Kazuo Ishiguro – Nocturnes

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 145 kr)

Av IVO HOLMQVIST

På jakt efter något helt annat i tidningsarkivet på Lunds universitetsbibliotek råkade jag för några år sedan stöta på följande fantasieggande rubrik över en nyhetsnotis i Stockholms-Tidningen, en av de första dagarna i juni olympiasommaren 1936: “Den största hemlighetsfullhet omger Ribbentropps besök hos förste flygministern Lord Londonderry på Nordirland.” Det kunde varit ett sammandrag av Kazuo Ishiguros “The Remains of the Day” – den politiska bakgrunden till den romanen har jag kommenterat tidigare på den här sidan.

Boken blev en lysande film, mycket tack vare Anthony Hopkins i rollen som den känslomässigt bottenfrusne butlern, ständigt lika pliktmedveten och tjänstvillig.

Han genomskådar aldrig sin herres fascistoida flirt med nazismen, med ett tyskt besök på godset som går långt över gränsen för landsförräderi. Och han är alldeles tondöv vad gäller de blyga känslorna hos kammarjungfrun (Emma Thompson) som är hans motsats i det mesta, lika klok i hjärtat som i huvudet.

Filmen var bra, boken den bygger på ännu bättre, en melankolisk historia om försuttna tillfällen och tidens obevekliga flykt, berättad antydningsvis i ett efterhandsperspektiv när allt redan är för sent.

Samma teknik används i Ishiguros sjätte roman som lånade sin titel från slagdängan ”Baby, Baby, Never Let Me Go”, fast utan de båda första orden. Den konstlösa jagberättaren är Kathy H. som minns sina privilegierade år samman med Tommy och Ruth på internatskolan Hailsham och senare The Cottages, i ett pastoralt Sydengland.

Hon är en opålitlig berättare med begränsat synfält när hon återkallar i minnet triviala tonårsepisoder dem emellan. Inget är vad det synes vara, bakom det oskyldiga lurar en cynisk verklighet.

Romanen är omöjlig att referera utan att man röjer den hemlighet som trions vingklippta liv är beroende av och som avslöjas under läsningens gång, gradvis och allt mera obeveklig, med nyckelord som ”donations” och ”carer”. Det avstår jag ifrån – det vore att sabotera för den som ännu inte läst boken.

Men det rör sig om en avskräckande fast övertygande blick in i framtiden som påminner om Aldous Huxleys dystopiska ”Brave New World”, i både stil och ämne. ”Never Let Me Go” lyfter efter en lång startsträcka, och i det engagerande slutkapitlet har alla lösa pusselbitar fallit på plats i en historia om oskuld och cynism, offer och bödlar i den sköna nya värld som är behaglig för somliga men hemsk för Kathy, Tommy och Ruth och deras olyckskamrater som alla hålls vid liv bara för ett särskilt ändamål.

Snart vet många fler som aldrig läst boken vad den handlar om. På onsdag har Mark Romaneks filmatisering av Ishiguros bok premiär i USA, där de tre huvudpersonerna enligt en förhandsnotis i The New York Times

”inhabit a somewhat shabby-looking version of 20th-century England … It looks and feels like a nostalgia piece, more concerned with the past than the future.”
 

Alex Garland vars genombrottsroman “The Beach” snabbt filmades (hans kortroman ”The Coma” är snabbläst och lämnar inga djupa spår) har skrivit filmens manus. Han är sedan många nära vän med Ishiguro.

I väntan på filmen kan man läsa Kazuo Ishiguros bok från i fjol, novellsamlingen ”Nocturnes. Five Stories of Music and Nightfall” (Wahlström & Widstrand ger ut en försvenskning den 7 oktober). Genom de fem berättelserna löper musiken som röd tråd (Ishiguro är enligt de som hört honom en skicklig gitarrist), och också här uppträder otillförlitliga och skenbart konstlösa jagberättare.

I ”Crooner” underhåller en ung musikant från ett östland gästerna i en restaurang på Marcusplatsen i Venedig. Bland dem känner han igen en åldrad sångare som var hans mors stora idol. Han anlitas för att ackompanjera denne under en serenad från en gondol för hustrun – mycket romantiskt, tror ynglingen, men han får allt om bakfoten. Tvärtom är det en sista sång innan paret skiljer sig, trots att de fortfarande älskar varandra. Sångaren håller på att tappa greppet, en ny fräsig mycket yngre kvinna ska hjälpa honom tillbaka till showbiz. 

Den avlagda hustrun återkommer i ”Nocturne”, då är hon inlagd på en klinik efter en plastikoperation. Där dras hon in i en fars med en medpatient, i en episod som inte behöver ändras innan den filmas.

I ”Malvern Hills” (Edward Elgars trakter) träffar en komponerande yngling, orubbligt övertygad om sin egen förträfflighet, ett luttrat äldre musikerpar som allt tröttare turnerar runt Europa. Han fattar inte mycket av livet – de gör det.

Cellists” är den sista och bästa berättelsen, om en kvinna som påstår sig vara cellovirtuos och som slösar sina goda råd på en ung cellist från Ungern och ställer höga krav på honom. Hon är hyperkritisk mot alla andra cellister, men som det så småningom framgår har hon enbart teoretisk erfarenhet av det instrumentet: hon slutade spela cello i elvaårsåldern…

Genom boken hörs en melankolisk underton, dock avbruten av ett par uppskruvat komiska inslag. Det är fem eleganta variationer på temat människans inneboende ensamhet. ”Mennesker mødes og sød Musik opstår i Hjertet” hette en bok av Jens August Schade. Det är en sanning med modifikation hos Kazuo Ishiguro.

Kommentera: