Vi lever i en tid då. som jag ser det, inte ett tillfälle bör försummas att påminna om Greklands betydelse för Europa. Så varför inte slå ett slag för en bok som ger viktiga inblickar i nygrekisk filosofi och i det fransk-grekiska kulturella samarbetet under 1900-talet, på ett sätt som i alla fall delvis förklarar varför greker i dag tycker så illa om Merkel men tiger still om parhästen Sarkozy.
Boken bär titeln Destins d’exilés med underrubriken Trois philosophes grecs à Paris, är utgiven på förlaget Le Manuscrit i Paris och kan ses som frukten av ett seminarium i Stockholm för drygt ett år sedan, på Södertörns högskola och Franska Institutet. De tre filosofer som stod i fokus var Kostas Axelos (1924-2010), Cornelius Castoriadis (1922-1997) och Kostas Papaïoannou (1925-1981), samtliga till sin död verksamma och bosatta i Frankrike.
Av en slump kom de alla tre att ingå i den skara på 126 grekiska intellektuella, mellan 20 och 60 år gamla, som i december 1945 gavs en unik möjlighet att lämna Grekland med det nyzeeländska fartyget Mataroa. Bland dessa ingick en skara stipendiater på 97 personer som med Franska Institutet i Aten som medlare tilldelats franska statliga stipendier. Många av dessa kom att se sig förvandlade till exilerade på livstid och återvände aldrig till Grekland.
Vad var bakgrunden till denna märkliga, vitt omtalade båtresa? En kort sammanfattning skulle kunna lyda ungefär så här:
Sedan det franska statliga stipendiet börjat utlysas även för greker i början på 1920-talet hade mängden årliga stipendiater sällan övergått ett fyrtiotal. Att siffran var unikt hög 1945 berodde på en mängd olika faktorer. Andra världskrigets slut hade på nytt öppnat gränserna, vilket naturligtvis var den avgörande orsaken. Viktigt var även det ytterst livaktiga Franska Institutet i Aten under ledning av Octave Merlier, som energiskt utverkade att de först utlysta 45 stipendierna utökades till mer än det dubbla.
Att de grekisk-franska förbindelserna var så pass etablerade spelade också in. Att studera i Tyskland eller Italien kändes omöjligt efter kriget och England föll bort på grund av att så få greker behärskade språket. Frankrike var det självklara valet. Härvidlag spelade även den politiska situationen in. Många av de grekiska studenterna var medlemmar i vänsterorganisationer – Axelos i kommunistpartiet, Castoriadis i trotskisterna och Papaïoannou i ungsocialisterna – inbördeskriget hängde i luften, Frankrike med sin mytomspunna motståndsrörelse under kriget sågs som det enda tänkbara alternativet.
Bisarrt och sorgligt nog blev båtresan med intellektuella 1945 en unik händelse. Redan nästa år hade den grekiska regeringen sett till att infiltrera den statliga franska stipendienämnden där de omsorgsfullt rensade ut samtliga ansökningar från studenter som kunde misstänkas ha rebelliska sympatier. (Detta officiella grekiska hat mot allt som luktar kommunism tog sig även i fortsättningen liknande märkliga uttryck, som exempelvis det enträgna uppvaktandet av Svenska Akademien i många år får att förmå den att slå ur hågen alla tankar på att tilldela ”kommunisten” Kazantzakis nobelpriset.) De tilltagande förföljelserna i Grekland mot allt som antydde kommunism gjorde varje tanke på att återvända omöjlig.
Vilka var det som for? Fartyget var som en Noas ark, nästan alla akademiska discipliner var representerade, en del gifta par fanns med ombord, antalet kvinnor var så pass högt som 39 procent (före andra världskriget hade antalet kvinnor konstant legat på cirka 10 procent).
Axelos, Castoriadis och Papaïoannou var svurna antifascister, avskydde sin egen borgerliga bakgrund och kände en stark dragning till filosofin och litteraturen. Djupt präglade av sin grekiska politiska och historiska bakgrund, kom de var och en att på sitt sätt lägga ner stor tankekraft på en kritisk granskning av marxismen, i Papaïoannous fall i studiet av totalitarismen och utbildningen. Castoriadis blev något av en sovjetolog och studerade det gradvisa muterandet av den ryska byråkratin medan Axelos efterhand utvecklade en djup pessimism och i fragmentets form försökte utveckla ett tänkande som hämtade näring hos antikens filosofer och 1800-talspoeter som Hölderlin, Novalis och Rimbaud.
De hade kämpat på kommunisternas sida mot de tyska ockupanterna (Castoriadis med en dödsdom hängande över sig) och mot den fascistiska regimen men oroats djupt över de snabbt tilltagande totalitära tendenserna i kommunistpartiet. I Frankrike hade PCF nära 30 procent av rösterna efter kriget och många franska intellektuella hade anslutit sig till stalinismen som de inte upplevt från insidan på samma satt som de tre grekerna. Det är den huvudsakliga förklaringen till varför kritiken av Marx texter blev så angelägen för dem. Inte för att rädda honom från vantolkning och inte för att rädda marxismen utan för att analysera svagheterna och motsägelserna.
Man kan lugnt säga att de inte arbetade i medvind. Fransmännen såg valet stå mellan fascism och frihet. Grekerna hade emellertid flytt ett land där valet stod mellan fascistisk och kommunistisk diktatur. Det gällde att försöka se hur demokratin än en gång skulle kunna räddas undan det totalitära projektet.
Boken innehåller ett tiotal lärda introduktioner eller kommentarer till en eller flera av de grekiska filosoferna, de flesta på franska, några på engelska, häribland bidrag av Anders Ramsay och Mats Rosengren.
När jag lyckats ta mig igenom Lambros Couloubaritsis oerhört snåriga text, där Axelos på något sätt byts ut mot en konstellation av referenser till Hegel, Heidegger, Lacan och Marx är jag utmattad och tvivlande. Kommer jag någonsin att kunna läsa honom?
När jag direkt därefter fortsätter med Jean Laxerois vackra och koncisa text som steg för steg tar mig in i Axelos tänkande, med citat från dels Rimbaud dels Axelos egna texter, börjar mitt hjärta klappa som inför en nyupptäckt, av en ny sorts tänkande, oerhört vackert i sina svindlande abstraktioner och sin fragmenterade form, som en hybrid mellan Pascal och Mallarmé. Det är samme Axelos. Men Couloubaritsis lyckas i mina ögon endast framhäva den akademisk-filosofiska apparaten, inte förmedla någon annans tankevärld. Jean Laxerois är stor nog att elegant hålla sig själv tillbaka.
Utöver de fascinerande historiska återblickarna och den märkliga historien om fartyget Mataroa och dess passagerare är Laxerois introduktion till Axelos för mitt vidkommande bokens stora behållning.