Raden av förtjänstfulla författare från Nederländerna och Flandern som aldrig fick Nobelpriset är lång, alltifrån Stijn Streuvels och Simon Vestdijk till Louis Paul Boon, Marnix Gijsen, W. F. Hermans och Hugo Claus.
Nu har ytterligare ett namn tillfogats, Harry Mulisch som var född i Haarlem 1927 och som dog i sin våning i Amsterdam i lördags. Skada att priset gick honom förbi – jag ska ta upp hans båda mest kända böcker och börjar med den digra ”De ontdekking van de hemel” från 1992, på svenska ett dussin år senare i en utmärkt översättning av Joakim Sundström: ”Upptäckten av himlen”.
För några år sedan, när jag hälsade på en god vän i Haag, körde vi förbi mängder av ämbetsverk i denna burget borgerliga huvudstad och försökte ta oss fram till kungliga slottet mitt i centrum men hindrades av vägspärrar och utposterade poliser. Vi fick fara tillbaka med oförättat ärende, förundrade över att man överallt flaggade på halv stång.
Först med tv-nyheterna på kvällen kom förklaringen: drottningmodern Juliana som för länge sedan abdikerat till förmån för sin dotter Beatrix hade avlidit. Och så fylldes rutan av återblickar och minnesprogram över denna Europas förmögnaste regent, i sin krafts dagar en slagfärdig dam.
Hunnen två tredjedelar genom Harry Mulischs mastodontroman (830 sidor!) fann jag följande reflexion av en trött politiker:
”Och i ännu dystrare stunder brukar jag tänka på drottningen i sitt dödstysta palats: hennes majestät måste uträtta sådana handlingar dagarna i ända, livet ut, och hon får aldrig använda sig av sina egna ord; bara av våra. Egentligen borde man avskaffa monarkin av ren artighet mot henne.”
Den som yttrar det är Onno Quist vars kalvinistiskt stränge far varit premiärminister. Själv är han till en början familjens svarta får, född 1933 på samma dag som den förvirrade holländske kommunisten van der Lubbe satte eld på riksdagshuset i Berlin – om det nu var han och inte nazisterna själva som gjorde det.
Onno, en briljant men bohemisk lingvist, gör som vanligt bort sig på familjefesten, i en öppningsscen som kunde ha varit tagen ut en av Lars von Triers filmer. Han ger sig ut i den regniga natten denna höst 1967 och får lift med Max Delius, en lika briljant begåvad astronom som är född samma dag som han. De blir genast oskiljaktiga, förenade av vidsträckta intressen i de mest skilda ämnen.
När de diskuterar blixtrar det av hisnande infall och snabba repliker, om historia, språk och politik, astronomi och talmystik, arkitektur och allt annat upptänkligt. Den charmerande Max – kvinnorna faller som käglor – har en mörk bakgrund, en judisk mor som dött i koncentrationsläger och en far som efter kriget avrättats för sitt samröre med nazisterna. Musik fyller en stor del av deras tid och tillvaro, särskilt sedan de träffat den unga cellisten Ada Broms som först slår sig samman med Max, och sedan med Onno.
Dramatiska händelser följer: Adas far, en försynt antikvariatsbokhandlare, drabbas av en infarkt en lika regnig natt som den inledande, ett träd faller ner över bilen med de tre som är på väg till sjukhuset. Ada som är gravid hamnar i en koma som hon aldrig vaknar upp ur. Sonen Quinten föds med kejsarsnitt och blir efter en del parlamenterande omhändertagen av Max (som lika väl som Onno kan vara pappan) och Adas mor som blir hans älskarinna. Den vackre Quinten (förnamnet är inte alldeles ovanligt, i Gent hade jag en begåvad student som hette så) växer snabbt till i ålder och visdom, medan Onno gör politisk karriär och Max fortsätter som chefsastronom i Westerbork, på platsen för ett koncentrationsläger under kriget. Quinten ser i en dröm en byggnad som han ger sig på jakt efter och finner en blek skugga av i Piranesis Carceri, de arkitektoniska fantasierna, och i Pantheon i Rom (vars interiör med ljusinsläppet hisnande långt uppe finns med på den svenska utgåvans omslag).
Och så fortsätter förvecklingarna i fyra avdelningar med logiska underrubriker: början på början, slutet på början, början på slutet, slutet på slutet. Alla inleds med prologer i himlen, som i Goethes ”Faust” (en bok som förstås kommenteras i marginalen, samman med Thomas Manns ”Doktor Faustus”) varav framgår att Quinten är en bricka i ett himmelskt spel mellan Lucifer och Chefen, dvs Gud.
I den uppsluppna skildringen av en revolutionär kongress på Kuba vädrar Mulisch en del sanningar om den befängda sextiotalsradikalismen. Men han har ett lika gott öga vad till tiden därefter, när all solidaritet kastas på soptippen. Vi får inblickar i Auschwitz dit Max reser på jakt efter sitt förflutna. Det är ett ämne som finns också på andra håll hos Mulisch (vars mor var judinna och vars far, en bankir, var kollaboratör).
Detta korta kapitel är lika tänkvärt som motsvarande sidor hos Imre Kertesz eller Primo Levi: ”Om helvetet hade den här filialen på jorden, var hade då himlen sin filial? Någon sådan plats existerade inte, för endast helvetet existerade, inte himlen.” Men en positiv motvikt utgör den täta vänskapen mellan de två och sedan tre, fyra och fem huvudpersonerna. Den första fjärdedelen påminner i mycket om den lätta och samtidigt melankoliska stämningen i Truffauts klassiska film ”Jules och Jim”. Sedan driver de svarta molnen in. I epilogen hörs demiurgens furiösa röst från himlen som räknar upp vad vi lyckats åstadkomma på jorden alltsedan Bacons dagar:
”Till alla gamla katastrofer kommer nu också den förödande flodvågen av det nya … människorna kommer till slut att förinta sig själva med kärnkraft, förbrännas genom hålet de slagit i ozonskiktet, lösas upp i det sura regnet, stekas av växthuseffekten, klämmas ihjäl av befolkningsexplosionen, hänga sig i DNA-kedjans dubbelspiral, kvävas av sitt eget avfall.”
Men slutet lämnas öppet, kampen är ännu inte avgjord: ”Kan vi inte göra något åt den där pakten som Lucifer slöt med Bacon? Ge mig omedelbart ett nytt uppdrag!”
– Klicka här för att se böcker av Mulisch (Bokus)
– Se en trailer för filmen The Discovery of heaven med bl.a. Stephen Fry: