Ghérasim Luca och stammandets konst

På 2000-talet har den fransk-rumänske poeten och konstnären Ghérasim Luca fått en renässans och hans böcker kommer ut i nya upplagor och hans konst ställs ut på nytt. I ett porträtt av Luca tar Bo Gustavsson upp bl.a. hans lapsusens estetik – att skriva eller stamma fram luckan i skrivandet och tänkandet – hans Théâtre de bouche (”munteater”), hans kubomani inom bildkonsten och idén om Icke-Oidipus, som han utvecklade före Deleuze.

 

Ghérasim Luca föddes den 23 juli 1913 av judiska föräldrar i Bukarest. Han fick namnet Salman Locker. Bukarest var vid denna tid en mångkulturell och mångspråkig metropol. Samtidigt fanns en utbredd antisemitism bland befolkningen. På 1930-talet styrde nationalistiska och fascistiska partier i landet. Många unga lät sig påverkas av den nationalistiska och antisemitiska retoriken, till exempel Mircea Eliade och Émile Cioran.

Ghérasim deltog i flera avantgardistiska tidskrifter på 1930-talet där han publicerade prosa och poesi. Vid ett tillfälle signerade han på en väns uppmaning en text med namnet Ghérasim Luca. När han undrade varifrån namnet kom, svarade vännen att han sett det i en dödsannons där det talades om en abbot och lingvisteremit på berget Athos som dött. Det var ursprunget till författarnamnet Ghérasim Luca, ett exempel på objektiv slump. Pseudonymen innebar ett slags självmord och viljan att föda sig själv genom konsten. Det blev hans livsprojekt.

1934 publicerade Ghérasim en erotisk text i tidskriften Pula (Kuk) och skickade den till premiärministern. Följden blev fängelse i nio dagar. Han gick vid denna tid med i det förbjudna kommunistpartiet och medverkade i dess tidning. På vintern 1938 var han korrespondent för tidningen i Paris där han stannade kvar till våren 1940. Den politiska och estetiska kampen för frigörelse förenades hos Ghérasim under denna period. Senare lämnade han kommunistpartiet och han kom även att lämna både den rumänska och den franska surrealiströrelsen. Frigörelseprojektet gick långt utöver politik och estetik. Det var ontologiskt och metafysiskt.

Under kriget genomlevde Ghérasim en inre exil i sitt eget land och hemstad som jude beordrad till arbetstjänst och utsatt för hotet att skickas till koncentrationsläger. Han upphörde med all konstnärlig aktivitet och försökte bara överleva. Flera pogromer inträffade i landet under krigsåren.

Efter kriget 1945 upplevde Géhrasim en explosion av kreativitet både som konstnär och poet. Han deltog tillsammans med sina surrealistiska vänner Paul Paun, Dolfi Trost, Gellu Naum och Virgil Teodorescu i flera utställningar i Bukarest. Gruppen bildades 1940, men träffades bara sporadiskt under krigsåren. 1945 skapade Luca de första kubomanierna och samma år utgavs de viktiga verken L’Inventeur de l’amour, Le Vampire passif och Un Loup à travers une loupe. Även den försvunna pamfletten Le Premier manifeste non-oedipien publicerades samma år. Här utvecklade han för första gången sitt icke-oidipala tänkande.

Det första steget i utvecklingen mot den icke-oidipala människan förutsatte en befrielse från modersmålet. Därför började Ghérasim skriva på franska som var ett av de fyra språk han behärskade. Två år senare var den kreativa och intellektuella festen över när kommunisterna grep makten i Rumänien. Av sina före detta partikamrater anklagades Ghérasim för antiproletär verksamhet och även hans surrealistkollegor stämde in i anklagelserna.

