Kol isze – kvinnors röster i jiddischpoesin (från 1500-talet till 1939)

I Polen gavs nyligen det omfattande verket ”Kol isze – kvinnors röster i jiddischpoesin (från 1500-talet till 1939)” ut. Ungefär samtidigt kom antologin ”Moja dzika koza” ut, också den i Polen. Gregor Flakierski ställer sig frågan om det förnyade intresset för jiddischpoesi kanske kan få den att utvecklas och frodas?

  

Mendele Mojcher Sforim, Sholem Aleichem och Isaak Leib Peretz, det är jiddischlitteraturens heliga treenighet. Ingen plats för kvinnliga författare, inte därför att de inte fanns utan helt enkelt därför att de är förbigångna och bortglömda i litteraturhistorien (och inte bara inom litteraturen!). Utraderade, marginaliserade, förminskade, det gäller fortfarande för kvinnor i litteraturen, och kvinnliga jiddischförfattare är inget undantag. Men nu finns det äntligen en feministisk litteraturhistoria över jiddischpoesin.

Bokomslag ”Kol isze – kvinnors röster i jiddischpoesin (från 1500-talet till 1939)”. Källa: Amazon.com

Det är den polska litteraturvetaren Joanna Liseks  ”Kol isze – glos kobiet w poezji jidysz (od XVI w. do 1939 r.) (Kol isze – kvinnors röster i jiddischpoesin (från 1500-talet till 1939)). Boken är ett monumentalt verk i tegelstensformat på drygt 700 sidor, och med en bibliografi som kan ta andan ur den flitigaste forskare.

Även om kvinnornas jiddischpoesi utvecklas till en del parallellt med den kvinnliga poesin i världen, finns det en avgörande skillnad. Lisek kallar den för ”trippel-marginalisering”, de kvinnliga jiddischpoeterna tillhör en minoritet, förtryckt och diskriminerad, de är kvinnor i en patriarkal samhällsstruktur och de skriver på ett föraktat språk med låg status.

Inte dubbla utan trippla bördor.

De judiska kvinnorna var visserligen i stor utsträckning utestängda från undervisning i hebreiska språket och de religiösa studier som värdesattes så högt i deras samhällen. Men de hade tillgång till uttryck på jiddisch, folkspråket som användes i vardagen. Kvinnor spelar en stor roll för jiddischlitteraturens utveckling som läsare. Tryckkonstens genombrott skapade masstillgång på böcker och möjliggjorde individuell läsning. En av de första böckerna på jiddisch är från 1535, och är en samling rituella regler för kvinnor.

Snart nog kommer det en annan sorts litteratur också. 1544 publiceras i Augsburg ”Samuels bok”, ett heroiskt nationalpoem. Det uppstår dessutom en stor marknad för översättningar av italienska riddarromanser. Det i sin tur framkallar kritik från framför allt religiöst håll, ”inte nog med att de läser, dessutom är det världsligt snusk”, och man förespråkar mer uppbygglig litteratur som manar till fromt leverne.

Det kommer en strid ström av böcker med historier som baseras på Talmud, chassidiska helgonberättelser, teman från medeltida hebreiska samlingar, men också med motiv från icke-judisk litteratur, bland annat en version av Tristan och Isolde och Nibelungeneposet.

Mycket av litteraturen hade ofrånkomligen en religiös prägel. En tidig pionjär var Rywka Tiktiner, en vandrande predikant som lät trycka sina predikningar. En annan är Chana Kac som i Amsterdam ger ut predikningar och böner för kvinnor på vers. Men redan 1680 publicerar Tojba Pan en samling rimmade berättelser med historiska sånger som skildrar härjningar av en epidemi.

Det utvecklas en sekulär tradition av främst sånger om konvenansäktenskap, våld, tunga arbetsbördor och andra vardagliga bekymmer. Denna tradition skapar viktiga folkliga mönster som blir mycket betydelsefulla för den moderna jiddischlitteraturen. Och när jiddisch utvecklas till ett modernt språk, omkring 1880, för att kunna uttrycka litteratur, vetenskap och politik, sker en veritabel explosion av poesi skriven av kvinnor. Geografiskt sker det inom framför allt tre områden: Polen i Warszawa, Łódź och Galizien, vidare USA i New York, och slutligen Sovjetunionen, främst i Ukraina. Det faktum att kvinnorna skrev poesi, och att det finns blott få prosaister, förklarar Lisek krasst med  att det var bättre betalt för prosa och därför förbehållet männen.

Ungefär samtidigt som ”Kol isze” publiceras i Polen ”Moja dzika koza” (Min vilda get), ännu en tegelsten med en antologi över inte mindre än 50 kvinnliga jiddischpoeter. Dessutom tre så kallade tchines – en sorts individuella tillägg till traditionella böner av anonyma författare. Titeln alluderar på geten som en viktig symbol inom judisk kultur, och som representant för det judiska folket. Det vilda syftar på den otämjda energi som präglar så mycket av kvinnors jiddischpoesi.

Bokomslag ”Moja dzika koza”. Källa: Austeria.pl

Den överväldigande majoriteten av poeter på jiddisch tillhör den gyllene eran under åren 1918 till 1939. Men det återfinns även namn från betydligt äldre tider, bland annat de tidigare nämnda Rywka Tiktiner och Chana Kac.

Författarna presenteras tematiskt, porträtt, böner, kvinnor emellan, kärlek, mödraskap och så vidare. Det ger en mycket bra bild av deras poetiska mångfald och rikedom. Här finns några kända namn, relativt nyligen översatta till svenska, som Anna Margolin och Debora Fogel (här stavad Vogel).

Förintelsen krävde ett fruktansvärt tribut och många av poeterna mördades av nazisterna. Det fanns också överlevande, givetvis främst i USA, som fortsatte sitt skapande efter kriget.

I antologin finns också ett par poeter födda på 50-talet, och en till och med 1970! Jiddischpoesin lever, och det förnyade intresset kanske kan rent av få den att frodas.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).