Herrskap och tjänstefolk

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 88 kr)

Kazuo Ishiguro har en skarp blick för engelska egenheter, kanske för att han redan var sex år gammal då han lämnade Japan. Hans roman The Remains of the Day handlar om den naive lord Darlingtons amatörmässiga inblandning i utrikespolitiken, på gränsen till det landsförrädiska.

Bakom honom skymtar den faktiske lord Londonderry som bjöd in Ribbentrop samman med ultrakonservativa engelsmän till sitt nordirländska gods över ett veckoslut på senhösten 1936, i ett futilt försök till medgörlighet gentemot aggressiva nazister. Alla fakta kring den episoden kommenterade Ian Kershaw häromåret, i sin intressanta biografi Making Friends with Hitler: Lord Londonderry, The Nazis and the Road to War II. Men Ishiguros fiktive lord och hans ansträngningar skymtar bara i bakgrunden, i fokus finns butlern Stevens, en andra generations tjänare, upplärd av sin far.

Han är lojal intill självutplåning mot den herre han är satt att tjäna, någon tid till eget liv och några egna känslor unnar han sig inte. Alla som sett Merchant Ivorys filmatisering med Anthony Hopkins och Emma Thompson kommer ihåg den spirande romansen med kammarjungfrun miss Kenton som aldrig blir till något.

Lika bra minns man Peter Vaughan som Stevens senior, åldrad, böjd i tjänsten, trogen intill döden.

Det komplicerade och ofta inflammerade förhållandet till tjänstefolk står i centrum i många romaner som speglar det engelska klassamhället: från Samuel Richardsons Pamela, över Ivy Compton Burnetts Manservant and Maidservant, till Jeeves hos Woodehouse, därtill i slitstarka såpoperor som Upstairs Downstairs.

Hembiträden finns förstås också litterärt gestaltade härhemma, i förälskat skimmer hos Olle Hedberg i Iris och löjtnantshjärta, mera behärskat hos Hjalmar Söderberg i novellen Främlingarna, med hela katalogen över besvärliga jungfrur.

Hos Strindberg hettar det till, redan den ampra Kristin gör livet surt för Fröken Julie, och i det sena kammarspelet Spöksonaten suger den förfärliga kokerskan musten ur buljongen innan hon serverar den urvattnad till sitt herrskap.

Genom Strindbergs liv fläktar många tjänsteandar, mer eller mindre tjänstvilliga mot en fordrande herre. Särskilt lätt kan han inte ha varit att göra till lags sedan tredje äktenskapet upplösts och han dagligen plågades av sin psoriasis.

Söderberg som var tjugo år yngre såg en ny och mera demokratisk tid randas: ”Den rätta människan finner det lika ovärdigt att nödgas befalla och att nödgas lyda, och han strävar bort från bägge delarna. Utvecklingen följer också den linjen. Allt tjänareförhållande skall bort en gång (…) Tjänarklassen är redan i vår tid nästan en anomali.”

Den tiden är ännu inte inne hos Virginia Woolf, varken i hennes böcker eller i hennes liv, trots att hon var tretton år yngre än han. Från sin viktorianska uppväxt – fadern var Leslie Stephen, den förste redaktören för Dictionary of National Biography – var hon van vid att bli uppassad av en stor tjänarstab, och allteftersom hennes psykiska labilitet tilltog också beroende av att bli påpassad av den. Antalet drogs ner när hon och Leonard flyttade in i eget hem i Bloomsbury, först vid Fitzroy Square (där Ian McEwan nu äger ett av husen), men tjänstefolket förblev dock lika många som herrskapet.

Virginia Woolf

Alison Light har förvånande mycket att komma med, både sociologiskt, litterärt och kulturhistoriskt, i sin studie Mrs Woolf and the Servants, the Hidden Heart of Domestic Service, där hon kartlägger ett hittills förbisett fält i den annars överväldigande rika forskningen omkring paret Woolf (en av de senaste årens mest läsvärda böcker är Victoria Glendennings Leonard Woolf, a Biography). Hon finkammar författarskapet på jakt efter fiktiva skildringar av tjänsteandar, de är inte så många, och återhållsamma.

Mycket mer ger dagböckernas och brevens noteringar om Virginia Stephens (och senare Woolfs) relationer till och konflikter med tjänstefolket. Hennes krets av londonintellektuella var progressiv, men observansen av skrankor mellan klasserna behöll hon livet ut. Hushållsarbete underlättades gradvis med moderna hjälpmedel, dammsugare, köksmaskiner, vattenklosetter, men det var fortfarande tungrott och slitsamt också när hon lät sig nöja med bara en kokerska, Nellie Boxall, och en kammarjungfru, Lettie Hope.

Båda stannade länge i tjänsten, båda med vår tids mått mätt skandalöst underbetalda. Kokerskan fick 40 pund om året när makarna Woolfs inkomst var ungefär hundra gånger större (i Svante Nordins biografi om Fredrik Böök förekommer liknande siffror som sticker i ögonen: när professorn och kritikern hade en lön som var dubbelt ett statsråds hölls hans hembiträde nästan på svältlön). När Leonard och Virginia lämnat London för Monk´s House i den sydengelska byn Rodmell nära Lewes skötte hon alltmer själv, och noterade nöjt i dagboken om hur tillfredsställande det var att laga sin egen middag (också där kan man dra en svensk parallell: i den gripande Tre dagböcker, om Ingmar Bergmans hustru Ingrid von Rosen och hennes sista tid, antecknas att han drygt sjuttioårig för första gången i livet nu lärt sig koka ett ägg!)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

På morgonen den sista dagen av sitt liv assisterade Virginia Woolf sin hjälpreda att damma, sedan fyllde hon kappfickorna med sten och dränkte sig i floden Ouse, den händelse som Michael Cunningham låter sin roman The Hours (liksom senare filmen) inledas med. Och vad hände med hennes kokerska och kammarjungfru? De hade redan sagts upp av eller frivilligt lämnat paret Woolf flera år tidigare. På sin nya arbetsplats lagade Nellie Boxall mat åt ett roligare gäng än den deprimerade Virginia och den allvarlige Leonard – hon fick frottera sig med filmstjärnor som Marlene Dietrich och Douglas Fairbanks när hon anställdes hos paret Charles Laughton och Elsa Lanchester. När de drog vidare till Hollywood 1939 arbetade hon först på ett sjukhuskök i Surrey, och flyttade sedan in samman med sin bror och Lettie Hope i ett hus som hon köpt för sina sparpengar – självklart var det försett med en vattenklosett!

Ivo Holmqvist

Kommentera: