Varje revolution, i synnerhet upptakten, omges av en ymnig och vildvuxen ryktesflora. Det ligger i sakens natur. Hemlighetsmakeri, intriger, ränksmideri och konspirationer, med de plötsliga eruptioner och svårtydda förlopp som följer, utgör en gynnsam grogrund för spekulation och halvsanning. Någonstans i utkanten av skeendet, eller mitt i, lever små apokryfiska berättelser sitt eget liv. Som den om Celeste Martins Caeiro, en kvinna kring fyrtio.
Celeste arbetade bakom disken i självserveringen Sir på Rua Braamcamp i centrala Lissabon, ett slags portugisisk Wimpy bar, inte långt från statyn av markisen de Pombal, 1700-talets starke man i Portugal, en Salazar i peruk. Morgonen den 25 april stod baren i begrepp att slå upp dörrarna och fira sitt 1-årsjubileum. Dagen till ära hade lokalen smyckats med röda och vita nejlikor. Enbart röda sägs det ibland. Hur ska man veta? Historien spricker hela tiden upp i fogarna, och vad man än skriver kan det vara sant. Nu ställdes firandet brådstörtat in. Restaurangen höll stängt och Celeste fick ta hand om blommorna.
Med famnen full gick hon ut på stan och gav åt soldaterna en nejlika var så långt de räckte. De stack blommorna i gevärspipor och eldrör. Fler tog efter hennes exempel. Marknaderna skänkte fång av blomster till kunder. Med sin gest initierade Celeste en folkrörelse. Det är en liten vacker historia. Jag vill tro att den är sann. Nunes törs jag inte fråga. Han skulle bara vifta bort den som en anekdot och be mig uppge källa.
Men om inte Celeste delat ut sina nejlikor, vem hade då gjort det? Och om ingen gjort det, vad hade då hänt? Frågorna låter sig inte besvaras. Någon gjorde det, och revolten har av eftervärlden betecknats som en av de fredligaste. Jag säger inte att det berodde på nejlikorna. Men i ett ögonblick när historien står och väger kan vadsomhelst hända och något litet få stor betydelse.
Nejlikerevolutionen, O revolução dos Cravos, har sitt eget kalendarium, märkesdagar som vi, det obskyra sällskapets medlemmar, noga noterat och aldrig glömmer, vi mumlar dem i sömnen om någon ber oss. Den första är förstås den 25 april när Radio Renascença spelar ”Grândola, Vila Morena” med José Afonso strax efter midnatt. Dagen därpå, den 26 april, tar juntan för nationens räddning formellt makten. Den politiska spännvidden är avsevärd, från den mörkblå generalen Spínola till kaptenen, sedermera viceamiralen Coutinho, o almirante vermelho, den röde amiralen.
Under månaderna som följer stärker vänstern sitt inflytande. Den 18 juli utses överstelöjtnanten och senare generalen i ingenjörstrupperna Vasco Gonçalves till premiärminister. Han kommer att leda den andra, tredje, fjärde och femte provisoriska regeringen och anses stå kommunistpartiet PCP nära. Den 28 september avgår det provisoriska styrets förste president Spínola sedan hans planer på en statskupp avslöjats. Spínola är missnöjd med den pågående radikaliseringen och har gjort sig till tolk för ”den tysta majoriteten”. Han ersätts på posten av generalen Costa Gomes.
Den 11 mars 1975 liksom året därpå avvärjs åter den notoriske Spínolas anslag mot regimen efter att ett starkt folkligt motstånd mobiliserats. Han har viss vana – eller ovana. Som generalguvernör i Portugisiska Guinea hade Spínola 1971 konspirerat med Leopold Senghor, president i Senegal och prominent négritudepoet, i akt och mening att störta regeringen i grannlandet Guinea. Hans CV är längre än en officerskappa och upptar befattningar som adjutant i det fruktade GNR, Guarda Nacional Republicana, och observatör hos Wehrmacht vid belägringen av Leningrad under Operation Barbarossa.
Juni, juli, augusti 1975. Revolutionen tar fyr på allvar. Företag nationaliseras, anställda strejkar, arbetsplatser ockuperas, däribland tidningen República och Rádio Renascença. I Alentejo går lantarbetare samman i kooperativ och tar hand om herrelösa jordegendomar.
Kvinnorna på fälten bär sjalett under hatten och kort kjol över långbyxorna. De trycker tätt intill varandra på traktorsläpen och sjunger hela vägen hem medan skymningen faller. Ingen har sett skymten av en godsägare på ett tag. Det är ombytta roller, en stämning av karneval, och kanske påminner det något om anarkins korta sommar i Katalonien under spanska inbördeskriget.
