Hästtjuven Moshkele 
En återupptäckt Sholem Aleichem

Sholem Aleichem är vid sidan av Nobelpristagaren Isaak Bashevis Singer jiddischlitteraturens mest kända författare. Det väckte därför stor uppmärksamhet när  ett av hans verk – kortromanen Moshkeleh Ganev (”Moshkele tjuven”) – nyligen återupptäcktes.  Gregor Flakierski skriver om en bok som alls inte idealiserar den traditionella shtetl-tillvaron.

 

Han upphöjde en föraktad jargong till litterärt språk, hade en nyckelroll vid tillkomsten av en hel litteraturtradition och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren är förlagan till en av väldens mest populära musikaler, ”Spelman på taket”. Vid sidan av Nobelpristagaren Isaak Bashevis Singer är Sholem Aleichem jiddischlitteraturens mest kända författare, kommenterad, analyserad och utforskad som ingen annan (klicka här för att läsa mer om honom på Dixikon)

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Redan som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första mer litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Den inledde en omfattande och mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Det är därför lite av en sensation att ett verk av Sholem Aleichem har blivit ”återupptäckt”. Det är kortromanen ”Moshkele tjuven” (Moshkeleh Ganev) som har lyfts fram, och framför allt översatts till engelska Moshkeleh the Thief (översättning av Curt Leviant) – vilket förstås öppnar för spridning också till andra språk.

Även om romanen inte varit bokstavligen försvunnen – den omnämns i några texter om Sholem Aleichem – är den inte inkluderad i författarens samlade verk i 28 volymer. Anledningen till det kan man bara spekulera i. Den troligaste förklaringen är nog bokens själva tema.

Som titeln antyder är huvudpersonen en tjuv, en man i samhällets marginal, men del i en hel kriminell subkultur, en hel värld av förbrytare, ficktjuvar, inbrottstjuvar, kassaskåpssprängare och prostituerade. Och den är judisk.  Även om också den var högst verklig hörde det ändå inte till traditionen inom jiddischlitteraturen att skildra den. Det stred mot idealet om ”edelkejt”, förfining, och framför allt befarade man – med rätt eller orätt – att skildringar av den skulle bli vatten på antisemitismens kvarn. Det är en attityd som må vara fullt förståelig för en starkt utsatt minoritet, men den hade föga med den judiska verkligheten att göra. I shtetlns värld frodades som överallt annars småfusk och tjuveri. I och med urbaniseringen när stora grupper av judar flyttade  in till Östeuropas storstäder uppstod ett relativt omfattande lumpenproletariat som levde i fattigdom och misär, utan något som helst hopp om förbättring, och i vars kölvatten som på beställning följde en kriminell undervärld.

Sholem Aleichem är här som i så mycket annat pionjären som öppnar en dörr på glänt också till denna värld. Andra jiddischförfattare slår sedan upp den på vid gavel. Isaak Bashevis Singers ”Trollkarlen från Lublin” är en tjuv och bedragare. Singers syster Esther Kreitman skildrar i den nyligen till svenska översatta ”Demonernas dans” hur huvudpersonens far, en from – och naiv – rabbin blir grundlurad av samvetslösa svindlare inom det religiösa samfundet.

Men den som trampade över alla gränser och tabun var Sholem Asch, som i sitt kanske mest kontroversiella verk, teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh), tar ut svängarna ordentligt, och låter en ortodox jude driva en bordell. För att blidka gud skänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj. Vilket inte hindrar dottern från att inleda en lesbisk affär med en av de prostituerade. (Klicka här för att läsa mer om Sholem Asch). Intressant nog har denna judiska subkultur sipprat in också i litteratur på andra språk, som i till exempel Isaak Babels ”Berättelser från Odessa” med den legendariska gangsterkungen Benja Krik.

Sholem Aleichem (Klicka på bilden för att se en kortare video)

Aleichems ”Moshkele tjuven” publicerades första gången 1903 som följetong i en jiddischtidning i Warszawa. Samlade kom den ut i bokform vid tre tillfällen, två av dem intressant nog i Sovjetunionen. Det är en skälmroman, som till både form och innehåll är ganska typisk för Sholem Aleichems författarskap. Nytt är förstås den kriminella miljön, men också den omfattande närvaron av den icke-judiska världen. Det judiska samfundet i den fiktiva shtetl Mazepevke presenteras mot en bakgrund av ett kristet, ryskt (eller möjligen ukrainskt) samhälle.

Och huvudpersonen är lite av Den Nya Juden, en rådig kraftkarl som inte drar sig för en rejäl holmgång på krogen eller för att ljuga sig in i ett kloster. Moshkele är heller inte vilken tjuv som helst, han är hästtjuv, en sysselsättning som möjligen är en smula ojudisk, men med ett skimrande drag av spänning och äventyr, fenomen som sällan präglar den tämligen statiska tillvaron i shtetln. Hans far, också han hästjuv, kastsamhället reproduceras, ville gärna ge sonen en ordentlig judisk utbildning, men som vuxen kan Moshkele knappt be, och är ”långsam med hebreiska bokstäver.”

Handlingen kretsar kring den klassiska motsättningen mellan gammalt och nytt, och författaren idealiserar verkligen inte den traditionella shtetl-tillvaron, han är däremot högst empatisk med dem som revolterar mot patriarkala förtryckande livsmönster. Den vackra Tsireleh, dotter till en av byns mest ansedda judar, förälskar sig i en kristen yngling. Det är något alldeles oerhört, och än värre blir det när hon förlöper hemmet och gifter sig med – Moshkele tjuven… Först en kristen, sedan en tjuv. Sholem Aleichem krossar oförskräckt alla normer och konventioner.

Stilen är folklig och med sina utvikningar och burleska humor ligger den nära den muntliga berättartraditionen. Den ursprungliga följetongsformen skapar en speciell rytm, som går ständigt upp och ner, och de korta kapitlen avslutas med så kallade cliffhangers. Språket är adekvat, vardagligt, med användning av slang och tryfferat med judisk folklig visdom.

Sholem Aleichems realistiska roman, som bereder vägen för senare jiddischförfattare som Sholem Ash och Isaak Bashevis Singer, är också i sig själv ett stycke god litteratur i sin egen rätt.

 

  • Se en stumfilm från 1926 baserad på Isaac Babels Odessaberättelser om Benny Krik –  baserad på den verklige Robin Hood-figuren, gangstern och sedermera revolutionären Mojsje Vinnitskij – här ljudsatt med kammarmusik av Sjostakovitj

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).