Jan Henrik Swahn om klassikernas betydelse för det moderna Grekland och Europa.
Jag och min fru köpte ett vagnsflak lax, varmkorv och köttbullar på IKEA och bjöd in alla i Aten som vi kände på fest. Ett tjugotal kom, varav även några barn. Konstantinos som är åtta år lekte Tarzan inne på toaletten och svingade sig i en kedja som löpte genom ett litet hål i taket. Denna kedja som har ett handtag av trä i änden är det meningen att man ska dra lite försiktigt i när man vill spola. Konstantinos Tarzannummer förde med sig att hävarmen i plast uppe på loftet knäcktes och att det inte längre gick att spola. Jag insåg att något måste göras och klädde av mig tills jag stod där i kalsongerna. Pannlampan som jag alltid bär med mig i fickan spände jag fast strax under hårfästet och stagade upp med läsglasögonen som jag numera behöver under i stort sett all min vakna tid. Sålunda utstyrd lutade jag stegen mot väggen och klättrade upp på loftet för att laga hävarmen med tejp och ett ölunderlägg som jag klippte i centimeterbreda längder med sysaxen som min hustru beredvilligt räckte mot den ur väggluckan framsträckta hand som hon insåg var min. Barnen fick syn på mig och turades om att klättra uppför stegen och titta. Angelos som just fyllt fem jublade att det fanns en levande apa på loftet.
Konstantinos som företräder en ambulerande skuggspelsteater och har en resekoffert med figurer och historier med sig vart han går, rev av några veckor ur en almanacka och delade ut som biljetter till teatern. När även de vuxna började klättra uppför stegen och titta förstod jag att jag förvandlats till kvällens stora behållning, något som för en liten stund fick våra grekiska vänner, varibland en hade legat deprimerad i veckor och först i dag stigit upp, att glömma sin eländiga tillvaro.
För en av gästerna, skådespelaren Kostas, började helvetet redan för fem år sedan, då den ekonomiska krisen i Grekland stod i full blom och Skatteverket hade fått direktiv om att mer aktivt leta efter skattesmitare, genom att minutiöst granska upp till tio år gamla deklarationer. Regeringen hade drivit igenom att den gamla momslagen skrevs om.
Tidigare hade flera yrkesgrupper, exempelvis skådespelare, sluppit betala moms men den förmånen ströks nu med ett raskt penndrag. Dessutom beslöt man att lagen i dess nya utformning skulle gälla retroaktivt. Den skådespelare som helt korrekt inte betalat in någon moms de senaste tio åren var nu hastigt och kanske inte så lustigt skyldig staten pengar. Någon i kadern av särskilt nitiska tjänstemän upptäckte att skådespelaren Kostas hörde till just denna kategori.
Därmed började en jakt som pågått ända tills nu. Breven från skatteverket duggade tätt och de utgjorde ingen munter läsning. Tonen blev skarpare och till slut kände Kostas att det började bli obehagligt. Han hade varit på intensiv skådespelarturné och inte följt med så noga i de nya raffinerade lagändringarna. För att säga det rakt ut hade han missat dem helt och trodde därför helt enkelt att lagen alltjämt såg ut som den alltid hade gjort, att han hade rätten på sin sida och att skatteverket gjort fel. Harmsen över att inte lämnas ifred med viktiga saker beslöt Kostas att hörsamma uppmaningen att infinna sig på Skatteverket för ett allvarligt samtal med någon av de högre cheferna där.
Han förberedde sig noga. Men hur noggrant han än förberett sig lyckades skattmasen ändå omedelbart bringa honom ur fattningen, genom att föreslå Kostas att mot en ringa summa under bordet bli kvitt alla framtida bekymmer.
Kostas som ansåg sig vara en oförvitlig person som alltid gjort rätt för sig ville inte betala för att slippa ifrån ett brott som han inte ansåg sig ha begått. Han trodde att korruptionen ryckts upp med roten i och med Trojkans påtryckningar och så stod han här, i ett av Skatteverkets innersta finrum, och blev erbjuden att köpa sig fri!
Kostas visste sig ingen annan råd än att börja prata om Hamlet och Ofelia. Kände skattechefen kanske till Hamlet? Klingade namnet Shakespeare bekant? Det gjorde det inte. Kostas förklarade att Hamlet var en dansk prins i en teaterpjäs av nämnde Shakespeare och att Shakespeare var en stor poet och pjäsförfattare som levde i England 1564 – 1616.