Men snart är det höst. Den heta sommaren 1975, o verão quente, har sått split inom MFA. Kaptenen Melo Antunes i gruppen De nio rycker ut till pluralismens försvar. Premiärministern Vasco Gonçalves förskansar sig bakom ett retoriskt bålverk av antikapitalism och chefen för säkerhetskommandot COPCON, förre kaptenen, majoren och numera brigadgeneralen Otelo de Carvalho, opererar som fri radikal bakom de övrigas linjer. De slåss med manifest och dokument så stickor och strån ryker och till sist segrar den moderata falangen. Man kan föreställa sig att Antunes ibland vaknar upp mitt natten och undrar om det var värt det.
Den 19 september avgår Gonçalves och efterträds av amiralen de Azevedo som bildar den sjätte provisoriska regeringen. Konflikten eskalerar under hösten. Den 25 november tar generalen Eanes befälet över Amadora commandos och iscensätter en kontrakupp sedan en grupp fallskärmsjägare angripit Renascença. Gonçalves menar att attacken mot radiostationen provocerats fram av regeringen och tjänat som svepskäl för Eanes aktion. Det revolutionära skedet av ”25 April” är över. Ridå.
Men än är det inte slut, inte riktigt än. Otelo Nuno Romano Saraiva de Carvalho lyder hans namn i sin fulla längd. Säg Otelo, det räcker. Alla över tio vet garanterat vem han är. Otelo var med från början, en av os capitães de 25 de Abril, det triumvirat av kaptener som planerade och ledde kuppen mot Estado Novo-regimen. Som aktör på den politiska scenen överlevde Otelo trots allt händelserna den 25 november. Året därpå ställde han upp i presidentvalet och fick 16,5 procent av rösterna. Segrare och president blev Eanes.
Otelo var och förblev envist esquerdista (”vänsterman”), till och med en ”revolutionens dåre” skriver The New Yorkers lysande reporter och mångåriga europakorrespondent Jane Kramer. I boken Européer tecknar hon ett smått förälskat men allt annat än distanslöst porträtt av idealisten och upprorsmakaren Otelo.
Han föddes i Lourenço Marques, numera Maputo, huvudstaden i Moçambique. Fadern var portugis och tjänsteman i postväsendet, modern bördig från Goa på andra sidan Indiska oceanen. Som ung drömde Otelo om att bli skådespelare. Han delgav föräldrarna sin avsikt att söka till Actors Studio i New York. Fadern var måttligt road. Hans egen far hade övergivit sin familj för en karriär på tiljorna och turnerat subsahariska Afrika runt som King Lear och Macbeth, men tvangs som 17-åring emigrera till Moçambique för att förtjäna sitt uppehälle.
Nu fick hans son vackert finna sig i att fara tillbaka och studera vid militärakademin i Lissabon. Som officer tjänstgjorde Otelo tre perioder under det trettonåriga kriget såväl i Öst- som Västafrika och blev gradvis medveten om det grymma och utsiktslösa i hela företaget. Parallellt erfor han och hans kolleger med stigande olust en ovärdig proletarisering av officerskåren. Där har Nunes som så ofta en poäng.
Någonstans läser jag att denne upprorsman och antifascist var rörd till tårar vid Salazars begravning, något som i sammanhanget anfördes som ett flagrant exempel på hans opportunism. Om det nu är sant. Den som läst Kramer är kanske ändå inte så förvånad. Hans sympatier kunde nog i ett svagt ögonblick även tänkas omfatta en gammal tyrann, i synnerhet en död gammal tyrann.
Otelo var enligt Kramer en godhjärtad romantiker och revolutionär svärmare, han ville alla väl, i hans revolution skulle ingen fara illa, alla skulle få det bättre och förhärdade fiender försonas. Han var därtill officer och gentleman, han och hans kamrater trodde på militära dygder som heder, ära, disciplin, fysisk tapperhet och moraliskt mod. För egen del betraktade han också ridderligt försvar av de svaga och frikostighet gentemot de fattiga som en bjudande plikt.
Så, i svallet efter ”25 April” bildade Otelo partiet FUP, Força de Unidade Popular, en liten folkfront bland andra på en vänsterkant där den stora revolutionära berättelsen fransat ut i ett oräkneligt antal bokstavskombinationer som FSP, UDP, MES, LCI, FECml, GDUP, PRP-BR och maoistiska MRPP, ”pum pum” i folkmun. På högerkanten sprängde extremisterna bomber, väpnad milis övade i västra Spanien och gamla PIDE-agenter lurade i vassen. Det fanns en utbredd oro för att den bräckliga demokratin hotades från alla håll och kanter.
