Hjälte i prästrock

Den 19 mars var det femton år sedan camorran mördade prästen don Peppino Diana i Neapelförorten Casal di Principe. Författaren Roberto Saviano, som själv är uppväxt där och redan i boken Gomorra ägnade ett helt kapitel åt denne präst, påminner inför årsdagen, i en artikel i dagstidningen la Repubblica, om hur mordet gick till.

Det var i gryningen, strax innan dagens första mässa, som de utsända mördarna kom in i kyrkan San Nicola i Casal di Principe. Den 36-årige don Peppino hade ännu inte hunnit få på sig prästdräkten och camorramännen frågade därför, lite villrådigt, efter prästen med detta namn. ”Det är jag det”, svarade han varpå de höjde sina halvautomatiska pistoler och avlossade fem skott. Två av skotten träffade don Peppino rakt i ansiktet, de andra i huvudet, halsen och ena handen.

Don Peppe Diana

Don Peppe Diana, Don Peppino

Don Peppino Diana mördades för sitt motstånd mot camorran. Han hade nämligen fått nog av att tigande åse detta brottssyndikats maktställning i trakten. Han ville inte vara en präst som nöjde sig med att vid begravningarna trösta mordoffrens eller de dödade camorramedlemmarnas efterlevande. Han ville förändra sina församlingsbors mentalitet, deras inställning till själva den brottsliga verksamheten, och få dem att våga sätta sig till motvärn. Julen 1991 hade don Peppino, till sina församlingsbor, delat ut en text han skrivit tillsammans med några andra präster. Budskapet var: ”Av kärlek till mitt folk tänker jag inte tiga längre.”

Camorran är, hette det vidare i denna text, ”en form av terrorism som injagar skräck och med hjälp av våld och ren vapenmakt påtvingar människor oacceptabla regler: utpressning och åter utpressning, tjugo procent och mer under bordet för alla byggarbeten, vilket kan avskräcka även den mest dristige företagare, olaglig trafik med inköp och langning av narkotika” etc.

Don Peppino var ovanlig på så sätt att han, till skillnad från många andra katolska präster, var mer intresserad av församlingsmedlemmarnas stora problem — camorrans makt över hela deras tillvaro, över liv och död — än av deras privata angelägenheter i form av otrohet, kondomanvändning och liknande. Mot camorrans vapenmakt hade han inget annat än sina egna ord att tillgå. Men det var tillräckligt för att han skulle uppfattas som fiende, en farlig motståndare som måste tystas.

En av camorrabossarnas egenheter, skriver Saviano, är att de aldrig vill erkänna att det finns ett äkta motstånd mot deras verksamhet. När någon ”sätter sig upp” mot Systemet, som de själva kallar sin organisation, ges det alltid en privat förklaring. Det är i det skenet man måste se de lögner camorran spred om don Peppino efter mordet, via en lokaltidning. Det skedde genom rubriker som ”Don Diana var camorrista” eller ”Don Diana till sängs med två kvinnor”, allt för att försöka ta udden av hans ställningstagande och ”delegitimera” honom som person.

Roberto Saviano var själv femton när mordet skedde, och för honom framstår don Peppino som en verklig förebild. Som avslutning på sin artikel formulerar han, själv mordhotad, en ”sekulär” bön om kraft att orka kämpa vidare, en bön riktad till denne ”hjälte i prästdräkt”. Han ber med orden från en napoletansk raptext:

”Dio, non so bene se tu ci sei, né se mai mi aiuterai, so da quale parte stai.” I min orimmade översättning: ”Gud, jag är inte säker på att du finns, eller om du nånsin kommer att hjälpa mig, men jag vet på vilken sida du står.”

Om nuvarande påve ville bättra på katolska kyrkans anseende, som ju är kraftigt fläckat av alla pedofiler och mörkermän, ja även rena antisemiter bland prästerskapet, borde han lyfta fram don Peppino och dennes modiga motstånd mot camorran i Neapelområdet.

Vore jag katolik skulle jag säkert, på femtonårsdagen av don Peppinos död, vara på vippen att ropa ”santo subito” (helgon omedelbart), precis som katolska ungdomar gjorde vid påven Johannes Paulus II:s begravning.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Kommentera: