Av RICHARD SWARTZ
Den subtile essäisten har här begivit sig på spaning efter ett Berlin som i hans känsliga framställning först omsorgsfullt blir förankrat i geografi, geologi, folkvandringar och historia innan den stad växer fram som väl numera oftast beskrivs som provisorium utan just tradition och förflutet.
Men Zischler bemödar sig om att låta oss se Berlin i ett koordinatsystem som inte vore möjligt utan istiden eller den slaviska värld som här alltid funnits runt hörnet; idag har den åter etablerat sig i staden efter att framför allt ryssar, ryska judar och polacker slagit sig ner där.
Berlin, menar Zischler, är långt mer kosmopolitiskt än vi vill tro. I ett avsnitt om stadens eget idiom försöker han över just språket visa hur omfattande detta främmande inflytande är, hur många låneord och vändningar som genom åren tagits upp och införlivats med stadens talade språk, även om den som är hemma i Wien kan tycka att Zischlers entusiasm här kokar en ganska tunn soppa på spik. Något språkkök av till exempel wienska mått har dock Berlin aldrig varit.
En av bokens stora förtjänster är växelspelet mellan text och bild. Ingen är den andra underordnad, bilderna illustrerar inte texten som i sin tur inte förklarar bilderna: i stället lyfter de ömsesidigt fram vad som annars skulle ha förblivit dolt eller inskränkts till kommentar. Samtidigt består Zischlers Berlin i stor utsträckning av vad som försvunnit, av vad som idag inte finns där att se eller upptäcka. Sålunda erinrar han gång på gång om de judar som inte längre finns där; flera av dem ger han plats att själva träda fram i texten, människor som gasades eller slogs ihjäl, men utan vilka denna bok skulle ha varit avsevärt mycket tunnare än den är.
I den strida strömmen av böcker om den tyska huvudstaden är Zischlers bok utan tvekan en av de allra klokaste och mest intelligenta, långt bortom klichéernas och turisthandböckernas upptrampade allfartsvägar.
– Klicka här för att se en intervju med Hanns Zischler
– Här ännu en intervju