främsta synd är den att vara bidragstagare.
Det är lätt att i så svepande ordalag framställa historien som ganska enhetlig. Men synar man den närmare framträder skillnaderna mellan olika ideologier tydligt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Sverige är ett lutherskt land. För Luther var fattigvården inte en specifikt kyrklig angelägenhet. Ytterst var det staten som bar ansvaret för att de fattiga inte gick under. Ansvaret fördelades sedan på de enskilda socknarna. Det fanns fattighus som omsider blev ålderdomshem och i våra dagar äldreboenden.
Inom katolska kyrkan lever fortfarande traditionen kvar att kyrkan har ett särskilt ansvar för att bistå de fattiga åtminstone med livets nödtorft. Detta blev redan tidigt det viktigaste inslaget i den kristna caritas, kärleken till nästan. (På engelska har ordet charity som bekant först och främst komma betyda välgörenhet.)
Katolska socialteologer kom från slutet av 1800-talet att förknippa denna caritas med det moderna begreppet solidaritet. Pionjären hette Franz Hitze och hans viktigaste verk Kapital und Arbeit und die Reorganisation der Gesellschaft (Paderborn: Verlag der Bonifacius-Druckei, 1879, 435f.). För Hitze och hans efterföljare, bland vilka flera påvar utmärker sig och bland dem framför allt Johannes Paulus II, gällde det att undvika såväl den liberala som den socialistiska samhällssynen och i stället se de unika enskilda personerna, förenade i familjer, som samhällets grundelement.
Detta katolska solidaritetsbegrepp kommer i skarp konflikt med det som då redan utvecklats inom den sekulariserade arbetarrörelsen. Där innebar solidaritet framför allt att arbetarklassen genom sin sammanhållning ska lyfta upp sina medlemmar ur fattigdom och nöd till ett liv i ekonomisk och social trygghet.
Solidariteten är alltså något modernt och betecknar en dynamisk process. Den solidaritet som de katolska teologerna talar om är lika gammal som kristendomen och förutsätter att samhällspositionerna som fattig och rik är tämligen tidlösa.
Dessa båda sätt att betrakta fattigdomens problem är inte de enda som presenterat sig under de senaste århundradena. Ett av de inflytelserikaste stod den engelske filosofen Jeremy Bentham (1748-1832) för. Han var utilitarismens store banérförrare. I sitt tänkande följde han konsekvent principen ”it is the greatest happiness of the greatest number that is the measure of right and wrong”. Uttryckssättet kan ge intrycket att det skulle vara möjligt att med hjälp av ren matematik räkna ut hur ett sådant samhälle skulle vara organiserat. Men det är inte så Bentham går till väga men väl genom olika resonemang.
Uppenbarligen måste människor även i det goda samhället övervakas för att utföra det arbete som är nödvändigt för den gemensamma välfärden. I synnerhet gäller det dem som befinner långt ner i den sociala hierarkin. Bentham vill visserligen bli kvitt det traditionella samhälle där börd och kyrkliga hierarkier placerade vissa människor i särklass utan att de bidrar till den allmänna lyckan, snarare tvärtom. Men det fysiska arbetet är fortfarande nödvändigt, och den fattigdom som plågar många måste hanteras på ett sådant sätt att de både befriades från sitt armod och samtidigt bidrar till det allmänna bästa.
Det fanns redan sedan länge ”workhouses” i England (liksom på kontinenten) där fattiga liksom en hel del människor som ansågs som farliga avvikare tvingades samman för att utföra ett nyttigt arbete och därtill utveckla goda seder. Bentham krävde helt andra, alltigenom rationella inrättningar. I synnerhet gällde det fängelserna där brottslingarna skulle göras både laglydiga och nyttiga. I sådana skulle övervakningen göras maximalt enkel genom att en vakt från en enda utsiktspunkt skulle kunna se att alla intagna skötte sig.
Bentham hade många hängivna lärjungar. En av dem hette Edwin Chadwick. Chadwick kom att stå Bentham så nära att han till och med under slutet av Benthams liv bodde i dennes hem. Ja, Bentham dog i Chadwicks armar. Till yttermera visso hade han kommit ihåg discipeln i sitt testamente.
Chadwick tog nu på sig uppgiften att föra Storbritannien ut ur vad han såg som medeltidens mörker in i den moderna tidsåldern. Han fick en avgörande position i utformningen av en Poor Law som dock stötte på häftigt motstånd i konservativa kretsar. Något blev dock förverkligat i form av en ny typ av Workhouses där Benthams principer rådde. Det är tveksamt om resultatet blev vad de båda upphovsmännen tänkt sig. Det uppfattades ofta snarare som en tvångsanstalt där de intagna till råga på allt var noga övervakade.
Det är nog inte helt rättvist att anklaga Chadwick för det elände som Charles Dickens utmålar i sin tidiga roman Oliver Twist (1837-39). Men det är på ett workhouse som unge Oliver upplever både sjukdom och hunger när han blivit moderlös. Flykten till en värld med småkriminalitet blir som en befrielse. Avståndet mellan de snörräta samhällsplanerna och den tröga verkligheten blir smärtsamt stort.