1950 beviljades han utresetillstånd till Israel. ”Äntligen har vi lämnat kvävningens värld,” skrev han i ett brev till vännen Brauner. Till sist kom han till Paris 1952. Året därpå träffade han konstnärinnan Micheline Catti som kom att samarbeta med honom i många konstprojekt och blev han livspartner. Under fyrtio år bodde de i en gammal konstnärsateljé utan varmvatten eller toalett på tredje våningen 8 rue Joseph-de-Maistre. Ghérasims arbetsrum var en vind där det knappt fanns plats för bord och stol.

På 1950-talet medverkade han i olika tidskrifter samtidigt som han publicerade sig på franska. De följande decennierna fortsatte diktsamlingar och konstböcker av hans hand att komma ut. Det var den period då han började uppmärksammas som konstnär och poet, inte minst väckte hans uppläsningar världen över uppmärksamhet. Han besökte Stockholm och Moderna Museet flera gånger på 1960- och 70-talet. De två sista åren av sitt liv ägnade sig Ghérasim åt att översätta till franska de verk på rumänska som publicerades strax efter kriget under perioden 1945-47.

Lucas diktning karakteriseras av lapsusens estetik. Det är en estetik som samtidigt är en etik och metafysik. Vi vet inte vad vi säger eller tänker eller känner. Lapsusen avslöjar denna osäkerhet och tvekan i allt vi gör och vill. Även begäret står under lapsusens dom. Vad Luca gör är att skriva fram eller stamma fram luckan i skrivandet och tänkandet. Men till skillnad från Freud gör han felsägningen eller lapsusen till ett estetiskt och ontologiskt verktyg. Dikten blir en scen för rösten och kroppen i kommunikationens rum. Det är särskilt tydligt i Gérasim Lucas recitals eller uppläsningar, till exempel filmen Comment s’en sortir sans sortir. Inte för inte heter en diktsamling av Luca från 1984 Le Théâtre de bouche (Munteater). På munteaterns scen utspelar sig dramat språket i språket där verkligheten i verkligheten till sist uppenbarar sig.

Luca läser ”Passionnément”. Bilden är hans Cubomanie IV

En viktig aspekt av Lucas estetik är kubomanin. Redan för en utställning 1945 i Bukarest utvecklade han metoden att välja en bild, i detta fall gravyrer från 1800-talet, klippa den i regelbundna kvadrater och sedan foga ihop dem enligt den objektiva slumpen. Resultatet blev en sönderdelning och fragmentisering av verkligheten till en ny verklighet där brotten eller lakunerna/lapsuserna mellan delarna skapade en ny energi och innebörd. Ett slags stammande inom bildkonsten.

Ett centralt begrepp hos Gilles Deleuze är Anti-Oidipus. Vilket är då sambandet mellan honom och Lucas idé om Icke-Oidipus? Deleuze skapade sitt begrepp i början av 1970-talet, medan Lucas Icke-Oidipus såg dagens ljus redan i början av 1940-talet. Deleuze kände inte till Lucas tänkande och först 1972 kom han i kontakt med hans poesi. Deleuze såg genast en frändskap och det fick honom att förklara Luca för den främste samtida poeten på franska som skrev ett slags stammandets poesi.

Båda utgår från det famösa freudianska oidipuskomplexet samtidigt som de omvärderar och utvidgar Freuds teori. Båda söker den neurosfria människan som inte längre domineras av familjens eller samhällets normer och värderingar. Men de gör det på diametralt olika sätt. Luca genom ett radikalt ICKE och Deleuze genom ett lika radikalt ANTI. ICKE verkar genom negation, medan ANTI verkar genom kontrast. ICKE gör sig helt fri från oidipuskomplexets förödande konsekvenser på individen och samhället, medan ANTI fortsätter att vara bunden till komplexet genom sin antitetiska hållning. Spänningen i detta ANTI ledde till sist till att Deleuze begick självmord 1975 genom att kasta sig ut genom ett fönster, ett år efter att Lucas begått självmord genom att hoppa i Seine. Två frigörelsesprång, det ena ut i hyperrymden, det andra ner i strömmande hypervatten.

 

  • Filmen Comment s´en sortir sans sortir:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).