Om tysk språkpurism

Att varje politisk fråga har sin språkliga sida är en sliten sanning, men har omvänt också varje språklig företeelse en politisk sida? Magnus P. Ängsal har läst Karl-Heinz Götterts bok Die Sprachreiniger om Allgemeiner Deutscher Sprachverein och tysk språkpurism.

 

I en uppsats från 2006 resonerar lingvisten Walther Dieckmann om språkkritikens väsen. Kritik av språk och språkbruk, skriver han, är ett ”hus med flera våningsplan”. Det vill säga att den förhåller sig till språkets olika nivåer. Den kan rikta sig mot ett ords själva form eller gestalt, och då spelar det politiska ingen eller på sin höjd en mindre roll. Den kan också ta fasta på ordets förhållande till verkligheten. Denna typ av kritik kommer till uttryck i klagomål över eufemismer som ”lokalvårdare”, eller över ord som inte är i samklang med de för dagen rådande värderingarna. Att insistera på ”rasifierad” istället för någon annan språklig kandidat är ytterligare ett sådant exempel.

Granskningen kan förstås också vända sig mot det som orden betecknar, själva företeelsen eller saken, och då rör det sig strängt taget inte längre om språkkritik.

Men sakkritik och språkkritik är tätt inflätade i varandra. Därunder kan lager på lager av värderingar, ideologi och världsbilder avtäckas. En nyutgiven bok om tysk språkpurism, Die Sprachreiniger av Karl-Heinz Göttert, bär verkligen syn för sägen. Det är en bok som i korta, flyhänta kapitel berättar historien om Allgemeiner Deutscher Sprachverein (ADSV). Denna sammanslutning fungerade som den tyska språkpurismens radikala tillskyndare under över 60 års tid, från grundandet 1885 tills Hitler satte stopp för verksamheten på 1940-talet.

Föreningens grundare var en besynnerlig figur: Herman Riegel. Märk väl: Herman med ett ”n” på slutet. Vanligare var, och är, att sista vokalen i namnet dubbeltecknas. Det var bland annat för att göra slut på den här sortens brokigheter i den tyska rättstavningen som Riegel grundade föreningen.

Berest, bevandrad i språk och författare till betydande konsthistoriska verk utgjorde Riegel närmast sinnebilden för tidens kosmopolitiska hållning. Han hyste dock starka nationalistiska uppfattningar. I det då ännu franska Strasbourg noterade han hur mycket skada fransmännen tillfogat staden. När freden sedan slöts beklagade han den som en lindrig bot för de barbariska fransosernas del. Han hyste ändå hopp om en framtid i enighet vid det tyska riksgrundande år 1871. Samma år avancerade han till museidirektör i Braunschweig, och från denna utsiktspunkt lät han grunda språkföreningen.

Denna hade från första början tre mål inskrivna i sina stadgar. För det första skulle det tyska språkets äkta kraft och sanna väsen bibehållas och återuppväckas. För det andra skulle tyskan renas från utländska ord. Och för det tredje gällde det att grunda en akademi med central normativ verkan, i strid med de inflytelserika bröderna Grimms varningar för att en språkvård efter fransk modell skulle hämma den språkliga utvecklingen.

Redan tidigt stod det klart att Allgemeiner Deutscher Sprachverein visserligen strävade efter att stärka det tyska språket men än mer var en sammanslutning för nationens enhet. Varför ta omvägen via språket?

Den tyska nationens historia var fram till 1871 en historia präglad av ”Kleinstaaterei”, det vill säga en mängd småstater, fursten- och kungadömen som höll på sin egenart och sällan var sams. Till det kunde läggas de tyska minoriteterna i Östeuropa. Denna splittring lyckades Bismarck i delar övervinna i och med det tyska rikets grundande 1871, men ännu var nationalismens löfte om ett folk, ett språk och en nation inte fullt förverkligat. Denna idé utövade fortsatt lockelse tills chauvinismen kulminerade med Hitler och Andra världskriget.

Elisabeth Jerichau-Baumann – Dubbelporträtt av bröderna Jacob och Wilhelm Grimm

Vägen till tysk enhet gick till stor del via språket; modersmålet hos minoriteterna som skulle förenas fick avgöra vem som hörde till. Så kan den kraftfulla legeringen av språkpurism och nationalism förstås som den kom till uttryck hos Riegel och den snabbt växande medlemsskaran i ADSV. Det handlade, som Göttert skriver, om ”nationens existens på grundval av språket”. Bland föreningens hedersmedlemmar fanns före detta rikskansler Otto von Bismarck.

Dock var die Fremdwortjagd – jakten på främmandeorden – inte oomstridd i sin tid. Förhållandet till de akademiska institutionerna och till språkvetenskapen förblev länge spänt och komplicerat. Visserligen kunde föreningen till sina medlemmar räkna många profilerade germanister som exempelvis Otto Behagel och Friedrich Kluge, vars etymologiska ordbok används ännu i våra dagar. Men den dåvarande germanistiken var starkt präglad av den historisk-jämförande metoden och av de så kallade Junggrammatikernas orientering mot lagbundenheten hos språkliga förändringar. Mot ett sådant positivistiskt ideal framstod ADSV:s språkpurism som ovetenskaplig.

Klyftan mellan språkforskning å ena sidan och språkvård och språkkritik å den andra skulle vidgas under 1900-talet, när strukturalismen växte fram och den moderna lingvistiken tog form. Redan några år efter föreningens grundande formulerades en appell signerad 41 bemärkta akademiker och författare som vände sig mot Allgemeiner Deutscher Sprachvereins auktoritativa inställning till rätt och fel.

Joachim Heinrich Campe

Språkpurism var dock inte förbehållen konservativa strömningar. Också de 41 undertecknarna ställde sig i princip bakom ADSV:s strävan. Tidigare på seklet hade purism gått hand i hand med radikaldemokratiska ambitioner att göra tyskan till ett språk för hela folket, bland annat i Joachim Heinrich Campes stora förtyskningsordbok. Överhuvudtaget är purismen en mer mångskiftande historia än vad Göttert ger uttryck för i sin bok. Och när han drar en rak linje från ADSV och dåtidens nationalism till dagens purister i Verein Deutsche Sprache, grundad 1997, är det en uppenbar förenkling.

Under 1920-och 1930-talen fann purismen nya politiska bundsförvanter i Tyskland. Deutscher Sprachverein, som den numera hette, hälsade den framväxande nationalsocialismen med gillande. 1934 liknades föreningen i den egna tidskriften vid ”modersmålets stormtrupper”. I nazismen såg man en garant för att den egna språkpolitiken skulle genomdrivas. I viss mån fick man rätt. 1935 inrättades till föreningens 50-årsjubileum ett Sprachpflegeamt, en myndighet för språkvård som i praktiken manövrerades av Deutscher Sprachverein. Men resurserna var knappa och inrättningen fick aldrig den status som föreningen hade drömt om och förväntat sig. 1940 satte Hitler punkt för verksamheten, då föreningens fortsatt nitiska jakt på främmandeord kom på kant med naziregimens förkärlek för låneord och pseudovetenskaplig jargong.

Det finns verkligen mycket uppseendeväckande att notera ur historien om Deutscher Sprachverein, och Göttert missat sällan ett tillfälle att ironisera över den tidens naiva och inskränkta språkpurister. Det kan man kanske kosta på sig ett sekel senare, men denna mästrande ton gagnar knappast en i övrigt övertygande framställning.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).