Aldrig glömma, aldrig hata betyder titeln på Eugenio Occorsios bok om hans far Vittorio. Ännu en bok i den numera tämligen långa raden av berättelser av söner och döttrar till dem som mördades av terrorister i Italien på 70-talet. Det har med åren blivit en långa rad böcker och berättelser av barn till mördade föräldrar som vill göra upp med de där hemska ögonblicken när de såg eller fick veta att deras fäder hade mördats. Vi har kunnat läsa Umberto Ambrosolis Qualunque cosa succeda, Benedetta Tobagis Come mi batte forte il tuo cuore, Mario Calabreses Spingendo la notte più in là (klicka här för att läsa tidigare recensioner)
Och nu Eugenio Occorsio som uppmanar att både komma ihåg och framför allt – att inte hata mördarna. Boken har ett företal av Eugenio Scalfari, La Repubblicas legendariske grundare, som bara det gör boken läsvärd.
För Eugenio Scalfari har på sitt sätt ett personligt minne av åklagaren Vittorio Occorsio som när det berättas kastar oss direkt in i den dunkla period av Italiens efterkrigshistoria som ofta brukar gå under beteckningen ”Gli anni di piombo”, egentligen blyets år, men bättre kanske med Kulornas år. Under dessa år mördades nästan 400 personer av vänster- och högerterrorister, en vanvettets tidsperiod när det rationella lamslogs av ideologier och fanatism.
Mest kända är förstås Röda brigaderna men det fanns många andra på vänsterkanten: Proletär makt, Arbetarnas avantgarde. Till höger fanns NAR – beväpnade revolutionära kärnan, Ny Ordning och många andra.
Till bilden hör också den organisation som kallade sig P2 – Frimurarlogen propaganda due, med dess stormästare Licio Gelli. P2 hade enrollerat hundratals höga officerare, politiker, regeringsmedlemmar och företagare som Silvio Berlusconi. På den militära sidan fanns kopplingar till CIA vilket leder till misstankar om infiltrationer av dubbelagenter i extremistgrupperna till höger och vänster.
Denna period började dock tidigare, med SIFAR-skandalen, som drog igång ungefär samtidigt med att jag kom till Italien i mitten av 60-talet. En historia som fyllde tidningarna med stoff i åratal.
Det handlade om ett försök till en statskupp, eller i varje fall en planering av något som skulle ha kunnat utvecklas till en statskupp. Scalfari var då chefredaktör för den politiska veckotidningen l’Espresso – på den tiden i ett format som går under namnet ”lenzuolata”, stort som ett lakan alltså.
Scalfari var kallad till en rättegång tillsammans med sin kollega Lino Iannuzzi. De var anklagade för att ha smädat generalen och karabinjärkårens överbefälhavare Giovanni De Lorenzo. Åklagare var Vittorio Occorsio. ”Vi visste att det skulle bli en svår rättegång och att vi bara hade 50 procents chans mot en sådan åklagare”, skriver Scalfari i förordet.
Det här var på hösten 1967 men gällde händelser som skulle ha inträffat i juli 1964. Då var De Lorenzo chef för kontraspionaget SIFAR – Servizio Informazioni Forze Armate (De väpnade styrkornas informationstjänst). En institution som skapades 1949 och starkt präglades av stämningarna under det kalla kriget.
Från början handlade det om att Sifar skulle ha organiserat några tusen dossierer om kända italienska politiker och tidningsmän. Iannuzzi fick genom läckor veta att det inte bara handlade om åsiktsregistrering utan helt enkelt om planeringen av en statskupp. Dessutom med misstänkta relationer ända upp till dåvarande statschefen, president Antonio Segni.
Scalfari hade lärt känna De Lorenzo och frågade rakt ut vid ett hemligt möte vad hans ansåg om de fakta de fått i sina händer. De Lorenzo förklarade att det gällde statshemligheter och att han aldrig skulle kunna kommentera några uppgifter från läckorna.