För att friska upp skattechefens minne redogjorde Kostas för handlingen i första akten. Han berättade om Ofelia, en prinsessa. Precis som Kostas hade hon stått inför ett val. Var det hon som valt att komma till vattnet eller vattnet som valt att komma till henne? Var det han som valt att begå brottet att inte betala moms eller var det Skatteverket som valt att så att säga begå brottet åt honom genom att strunta i att det fanns en gammal lag om att skådespelare inte behövde betala moms? När detta sagts och Kostas ville fortsätta förklara vad som hände i andra akten av Hamlet, gick skattechefen fram och klappade honom på axeln: ”Såja, såja, allt ska bli bra”. Med de orden fick Kostas gå hem.
Breven fortsatte att komma. De innehöll inte ett ord om Hamlet men desto fler om att Kostas ovillkorligen måste betala den begärda momsen. På känt manér ökade summan med ett par procent i varje nytt brev. Kostas tyckte inte att breven var så roliga och slutade läsa dem. Det gav honom en viss respit. Till slut väcktes dock åtal i ärendet.
Allt detta berättade Kostas för oss andra runt bordet, där nu även jag hittat en stol. Festen hade stått och vägt ett tag. Kulturmänniskorna hade gått ut på balkongen och rökt och utbytt klokheter i stil med: ”Krisen har ändå skapat en viss livaktighet inom kulturen” och andra förnumstigheter som redan hörts till leda. Men det var uppenbart att min lilla scenshow på loftutrymmet ovanför toaletten sått ett frö. Kostas ville helt enkelt inte vara sämre. Det gick så sakteliga upp för oss att det pågick en enaktare och att vi satt på första parkett.
Kostas förklarade för oss att han denna gång förberedde sig om möjligt ännu noggrannare. Det är ändå viss skillnad på att bli kallad till möte på Skatteverket och att bli kallad till rättegång. Som av en händelse hade Kostas ägnat senaste tiden åt Sokrates försvarstal. Han hade läst in det på cd. Rolltolkningen hade fått fin kritik men inte sålt så bra beroende på att Grekland, som vi ju alla visste, befann sig i dyn och dess medborgare, ja, även vi alltså, sedan åratal hade förlorat allt hopp om en bättre morgondag. De hade nog av giftbägare redan. Hur som helst så kunde Kostas det mesta av Sokrates tal utantill. Något sade honom att han kunde få användning för vissa rader, med viss modifiering. Det var mycket som stod på spel. Åklagaren hade yrkat på åtta års fängelse. Summan som han måste betala för att slippa finkan var, med hans mått mätt, astronomisk.
Kostas bad att få försvara sig själv, vilket beviljades. Han frågade domaren om denne kände till Kafka. Det gjorde inte domaren så då berättade Kostas om Kafka, om Kafkastämning och vad det innebar att känna sig som om man befann sig i en Kafkavärld. Därefter berättade han ånyo sin historia och om den gamla lagen som slog fast att skådespelare inte behövde betala moms. Här avbröt domaren honom och frågade vad det var för en lag. Kostas drog till med en paragraf och ett artikelnummer – i själva verket hatt- och skonummer – och till hans lättnad ifrågasattes inte korrektheten, varken av lagens ordalydelse eller av dess angivna paragraf. Minnet av nyskrivna lagar är kort.
Nästa punkt i försvarstalet var att dröja lite vid ordet ”momsfifflare”. Det var ju sådana de var ute efter. Enligt Kostas var en momsfifflare någon som avsiktligt undanhöll pengar som rätteligen borde gå till staten. Men han hade inte undanhållit staten en enda cent. De få slantar han hade lyckats skrapa ihop på sitt skådespeleri hade uteslutande gått till att köpa mat åt honom och hans familj för att inte svälta ihjäl. Kostas talade med en sådan inlevelse och spelade så väl rollen som ansvarstagande familjeöverhuvud i en värld av misär att hans hustru Maria som satt bänkad i rättssalen brast i gråt av rörelse. Tänk att hennes man hade haft det så svårt i alla dessa år. Tänk vilket armod, vilken strävsamhet!
Domaren verkade dock inte riktigt lika tagen. Kostas dömdes till arton månaders fängelse villkorligt. Om han ville fortsätta leva ett liv i frihet var det bara att å det omedelbaraste börja betala moms.
Så det gör han nu. Han vågar inte annat. Han har omsider insett att han inte alls som han trott haft lagen på sin sida. Men på vår middag, där han sitter vid bordet och underhåller oss och gästerna med denna historia, erkänner han att han trots sin avsky över allt vad korruption heter djupt ångrar i dag att han inte den gången gick med på att muta skattechefen. Då hade han sluppit ifrån alla dessa bekymmer och Sofokles, Kafka och Hamlet hade förblivit namn som hör den klassiska repertoaren till.
