I sin dramatiska novell gestaltar Kotlerman ett av alla öden ur sin lika dramatiska släkthistoria och belyser samtidigt Östeuropas antisemitiska historia. 

SHMUL

Novell av Ber Kotlerman
Översättning från jiddisch och efterord av Salomon Schulman

Den där gamla hästskon, som hänger på väggen hemma hos oss, köpte jag för tio hryvny i Kamenetz-Podolsk av en åldrig man med långa mustascher. Gubben hade stått vid kanten av en gammal kullerstensgata, som ledde till den berömda fästningen och bjöd ut sina varor till dem som gick förbi. Där fanns allt möjligt, en liten träspira – Chmelnytskyjs barnbarns stolthet – en halmamulett som skyddade rikemän från allehanda faror, sidenbyxor enligt zaporogkosackernas senaste mode, gamla sadlar, tyglar, piskor och ännu fler hästmunderingar.

Bland alla varor, som låg där, fick jag syn på en krökt, rostig hästsko. Jag kände ett styng i hjärtat vid tanken på att hästskon kunde vara lika gammal som min farfar. Han var född i just denna västukrainska shtetl och måhända hade han beträtt byns gator och dess hala stenar samtidigt med hästskorna.

Ja, min farfar Shmul, som med ett blygt leende ständigt strök med handen över det grå, stickiga håret… Han mindes verkligen inte mycket från sin barndom, eller så ville han helt enkelt inte dela med sig av sina djupt förborgade minnen. Vi, hans barnbarn, fick istället ta till vår egen fantasi för att skapa oss en bild av hans förflutna.

Där haltar han fram på sina flinka men svaga ben längs en bred kullerstensgata som ringlar sig runt hus i tre eller fyra våningar, alla med bombastisk portik, konstnärliga kornischer och pseudovenetianska fönster. Till höger om honom ligger en hel rad munkceller, som sedan länge fått tjäna som militärlogement. Dagen före hade ett regn fallit och kullerstenarna glänser som små barnansikten.

Bakom Shmuls rygg ljuder en klocka. Han vänder sig om. Mellan sig själv och kyrkan får han syn på sin vackra och godhjärtade mamma Rifke som springer efter honom. Hon sträcker fram händerna för att fånga in honom, men ungen sliter sig loss, gapskrattar av hela sitt hjärta och fortsätter springa.

För den skull glömmer han inte att med sina små fötter undvika mellanrummen mellan stenbumlingarna i gatan. Den som trampar på strecken mellan dem är förlorad! Men Shmul är vuxen sin uppgift, de nedslipade kullerstenarna bjuder honom jämna och runda ryggar.

Shmul är en smula orolig för att mamma inte ska hinna ifatt honom innan han når fram till gathörnet. För där, bortom hörnet, är världen jättestor och förunderlig. Han upptäckte det för inte så länge sedan, och nu gör han inget annat än tänker på det. Bakom honom hör han mammas steg. Hon är nära honom nu, men Shmul vet att denna gång har han ett försprång. Och bara några ögonblick senare öppnar sig vyn inför hans ögon – vilket under.  För honom, men också för hans mamma. Shmul stelnar till, stum av beundran.

Kullerstenarnas grå ränder stupar brant nedför backen där de blir till en stenbro som förbinder staden med fästningen, som står som på en handflata omgärdad av tandade murar med skottgluggar och vakttorn. Den förtrollade Shmul håller fram sin egen lilla hand. Han försöker fånga hela fästningen med dess murar, med bron, med gryningshimlens lysande blånad, med de pyttesmå husen på andra sidan stenmuren, med de inte helt kvadratiska gröna fälten och med skogen i fjärran vid horisonten. Shmul sluter sin lilla näve, men den förblir tom. Han öppnar åter handflatan och mammas varma hand smyger sig in i den. Så står de länge med händerna sammanflätade.

På kvällen ilar Shmul iväg till sin pappa för att berätta för honom, men denne lyckas inte förstå hans mummel. Pappan är sabbatsklädd, sitter trött och fundersam. Då och då får Shmul en ömsint klapp på huvudet. Mamma dansar runt dem, mellan ugnen, bordet och bufféskåpet och sjunger halvhögt: ”En gång fanns en kung, och kungen hade en drottning Malke…”. Hon lägger tunga silverskedar ämnade för kötträtter på bordets släta träplankor.