Såväl presidenten Eanes som Mário Soares, Portugals förste civile och folkvalde premiärminister efter ”25 april”, tillhörde dem som varnade för en fascistisk statskupp. Det var i den här ganska nervösa och alarmistiska atmosfären under tidigt 80-tal som Otelo började skissa på sitt globala projekt till demokratins försvar, ett antal väpnade autonoma strukturer under ett politiskt-militärt direktorat, en fantasiarmé, enligt Kramer.
Verksamheten skulle finansieras av en firma som sålde portugisiska skor och portugisisk ost i tredje världen samt av vänligt sinnade personer och nationer. För ändamålet anskaffades ett nummerkonto i Schweiz. Rena hollywoodmanuset! Mannen som i sin ungdom drömt om Actors Studio kreerade sitt livs roll.
På ett för Otelo olyckligt och ödesdigert vis blandades denna pappersprodukt ihop med verkligheten i gestalt av FP-25, en inhemsk Baader-Meinhof-liga som bombade, rånade och mördade. Där fanns personkopplingar – provokatörer, överlöpare, angivare, virrhjärnor och äventyrare i största allmänhet, blindgångare utom kontroll.
Otelo tog starkt avstånd från deras aktioner men vägrade blankt ange någon med namns nämnande i de inledande förhör som hölls av rannsakningsdomaren, lika obrottsligt lojal i detta som i kretsen av kaptener bakom ”25 april”. Han häktades och ställdes till svars för det våld och den terror som utövats av FP-25. Inte ens i skådeprocessen som följde försvarade han sig med hela den arsenal av juridiska och politiska medel som faktiskt stod till buds. Det framstod som ett mysterium. Han teg om de förment sammansvurna, även dem som vittnat emot honom, och avstod i allt väsentligt från att tala i egen sak. Men det var förmodligen bara den han var, hedersman och riddare av en sorglig skepnad.
Vapenbröderna från ”25 April” var direkt kritiska till Otelos förehavanden och främmande för hans radikala och egalitära eskapader. Deras ärende hade aldrig varit arbetarkommittéer och soldatråd, fastmer en borgerligt orienterad antifascism med parlamentarism och yttrandefrihet på programmet. Men i den famösa rättegången ställde de upp som Otelos karaktärsvittnen. Vi har en speciell vänskap, intygade de. Den hindrar oss kanske inte från att fängsla varandra, men vi är fortfarande vänner.
Det blev en maratonprocess, så omfattande och utdragen att folk i gemen hann tröttna, bli likgiltiga, glömma. O povo, folket, övergav Otelo, skriver Kramer. I stort sett kunde inget läggas honom till last, inga bevis företes som styrkte anklagelser om stämpling eller anstiftan till terrorism och omstörtande verksamhet. Domstolen förväntade sig att hitta 800 000 dollar i Schweiz som antogs härröra från ett av PF-25:s spektakulära bankrån. På kontot stod 100 dollar, möjligen den ringa behållningen av skumma affärer i skor och ost, det var så nära man kom, mer Ture Sventon än Hollywood i ärlighetens namn.
Socialistpartiets Soares, kommunistpartiets Cunhal och presidenten Eanes spelade i detta drama tämligen svekfulla och ärelösa roller. Eanes, som burat in Otelo några dygn under den stora oredan 1975, kände sig åtminstone illa till mods och ångrade djupt att han inte nyttjat hans talanger i rikets tjänst. Otelo de Carvalho dömdes hösten 1987 till femton års fängelse men beviljades amnesti 1996. Domskälen handlade huvudsakligen om ”moraliskt upphovsmannaskap”, dvs säga skuld genom påverkan, i sanning ett töjbart begrepp.
Ändå hade det skamliga skådespelet satt punkt för en period av våld och instabilitet. Varken den yttersta vänstern eller högern ansågs längre utgöra ett reellt hot mot de demokratiska institutionerna, av pur utmattning förefaller det. Rättegången blev, i likhet med EU-inträdet, ett led i landets ”normalisering”, Portugals egen historiska kompromiss, konstaterar Kramer.
Men Otelo, hjälten från ”25 April”, offrades saklöst i hanteringen och nästan ingen tog notis om det. Moren hade gjort sin plikt.
- Klicka här för att läsa del 3 av essän