Den grekiska poeten Krystalli Glyniadaki är sedan hon 2018 fick det statliga poesipriset för sin tidigare diktsamling Η επιστροφή των νεκρών, ”De dödas återkomst”, ett känt namn i Grekland. Jan Henrik Swahn presenterar här hennes senaste diktsamling, Ημέρες καλοσύνης, ”Dagar av godhet”.
 
Precis innan sommarvärmen blev olidlig samlade Krystalli Glyniadaki sin publik omkring sig i Atens centrum. Med sig hade hon sin förläggare, två kvinnor som bildade panel, presenterade och ställde frågor och så lyssnarna då, ett par hundra, från hemlösa till de mest fashionabla, och de visste alla varför de kommit.
Krystalli Glyniadaki är ett känt namn i Grekland, inte minst sedan hon tilldelades det statliga poesipriset 2018 för sin förra diktsamling Η επιστροφή των νεκρών (”De dödas återkomst”). Hennes publik skulle ha kunnat ha en mer akademisk framtoning med tanke på att hon har mångåriga universitetsstudier i London i bagaget som krönts med en doktorsavhandling. Men till slut mognade beslutet hos henne att lägga en akademisk karriär på hyllan för att istället söka de epifaniska ögonblicken inom litteraturen.
Det märks på Glyniadakis dikter att hon har en akademisk bakgrund. Hon är koncis, talar med auktoritet och besitter kunskaper inom de flesta områden. I sin nya diktsamling Ημέρες καλοσύνης (”Dagar av godhet”) inleder hon med en svit dikter kallad ”Grekernas Hellas”.
I den första dikten tar hon heder och ära av en av de sju vise (enligt Pausanias lista), närmare bestämt Periander av Korinth. Därmed är tonen satt. Glyniadaki är orädd och inte särskilt snäll när hon iakttar sina gamla vänsterkompisars dyra klädvanor och val av caféer i en annan dikt i sviten. Inte heller de gamla grekiska filosoferna undgår att få lite löje kastat på sig.
Innan de kom in i bilden ansåg grekerna att man skulle låta Det gynnsamma tillfället och inte Den genomtänkta planen styra handlandet. Man ansåg vidare att Tiden härskade över De gynnsamma tillfällena så om man bara kunde komma på logiken bakom Tiden, dess motiv så att säga, så skulle man sedan kunna förutspå när det bäst lämpade sig att sätta in stöten.
Det gick inte så bra med den saken. Så då fick filosoferna enligt Glyniadaki låta sig nöja med att undervisa i hur man lär sig känna igen när den rätta stunden är inne. Alltså inte förutsäga den utan uppfatta den. Vilket mynnar ut i alltmer absurdistiskt kantrande rader.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I sviten ingår även en dikt som jag anar kan läsas som en kommentar till den moderna grekiska litteraturen. Agni Stroumbouli, Thodoris Gonis, Giannis Palavos med flera har alla tagit lärdom av Alexandros Papadiamantis och folksångerna om hur det tragiska förklaras som dårskap. I var och varannan familj finns det sådant man inte pratar om. Bakom varje fasad, bakom varje insomningstablett och bakom varje rosenblad, bakom varje krig och bakom Mindre Asienkatastrofen döljer sig förtvivlan, oftast kvinnlig, som sätts på dårhus.
Det leder in till en annan sida hos Glyniadaki. Skörheten. Längtan efter lyckan att få uppleva sig vara ett med något. Här närmar vi oss de övriga avdelningarna i diktsamlingen. Dagar av ömhet. Dagar av tystnad. Dagar av Godhet. Många av dikterna kan läsas som kärleksdikter, som dikter om saknad eller sorg.
Sökandet efter det epifaniska blir som mest svindlande i en dikt där jaget klättrar upp till en klippfyr som skadats av en jordbävning. Högt däruppe ser hon sin älskade nere på stranden och ropar till henne. Ropen når inte fram. Då vänder hon sig om och möts av havet som tar emot henne som en älskare. Någonstans på vägen får hon med sig en liten sten i fickan. Den ligger nu på nattduksbordet, på den tomma sidan av sängen.
Men de mest gripande orden hittar jag i det väldigt enkla och vardagliga som alltid finns med hos Glyniadaki. Som i dikten nedan, en av hennes kortaste, i mi översättning:
TILL MIN KVINNA SOM FÖRSVAR FÖR ATT JAG INTE
LÅG MED HENNE DEN KVÄLLENJag gick ut. Det var vår i luften och himlen
djupblå, lika löftesrik som öppna fönster och
tända ljus. Du var hemma, utan en aning om
vad jag gick och tänkte på; utan att ha en
aning om hur ofta jag tänker just den tanken
när jag går: Om hur vackra betongbalkongerna är
och de spruckna trottoarerna, och hur grönt det
lyser vid övergångsställena. Hur glada
hundarna är som jagar fram längs spårvagnsspåren
och hur många mirakel som leker kurragömma
i höghusen. Hur luften gör mina lungor mjuka och
fyller dem med liv; och hur varje gathörn i ditt kvarter
berättar för mig här är jag, nu finns jag och stannar tiden.
Och den där rösten som väsnas inom mig och ropar
sen då, vad ska hända då; den tystnar.
Och jag lever ensam i nuet, med dig i mig, med
balkongerna runt omkring, fönstren öppna, andas
luften som du andas, hör ekona som du hör, för att
du finns, för att jag älskar dig, för att du fyller mig.
Den sista avdelningen, Dagar av godhet, har fått ge namn åt diktsamlingen. Där återkommer som ett mantra orden: Tänk om godheten gick samman och bildade front.
Taget ur sitt sammanhang kan det låta som en from förhoppning men visar som jag ser det Glyniadakis vilja att vara politisk, fullt levande i det samhälle hon kritiserar och är en del av. Det gör henne till en mångbottnad, uppfordrande och djärv poet. Dessutom översätter hon från norska.
 
- Klicka här för att läsa Jan Henrik Swahn om klassikernas betydelse i ett grekiskt momsmål
- Klicka här för att läsa om den grekiske författaren Alexandros Stefanidis Smekningen, en kortroman om en pojkes barnhemsuppväxt
- Krystalli Glyniadaki läser två dikter, den första på engelska