Shmul vet att skedarna är en gåva av mormodern. Han vågar inte leka med dem. Mamma öppnar spjället, tar ut den rykande grytan ur ugnen. Väldoften sprids över hela rummet så man blir alldeles vimmelkantig. Framför Shmul står en tallrik med tre mjöliga, gulaktiga potatisar och några köttbitar ur tsholntgrytan, vilka hon särskilt valt ut åt Shmul. Han föredrar hela potatisar som inte går sönder förrän han för in dem i munnen. Mamman öser upp ännu en full sked ur grytan, på potatisarna och köttbitarna häller hon en gyllene, tjock röra.

Shmul vill inget hellre än att doppa ett finger i den gyllene gröten, men måste tålmodigt vänta tills pappan höjer bägaren för att uttala de förtrollande orden från en kahanitisk bön. Så lägger han sin tunga hand på Shmuls huvud: ”Herren välsigne dig och bevare dig…” Sedan går han fram till handfatet, som är fäst vid väggen, och fyller på det med vatten upp till brädden av kopparskålen. Han skvätter vatten över bägge sina händer, torkar dem med en broderad handduk och mumlar stilla välsignelsen.

Shmul känner igen det långt utdragna ordet ”jadaaaim”. Han vet att det betyder ”händer”, men är förvissad om att det inte är vilka händer som helst utan pappans. Handen som smeker honom ömsint över håret med svedd, hårlös hud på brända, knotiga fingrar med kortklippta naglar med svarta sotränder, som aldrig försvinner, inte ens vid fredagsbadet.

Pappan sätter sig makligt till bords, griper tag i två sabbatsbröd, läser bönen över brödet, bryter det ena i två lika stora halvor som han beströr med grova saltkorn. En stund betraktar han tankfullt brödet, tar en tugga för att därefter, utan någon brådska, kasta några brödstycken på mammas tallrik. Så kastar han också några till Schmul och till hans syskon, Baruch och Chanele. Shmul vill kvickt rycka åt sig ännu en bit från pappans hand men lugnar sig. Han inser att det bara är pappa som får fördela brödet, även om det i själva verket är ”Den heliga välsignelsen”, som lever i himlen, som gör det.

Shmul målar upp ”Den heliga välsignelsen” för sin inre syn i en jättestor björninnas gestalt. Där, tronande på ett moln, tar hon en ofantligt stor bit sabbatsbröd någonstans ifrån och kastar ner brödbitar på jorden. Hennes svarta ögon gnistrar när hon gör det, medan pappas händer är svedda. Det allra godaste stycket, den svarta skalken, slänger björninnan åt Shmul. Han tar en tugga av den med sina små vassa mjölktänder och skyndar sig att bita i de heta potatisarna. Potatisen håller sig hel men faller efter en stund plötsligt sönder.

Shmul är glad, idag är det en bra dag. Han minns sin förunderliga fästning och skänker sin mamma en förtrollad blick. Mamman tittar på honom med ett leende i mungipan. Samtidigt är mamman upprörd och vill berätta något för pappan, som sitter med huvudet böjt över tallriken.

– I Proskurov har man rumlat runt … man ställde upp en orkester som för att spela marschmusik och så började slakten. Man avlossade inga skott – man ville väl inte slösa på kulorna.

Mamman talade helt obegripligt.

– Man påstår att Petljura uppmanat sina hejdukar att inte röra judarna men att ingen lyssnade på honom.

– Jag tror inte på ditt struntprat – Petljura! Tyskarna skulle ha uppfört sig bättre…

Pappa skakade på sitt nedböjda huvud. Hela tiden hade han tittat ned i tallriken, medan han talade med mamma. Shmul kunde inte se hans ansikte.

– Men lyssna på mig, Josef! Kanske borde vi regla smedjan, låsa huset och ta oss till Chotyn och Beylke, eller? Inte för alltid, utan bara ett tag. Därborta är det rumänerna som styr, de vill ingen något illa. Det känns som att jag skulle vilja ge upp allt, vrida tiden tillbaka och låta oss fara till Amerika med Bergs … hur har de det därborta måntro?

– Bergs är där, och vi är här. Tror du verkligen, Rifkele, att rumänerna är mindre svinaktiga än de ukrainska nationalisterna?

Pappa sträckte fram sina händer och knöt nävarna. Shmul kämpade med sina potatisknölar. I samma ögonblick genomskars rummet av en kvinnas förtvivlade kvidande. Man hörde knallar. Plötsligt började någon sparka på dörren. Pappa hoppade upp och kastade sig mot spisen och grep tag i en kort eldgaffel av järn som stod vid den ena varma ugnssidan. Baruch och Chane gömde sig raskt bakom ugnen, i det lilla hörnet där bara barn kan få plats. Mamma tog sikte på Shmul, lyfte upp honom och tryckte honom intill sig.

Vid ingången hördes en mäktig duns, som om någon hade sparkat upp den med fötterna. Dörren for upp och slog emot väggen med en smäll. In i rummet stormade en rufsig kosack med långa mustascher och en sabel i handen. Då han fick syn på pappa som stod mittemot honom med eldgaffeln fick kosacken något vilt i blicken och svängde och högg med sabeln uppifrån och ned. I en gigantisk lysande båge klöv den världen i två bitar och hejdade sig först när den med spetsen träffade Shmul. Det sista han kunde urskilja var pappans öppna händer och klangen från eldgaffeln när den föll i golvet.

Den outhärdliga smärtan i benet frambringade en gäll jämmerlåt som blandades med mammans våldsamma skrik. Shmuls ögon skelade kraftigt. Som i blixtbelysning visade sig under ett ögonblick de fuktiga kullerstenarna, den förunderliga fästningen simmande i luften och björninnan på molnet med sina godhjärtade ögon – hon som skulle välsigna och vaka över honom när pappan inte fanns längre. Men nu var bilden obarmhärtigt sönderhackad av den lysande båge, som nyss brett ut sig i rummet och sedan blivit fylld inifrån av något rött. Långt borta hördes något – klangen av hästskor över bron – och sedan blev det tyst. Shmul försökte foga samman bildens söndertrasade delar utan att lyckas.

Ett sjuttiotal år senare, då slutet närmade sig, låg han avmagrad efter en långvarig sjukdom i sin bädd i den oansenliga tvårumslägenheten på Sholem Aleychemgatan 47. Plötsligt fick han syn på fästningens lilla torn i ena ögonvrån. Tid efter annan brukade ansikten visa sig där i halvmörkret bredvid det lila tornet: hans barns, barnbarns och den kära lilla Malkeles, med ögon fulla av tårar.

Shmul gladde sig väldeliga åt att se det lilla tornet igen, som vore det en gammal vän, och försökte berätta om det för dem. Han visste inte var han skulle börja, eftersom de inte visste ett dyft om fästningen i Kamenetz, inget om hans föräldrar eller om björninnan som välsignat och vakat över honom under alla år.

Men ack! Han hade ju helt glömt bort att han på den tiden hade burit med sig allt detta i sin handflata. Shmul drog fram sin avmagrade hand ur lakanen, med vilken han oavsiktligt hade rivit sitt gamla ärr på benet, öppnade den helt och stelnade till i sin väntan…

Efterord och förklaringar

Ber Kotlerman behandlar i sin andra novellsamling, Samojed berättelser ur sin dramatiska släkthistoria. Hans närmaste familj emigrerade efter Holocaust till Birobidjan, en gång det autonoma judiska området beläget i östligaste Sibirien. Där växte författaren upp medan hans släktrötter är rotade väsentligen i Ukraina.

Kotlerman tillhör också det unga gardet av jiddischprofessorer som lärde sig språket i hemmet vilket är allt sällsyntare bland den nya generationens jiddischakademiker. Denna bok utkom i Buenos Aires i år medan Kotlerman är stationerad i Israel, på Bar-Ilanuniversitetet.

Proskurov är en av ryska inbördeskrigets många pogromorter. Massakern som ägde rum 1919 kostade 1.500 judar livet. De mördades under tre timmar av ukrainska nationalister.

Symon Petljura var de ukrainska nationalisternas ledare. Trots att han var skuld till många judars liv har nyligen en stor bronsstaty satts upp i hans födelsestad Vinnitsa.

Träspiran i första stycket syftar på Chmelnytskyjs träspira. Bogdan Chmelnytskyj var en kosackhövding som 1648 gjorde uppror mot den polska godsägaradeln och hann samtidigt med att slå ihjäl flera tiotusentals judar

• Klicka här för att läsa Kalusch. Mor, vaggan och moderjorden av Salomon Schulman
• Klicka här för att läsa om Black Earth av Timothy Snyder där han påpekar att den centrala brottsplatsen för Förintelsen inte var Auschwitz utan de av Nazityskland ockuperade områdena i Sovjetunionen
• Klicka här för att läsa ännu en novell, Juan José Saers Kvällningen, i översättning av Ulf Eriksson