Kommunistpartiet i Kina, som insett den politiska potentialen i science fiction och dess inflytande på naturvetenskapens status i samhället, har inlett en storskalig, kulturpolitisk satsning på den litteraturen. Om de båda kinesiska författarna Liang Qichao och Zheng Wenguang och om det Kina de var verksamma i berättar här Vincent Amble-Naess i den andra delen av sin essä om kinesisk science fiction.
En av de första i Kina att verka inom science fiction-genren – en term som i sammanhanget måste anses anakronistisk – var författaren och statsmannen Liang Qichao (1873-1929). Han föddes i byn Xinhui i Guangdong-provinsen, under en tid då Kina befann sig i en politisk och kulturell kris. Qingdynastin hade under kejsaren Zaitians regering försvagats avsevärt. Till dels berodde det på yttre hot i form av de brittiska opiumkrigen (1839-1843 & 1856-1860) och det första sino-japanska kriget (1894-1895), men bidrog gjorde även interna uppror och den mycket utbredda korruptionen.
Liang växte upp i en konfuciansk familj och fick tidigt en traditionell utbildning i de kinesiska klassikerna. Han utmärkte sig för sin intellektuella briljans, och klarade de kejserliga examinationerna – den enda vägen till högre ämbeten – redan som 16-åring, vilket på den tiden var ett slags rekord. Om ödets lotter hade fallit annorlunda hade han kanske blivit en av de otaliga mandariner som finns avbildade på tavlor från det kejserliga Kinas sista dagar, sittandes intill härskaren iklädda sina långa sidenkappor, som levande reliker från en svunnen tid. Men så blev det inte.
Det var mötet med reformisten Kang Youwei som förändrade Liangs bana. Kang, som förespråkade radikala förändringar för att modernisera Kina, blev en mentor för Liang och introducerade honom för västerländska idéer om naturvetenskap och konstitutionell monarki. Under Kangs ledning blev Liang en del av det misslyckade försök till reformrörelse som ägde rum år 1898 och brukar benämnas hundradagarsreformen. Dess företrädare var inte revolutionära, utan ville se en stegvis förändring mot ett mer modernt styrelseskick.
Dessvärre gick planerna i stöpet och reformisterna – inklusive kejsaren själv – tvingades av konservativa krafter i exil inuti den förbjudna staden. I samband med det flydde Liang och hans meningsfränder till Japan. Där mötte han en ny intellektuell miljö som präglades av västerländsk vetenskap, teknologi och idéer om politisk maktdelning. Japan, som hade genomgått sin egen moderniseringsprocess under Meijirestaurationen (1866-1869), blev en modell för Liang. Han insåg att Kina behövde gå samma väg som japanerna för att återta sin plats som en global stormakt.
Det var under denna exil som Liang grundade den epokgörande tidskriften ”Xīn Xiǎoshuō, 新小说) (ung. Nya berättelser). Ambitionerna med publikationen var djärva. I det första numrets ledartext fastslogs bland annat att “för att förnya ett folk, måste vi förnya dess fiktioner”. Liang, som insåg litteraturens kraft att påverka massorna, visste att använda den som ett redskap för att utbilda folket. I Xiaoshuo introducerades västerländska science fiction-verk till kinesiska läsare. Författare som Jules Verne och H.G. Wells översattes i stor skala. Därtill publicerades flera av Liangs egna alster.
För Liang var litteraturen inte i första hand en form av underhållning, utan en viktig del av hans politiska vision, på många sätt den allra viktigaste. I hans skrifter presenterades vetenskapen som en revolutionerande kraft som kunde modernisera Kina och ge folket verktyg att stå emot kolonialt förtryck, i första hand från det brittiska imperiet, som ständigt försökte lägga sig i dess affärer. Hans berättelser skildrade teknologiska underverk som flygmaskiner, ubåtar och kraftfulla motorer – teknologier som inte bara symboliserade framsteg utan också nationell suveränitet, ett bildspråk som senare skulle komma att approprieras av kommunisterna.
Liang använde även sina verk som en allegori för att kritisera den stagnation i Qingdynastins maktutövning som tog vid efter den försiktigt progressive kejsar Zaitians exil. Liang skrev om framtida kinesiska samhällen där naturvetenskapen hade en central roll, och där nationen blomstrade genom teknologisk innovation. Hans visioner var dock inte utan varningar. Trots förföljelserna förblev han livet ut en reformist, och framhöll inte sällan att den teknologiska utvecklingen behövde vägledas av konfucianskt inspirerade värderingar, för att inte bli destruktiv. Med moderna mått mätt är han en djupt konservativ tänkare.
Liangs litterära stil var påverkad både av de kinesiska klassikerna och av den västerländska romankonsten. Han beundrade särskilt den tidigare nämnde Jules Verne för dennes förmåga att kombinera vetenskapliga resonemang med fantasieggande berättelser. Samtidigt hämtade Liang inspiration från den kinesiska epiken, med verk som Resan till väst och Berättelser från träskmarkerna, vilket gav hans alster en avgjort kinesisk karaktär.
Berättelser från träskmarkerna skrevs på 1300-talet, och handlar om en samling stråtrövare som trots sina moraliska tveksamheter uttrycker viss lydnad till både kejsaren och de konfucianska värderingarna. Boken var under en period Mao Zedongs favoritlektyr och han höll den då högre än kommunistiska klassiker som Marx och Lenin. Denna omständighet lär ha fått Stalin att kalla honom för en rädisa – som var röd (socialistisk) utanpå, men vit (fascistisk) inuti. Under kulturrevolutionen svängde Mao emellertid och fördömde verket som reaktionärt. Det är också från denna berättelse som ordet “papperstiger” stammar, ett uttryck som infördes i Maos lilla röda för att beskriva bland annat USA och Hitlertyskland.
Liang Qichao var en extremt mångsidig tänkare. Under sin livstid verkade han som journalist, filosof, historiker och under en period även som politiker. Vid sidan om allt detta kan man med fog hävda att det var han som i Kina etablerade science fiction-genrens språkliga och tematiska grunder. Genom att popularisera begreppet ”Kēxué xiǎoshuō, 科学小说” (ungefär: vetenskaplig berättelse) skapade han en grund för senare generationer att bygga vidare på. Detta arbete skulle framför allt utföras av författare efter Folkrepublikens bildande år 1949 och som då var inspirerade av kommunismens idéer.
***
Bland de socialistiskt inspirerade science fiction-författarna är Zheng Wenguang (1929–2003) idag den mest ihågkomna. Av många har han kallats den kinesiska science fiction-litteraturens fader. På många sätt är hans liv också en sammanfattning av det moderna Kinas historia. Han föddes i staden Hangzhou under en period präglad av politiska omvälvningar. Ungdomsåren inföll under det andra sino-japanska kriget (1937–1945), då Kina var ockuperat av kejsar Hirohitos armé. Efter Folkrepublikens grundande år 1949 började han studera fysik, vilket skulle komma att prägla hans författarskap.
I början av 1950-talet, då Kina blickade mot Sovjetunionen för vägledning, inspirerades Zheng av sovjetisk science fiction. Författare som Ivan Jefremov och Aleksander Beljajev väckte hans intresse för kosmonauternas rymdresor. Sovjetunionens tekniska framsteg, i synnerhet sputnikprogrammet, skapade en nästan absurd teknikoptimism inom den kommunistiska världen. Att större delen av solsystemet snart skulle vara koloniserat av arbetarkommuner sågs av somliga som en självklarhet. Naturvetenskapliga framsteg och socialism gick ju hand i hand.
För Zheng blev skrivandet ett sätt att kombinera hans fascination för vetenskap med de politiska strömningarna i den unga folkrepubliken. Han debuterade som författare i en tid då genren hade en särskild plats i Kinas kulturpolitik. Under Mao Zedongs ledarskap blev litteraturen ett redskap för att utbilda ungdomar och stärka deras tro på socialismens framtid. Man finansierade därför produktionen på ett riktat och väl överlagt sätt. Zhengs ungdomsverk “从地球到火星, Cóng Dìqiú dào Huǒxīng” (ung. Från Jorden till Mars, 1954), är typiskt för denna era. Romanen skildrar en framtid där kinesiska astronauter utforskar solsystemet.
Huvudpersonerna är tre barn som stjäl ett rymdskepp och ger sig av mot Mars, för att sedan eftersökas av sina äldre släktingar som fruktar för deras säkerhet. Den politiska sensmoralen är på ett övertydligt sätt insmugglad i berättelsen, och man får känslan av att Zhengs egentliga ärende är att undervisa, snarare än att berätta. Man skulle kunna beskriva boken som en kommunistisk version av Voltaires Candide, med rymden som skådeplats, men utan de litterära kvaliteterna och den ironiska distansen. Berättelsen genomsyras av en nästan parodisk optimism och lyfter fram hur teknologiska framsteg kan tjäna samhällets bästa – en återspegling av Maos berömda slogan ”låt vetenskapen tjäna folket.”