Genom Zinza fick man veta att det verkligen existerat en Piano Solo och att namnet innebar att endast karabinjärerna var inblandade. Zinza redogjorde för hur listor på folk som skulle arresterats hade gjorts upp, att läger där de skulle sammanföras hade planerats och att de gripna skulle föras till Sardinien.
Därmed förändrades Occorsios situation. Han meddelade rätten att l’Espressos anklagelser visat sig riktiga, att åtalet skulle läggas ned, men att handlingarna från rättegången skulle överlämnas till åklagare, men nu för utredning av De Lorenzos och karabinjärkårens roll.
Så skulle dock ändå inte bli fallet. De kristdemokratiska regeringarna med Aldo Moro som chef såg till att hemligstämpla saken och lägga locket på.
– För mig, skriver Scalfari, blev Vittorio Occorsio ett exempel på en rättrådig domare och åklagare (magistrato).
Jag har uppehållit mig så här utförligt vid den här händelsen därför att den utgör en viktig bakgrund till situationen i Italien vid den här tiden. Misstänksamheten, spionaffärerna mellan väst och öst, den totalt låsta politiska situationen med västvärldens största kommunistparti, som så länge agerade på ett sätt som gjorde ett samarbete med andra folkrörelsepartier omöjligt. Mellan 1968 och 1974 ägde 140 attentat rum runt om i landet.
Occorsios nästa stora utredningen blev händelserna kring bombattentatet i Jordbrukarbanken i Milano, den 12 december 1969, då 17 personer dödades och ett åttiotal skadades. Ytterligare fem bomber exploderade bl a på Viktor Emanuelmonumentet i Rom.
Efter bara ett år hade Occorsio drivit utredningen fram till en första rättegång. Men det skulle följa ytterligare sex i ett myller av stickspår och där ständigt nya misstänkta dök upp. Vad som småningom framstod som helt klart var att det fanns mäktiga intressen som intrigerade och organiserade i bakgrunden och som skapade ständigt nya dimridåer för att dölja den bakomliggande sanningen.
Efter att först ha följt ett polisspår och gripit en stackars dansör och anarkist, Pietro Valpreda, och lagt misstankarna på medlemmar i en anarkistklubb i Milano, visade det sig snart att de ansvariga istället stod att finna på högerkanten.
Många har stått anklagade och dömdes för att senare i högre instanser få sina domar ändrade. Ännu idag har ingen verklig ansvarig fått sitt straff och avtjänat det. Däremot står det ändå i någon mån klart att det var fascistiska grupper som dirigerades av medlemmar av polisen och kontraspionagen som var de verkligt ansvariga.
Vittorio Occorsio mördades också av en fascist och vettvilling, Pierluigi Concutelli, som tillhörde Ordine Nuovo, just utanför sin bostad den 10 juli 1976. Efter ett års intensiva spaningar kunde han gripas och dömas till 30 års fängelse.
Eugenio Occorsio, idag journalist vid La Repubblicas ekonomisidor, tecknar i boken ett porträtt av sin far, Vittorio. Han gör det i form av ett brev till sin egen son som bär sin farfars namn. Och anledningen är att den unge Vittorio, när han intervjuats om att Concutelli satts på fri fot efter 30 års avtjänat straff, ”använt ordet dödsstraff en gång för mycket”, som hans far skriver.
Det finns alltså en anledning att reda ut saker och ting för en yngre generation som inte behövt leva med radions ständiga rapporter om nya attentat, nya mord och nya offer. Och boken utgör ännu ett tillfälle att samla upp, organisera och göra klart mycket av det som hände de där åren.
Resultatet är en skildring som skulle kunna liknas vid en rafflande horror story. Om det inte var för att det den gången handlade om något alldeles verkligt.
– Klicka här för att se ett program från Rai Educational om Occorsio
– Se ett samtal med författaren här: