Apropå en artikel i vetenskapstidskriften New England Journal of Medicine reflekterar Salomon Schulman om fotboll, nickar och – hjärnskador.
Även om vi européer tror oss vara fotbollens pionjärer, hann kineserna som vanligt först. Redan före vår tideräkning satte de upp två bambustavar och förband dem med ett nät för att enligt dåtida kinesisk planekonomi dela upp sig i två kollektiv; lagen kickade på en läderboll fylld med fjädrar.
Det skulle dröja ända till 1873 innan bollarna på allvar rullade in på den europeiska kontinenten, närmare bestämt till Storbritannien. Då spelades också den första landskampen. Skottland mötte England utan att nätet rasslade till en enda gång – ett mållöst 0-0.
Skottarna tog över läderkulan (utan fjädrar) till lilla London några år senare. Matcherna formades till en början, i motsats till vad många tror, till ett överklassnöje. Det var först senare som spelet artade sig till atletisk arbetarkultur.
Succén var därmed ett faktum. Idag finns det en kvarts miljard människor på vårt klot som utövar sporten. Proffsen har sedan länge lämnat de proletära arenorna med ståplatser och pilsner. De mångtiotusenhövdade åskådarmassorna applåderar numera sina rappa miljonärer nere på gräsmattan, där de rusar snabbare än börsen.
Fotboll förknippas också med friskhet. Sant är att våra nutidshjältar klarar sig undan de flesta folksjukdomar – hjärtkärlkomplikationer och proppar är sällsynta, likaså lungcancer.
Dock finns de gamla fotbollsproffsen överrepresenterade bland de neurodegenerativa sjukdomarna – såsom Alzheimer eller Parkinson. Det är ännu en gång skottar, som med sin långa erfarenhet av bollsporten står bakom upptäckten.
I ett av de senaste numren av respekterade vetenskapstidskriften New England Journal of Medicine bekräftas dessa dystra fynd. Tillika är undersökningarna gjorda på skotska fotbollsproffs, som man jämfört med amatörer.
Tänk själv: En nästan halvkilotung kula kommer farande i kanonfart och träffar dig rakt i nyllet. Självfallet skakas det om i nervcellerna även om man kanske inte direkt får en hjärnskakning. Men att match efter match utsättas för dessa minitrauman tar så småningom ut sin rätt. Idrottens akilleshäl sitter i – huvudet. Förekomsten av dessa förbisedda hjärnskador är en välriktad bredsida mot vår tids rullande gladiatorspel.
Hjärnan på män är först färdigutvecklad vid tjugofem års ålder medan kvinnor avslutat sitt mognande några år tidigare. Varje gång en projektil snuddar vid hjärnvätskorna uppstår mikroförändringar, en del är reversibla medan andra ger små – men ofta bestående – men, som senare i livet blir permanenta. Dödligheten i demenssjukdomar är också större bland en gången tids idoler. Trots deras desperata överkonsumtion av bromsmediciner är klockan slagen för många av dem.
Och det är nickarna som är boven. De lärde säger sig ha sett en förändrad neurokemi, en sämre sammanhållning i de vita hjärnmassorna och en hjärnbark som håller på att förtunnas. Glädjedödarna har redan börjat diskutera att förbjuda nickar i ungdomsfotbollen. Det betyder att vi, om forskarna får bestämma, aldrig kommer att få se någon Cristiano Ronaldo i framtiden! Man kan misstänka att här föreligger en revanschlystnad över de oförrätter vår tids sanningssägare utsatts för i sin ungdom, då de ratades i laguttagningarna av sina spänstigare och mer muskulösa kamrater. Vi lever också i ett samhälle med ett allt mer ökat strafftänkande. Tänk vilka skador som kan åsamkas alla ADHD-ungar, om de lyder barnpsykiatrikernas råd att motionera och spela boll för att tygla sina aggressioner. En antal knallhårda läderbollar på en sådan skalle där hjärnan redan är skör, gör att demensen blir ett faktum snabbare än någon ens kan diagnostisera den. Fotbollsgymnasierna hänger på fallrepet. Lärarna är väl till dels gamla proffs som redan fått sig en och annan törn i cerebrum, medan rimordet på slutstavelsen samtidigt tecknar en karaktäristik på pedagogen.
Kan vi verkligen stillasittande låta vårt uppväxande släkte utsättas för hjärnskakningar flera gånger i veckan? Det är just mikrokrockarna i hjärnkontoret som framhålls som de mest ödesdigra. Dessa fotkonstnärer kommer att avlida före oss som, tack vare vårt dåliga bollsinne, fått behålla vårt förstånd.
Så på med hjälmarna innan ynglingarna och tjejerna rusar in på fotbollsplanen och fyll gärna skydden med dämpande fjädrar, så att de ofullgångna hjärnorna inte skadas. Det är vår skyldighet att tänka på nästa generation när vi ändå klimatmässigt ställt till det för dem. Om de nu ändå inte tvingas börja med den mera ofarliga vattenpolon, när de meteorologiska katastroferna ställer fotbollsplanerna under vatten.
Fotbollsdemensen är, trots dess nyupptäckt, intet mot vad boxarna i en ojämförlig utsträckning kan lida av. Punchdrunk är något som enkom drabbar pugilisterna. Men jag tror av egen klinisk erfarenhet att tillståndet inte är helt främmande för en tidigare fotbollsgeneration som trots sin skicklighet inte belönades med de penninggracer som strös över nutidsspelarna.
För min barndoms fotbollshjältar var det hyllningarna som var deras belöning och inte kosingen. När de inte längre stod i rampljuset kröp svartalferna fram och förmörkade deras liv. Jag träffade många av dem när jag i 68-yran deltog i ett alternativt socialistiskt julfirande för gatans lumpproletariat arrangerat av några idealister och mig själv, den julfrie juden. Bakom de fårade, slitna ansiktena röjdes ett helt, en gång sagoomspunnet A-lag. Tragiken var fullkomlig. De hängde inte me´ för att parafrasera den gamla drapan från VM 1958.
På juldagen fylldes lokalen av skinkradikalerna som övergivit sina puttrigt borgerliga hem för att försöka få de gamla kämparna att unisont stämma in i ”Internationalen”. I A-lagets ögonhålor skymtades något mörkt, innan de nickade till – en sista gång.