Zhengs verk var under denna period fyllda med detaljerade beskrivningar av framtida teknologier, som skulle befria mänskligheten från alla former av lidande. Om någon samhällsvision förtjänar den brittiska författaren Aaron Bastanis beskrivning “fully automated luxury communism”, så är det Zheng Wenguangs. Han använde litteraturen för att visa hur socialismen, genom planerat samarbete, kunde övervinna kapitalismens begränsningar och skapa en värld präglad av internationell solidaritet, rikedom och överflöd. Böckerna skildrar ofta samarbete över nationsgränser, naturligtvis under kinesiskt ledarskap.
Trots Zhengs framgångar var hans karriär inte utan utmaningar. Under kulturrevolutionen svängde ledningen och all science fiction-litteratur förbjöds. Genren ansågs nu avvika från de kommunistiska idealen och istället främja framväxten av ”borgerliga fantasier” i folklagren. Zheng, liksom många andra författare, belades under denna period med censur. Han tvingades arbeta med mer acceptabla ämnen inom sakprosan, vilket starkt begränsade hans uttryck. Hans tidiga berättelser präglas av ett påfallande naivt bildspråk; jämfört med dagens science fiction-litteratur påminner de snarast om barnböcker. Kanske är det därför inte oväntat att Zheng under denna period författade flera läroböcker för just barn i skolåldern, framför allt inom fysik och kosmologi. Dessa verk blev snabbt omhuldade av makten, eftersom de var skrivna ur ett marxistiskt perspektiv. De sålde därför i stora upplagor, och tycks ha utgjort författarens huvudsakliga inkomstkälla, åtminstone under större delen av hans liv.
Efter kulturrevolutionen återvände Zheng till science fiction, men hans verk förändrades. Hans novell “最后的人, Zuìhòu de Rén (ung. Den sista människan, 1980) är en dystopi som reflekterar över vetenskapens destruktiva potential. I berättelsen har människans girighet lett till en global katastrof där jorden är förstörd och nästan allt liv har utplånats. Huvudpersonen, som i början tror sig vara den siste överlevande människan, navigerar i en postapokalyptisk värld full av artificiella intelligenser, och reflekterar över vad det är som särskiljer människor från maskiner. På många sätt påminner den om Richard Mathesons berömda roman I Am Legend (1954). Denna dystopi markerade ett skifte i Zhengs författarskap, från den omåttliga optimismen i hans tidigare verk till en mer pessimistisk hållning. Dessa senare verk är också mera välskrivna.
År 1983 blev ett olycksår för Zheng. Först drabbades han av en stroke, som gjorde honom delvis förlamad. Strax därefter lär han ha kallats till en offentlig utfrågning där den slagrörde författaren ska ha tvingats stå till svars för ett verk han hade skrivit långt tidigare, “太平洋人, Tàipíng Yáng Rén” (ung. Stillahavsfolket). Den berättelsen kretsar kring en hypotes om att Stilla havet är en lämning efter en tidigare, teknologiskt högstående civilisation, som suddats ut från Jordens yta. En fantasi som stod i strid med de marxistiska tankarna om teknologiskt determinerade utvecklingsstadier, varför Zheng (förvisso enligt osäkra källor) tvingades utstå en regisserad och offentlig förnedring. Man skulle kunna säga att han därigenom föll offer för det han själv bidragit till att skapa. ”Revolutionen äter sina barn”, som den franske publicisten Mallet du Pan så träffande uttryckte saken redan år 1793.
Utvecklingen i Zhengs författarskap illustrerar en mera allmän övergång inom den kinesiska science fiction-litteraturen, från en kommunistiskt färgad version av Liang Qichaos teknikoptimism till den mera existentiellt präglade strömningen i dagens Kina, för vilken Liu Cixin är den främste företrädaren. Det är svårt att överskatta den roll som kulturrevolutionen spelade i denna utveckling.
- Klicka här för att läsa den första delen av Vincent Amble-Naess essä i tre delar om Kina och science fiction
- Klicka här för att läsa den tredje och sista delen av essän
- Essän har gjorts möjlig genom ett ekonomiskt bidrag ut Västra Götalandsregionens essäfond