Det är mot bakgrund av en annan sorts hantering av fattigdomens problem som den tyske filosofen och sociologen Georg Simmel skriver sin berömda lilla bok Zur Soziologie der Armut (1905). Redan titeln är typisk för Simmel, denne lysande essäist. Han skriver inte om fattigdomen rätt och slut utan lämnar bara ett bidrag till den sociologiska behandlingen av den.
I det Tyska rike där Simmel verkar (och vid universitetet i Berlin ständigt motarbetas därför att han är jude; det hjälper inte att studenterna hellre lyssnar till honom än till hans kolleger inom filosofiämnet) finns det sedan 1880-talet ett elementärt socialt skyddsnät för arbetarklassen med ersättning vid olycksfall och början till ett pensionssystem. Det är det första statliga skyddsnätet av det slaget i världen; men bakgrunden till det är mörk.
Rikskanslern Otto von Bismarck hade 1878 drivit igenom en lag som förbjöd all socialdemokratisk agitation, och det sociala skyddsnätet var ett försök att lugna arbetarklassen. Denna så kallade socialistlag förblev dock kontroversiell, inte minst därför att socialdemokraterna förblev en stark, ja växande kraft trots förbudet, och till sist blev det den avgörande anledningen till att Bismarck tvingades avgå i och med att lagen upphävdes 1890.
Detta är alltså en viktig bakgrund till Simmels essä, men han berör den inte mer än indirekt i en enda mening där han säger att för socialdemokraterna är proletärarena visserligen fattiga men tillhör ändå inte de fattiga i samhället. Uppenbarligen är det en uppfattning som Simmel delar.
De fattiga framträder inte som en klass utan snarare som individer, föremål för olika hjälpåtgärder. De förenas alltså inte av någon verksamhet utan enbart av det faktum att de är så fattiga att de behöver hjälp. Väl där möter de ”i den modernt abstrakta fattigvården” i en ”relativt demokratisk stat” den opersonliga hjälp som säkrar deras subsistens.
Vi kan parentetiskt notera att Simmel betecknar Det tyska riket som en ”relativt demokratisk stat”. Det är en omdiskuterad fråga om det land som gick in i första världskriget verkligen var demokratiskt. Vi kan åtminstone säga att det var betydligt mer demokratiskt än dagens Turkiet eller Ryssland. Ett stort socialdemokratiskt parti med revolution på sitt program fick verka i frihet och spela en viktig roll i riksdagen. Rättsväsendet styrdes inte av något politiskt parti, och pressen var relativt fri.
Men det viktiga i vårt sammanhang är beteckningen ”den moderna abstrakta fattigvården”. Här känner vi igen vår egen socialvård som också framträder som abstrakt i meningen styrd av allmänna principer enligt vilka vårdtagare kan bedömas efter opersonliga kriterier. Avsikten är att skapa maximal rättvisa, men frågan är om konkreta människor kan jämföras på ett sådant sätt.
De som blir föremål för det som en gång var fattigvården och nu socialvården är konkreta individer men blir i myndigheternas ögon reducerade till ett antal kvantiteter som avgör om de är berättigade till understöd eller ej.
I detta perspektiv är en yrkesgrupp eller en samhällsklass inte fattig. När jag i början av artikeln säger att statarna var fattiga använder jag ordet ”fattig” i en annan mening är den som brukas av den gamla fattigvården eller den moderna socialvården. Där är det inte yrkeskategorier som är fattiga utan enbart individer som befinner sig under ett fastställt fattigdomsstreck.
Idag säger vi att vissa yrkeskategorier är lågavlönade, inte fattiga. Om den lågavlönade skulle bli fattig är det ett enskilt problem, hur mycket samhällets inkomstfördelning än driver på att vissa yrkeskategorier tenderar att kvalificera sig för den beteckningen.
Problemet är att det i det perspektivet blir omöjligt att hantera de verkliga samhällsproblemen. Vi vet till exempel att skillnaderna mellan de rikaste och vanliga inkomsttagare i vårt samhälle har accelererat under en följd av år. Men hur åtgärdar man det?
Här framträder en avgörande skillnad mellan Simmels tid, eller rättare sagt tiden efter världskrigen och vår. Då krympte skillnaden mellan de bäst och sämst bemedlade i samhället tack vare kraftfulla åtgärder. Idag ter sig även de politiker, som ser den växande avgrunden mellan förmögna och låginkomsttagare som en samhällsfara, tämligen hjälplösa.
Samtidigt framstår arbetslösheten som en stor olycka för den enskilde. Arbetslinjen presenteras som den enda acceptabla även för den som drabbas av en högst opersonlig lågkonjunktur. De stora samhällsprocesserna pågår högt över våra huvuden, men vi framträder som individer i jakten på de accepterade sysselsättningar som står till buds.
Åter är det den enskilde som framträder, lösgjord från det kollektiv som förlorar sina arbeten. Fattigdomen är mitt problem, inte vårt.
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om Vinnare och förlorare. Om ekonomins och ekonomernas makt
- Klicka här för att läsa Stefan Hedlund om Adam Smith och hans Theory of Moral Sentiments
- Klicka här för att läsa Jan-Henrik Swahn om Eric Vuillards roman La guerre des pauvres (De fattigas krig) om olika sorters fattigdom
- Klicka här för att läsa Erwin Rosenberg om Étienne De la Boéties Discours de la servitude volontaire om varför miljoner människor accepterar ett liv i ofrihet