Unter der Drachenwand
Prisad österrikisk roman

Den österrikiske författaren Arno Geiger har tidigare av förlaget Thorén Lindskog introducerats på svenska med Den gamle kungen i exil. Martin Lagerholm anmäler här Arno Geigers nya roman Under der Drachenwand, som enstämmigt hyllats i tyskspråkig press. ”…eine geniale Authentizitätsfiktion” skrev t.ex. Die Zeit.

Den österrikiske författaren Arno Geiger (född 1968) introducerades på svenska härom året med den självbiografiskt präglade Den gamle kungen i exil – en dokumentär tankebok om författarfaderns insjuknande i Alzheimers sjukdom, och om hur man som barn hanterar den mentala påfrestningen att bevittna hur en närstående människas forna jag gradvis försvinner. I ett par av bokens passager rekapitulerar Geiger sin fars livshistoria, bland annat tjänstgöringen som ung soldat vid östfronten under andra världskriget. Är detta månne samme man som i Geigers nya och i den tyskspråkiga pressen allmänt hyllade och brett upplagda roman Unter der Drachenwand kämpar mot sina anfäktelser i ingenmanslandet mellan stridslinjerna Krig och Kärlek?

Den förtätade romanen låter en väv av fina handlingstrådar tvinnas samman till en episk berättelse som mestadels utspelar sig i den lilla orten Mondsee i västra Österrike, känd inte minst för romantitelns Drachwenwand (Drakväggen), en brant klippa vid sjön Mondsee. Här hamnar den unge jagberättaren Veit Kolbe under en sjukpermission efter att ha sårats i strid i Ryssland. Året är 1944, axelmakterna har i praktiken förlorat kriget, men hur långt bort är freden? Allt chauvinistiskt prat om mannens plikter gentemot fäderneslandet – förmedlat inte minst av Veits far, en patriot av den gamla skolan – är totalt främmande för sonen, som är av en betydligt mer sensibel och grubblande natur.

Idyllen i Mondsee blir hur som helst ett välkommet avbrott i krigets ofattbart grymma och meningslösa manifestationer, men också en erinran om alla de dramatiska människoöden och själsliga avgrunder som ofreden oavbrutet skördar. Utmattad och nedbruten försöker Veit bli en hel människa igen, och knyter långsamt kontakt med en rad andra gestalter som i krigets skugga råkar befinna sig i den lilla byn.

Hans farbror, byns postkommendant, ombesörjer en sängplats åt sitt syskonbarn hos en nazifierad husföreståndarinna i byn, där bland andra också tyska Margot är inkvarterad med sitt lilla barn. Hon och Margarete, en lärarinna som tillsammans med en flickklass från Wien blivit skickade till Mondsee för att undkomma krigsfarorna i huvudstaden, kommer att spela en stor roll för Veits vidare uteveckling som man och människa. Tillsammans utgör de romanens liksom humanistiska princip, ställer upp den möjliga kärleken som en front mot hopplösheten, och bär alla på övertygelsen om att ett nytt liv väntar dem bakom de mörka molnen.

Men vad händer när Veits skador är läkta? Hinner kriget ta slut innan han får en ny inkallelseorder? De hotfulla tecknen i tiden står inte bara att läsa i det till synes fjärran kriget, utan blir verkliga också i den skenbart fridfulla byn, där svek och förräderi, anklagelser och arresteringar lurpassar.

Geiger skriver i den kronologiska och realistiskt gestaltade berättelsens klassiska tradition, och där hans raka och enkla vardagsspråk – i sig fullt naturligt, eftersom det är unge Veit själv som berättar historien för oss – i förstone kan tyckas väga litet lätt i förhållande till det svåra ämnet. Men de fint och respektfullt tecknade personporträtten och tålmodigt utmejslade miljöskildringarna vinner i längden, och formerar sig allt tydligare till en färgrik och mångfasetterad gobeläng med få lösa trådar.

Formmässigt har han också löst problemet med berättarjaget Veits naturligt begränsade perspektiv genom att då och då i romanen återge brevväxlingar mellan ett antal romanfigurer, och därmed episkt bredda det krigsrelaterade stoffet och utöka antalet röster och skaplynnen. Till exempel får Margot med jämna mellanrum brev från familjen i Darmstadt, som rapporterar om de umbäranden och den skräck som lägrat sig över staden under de allierades massiva bombangrepp.

Så utgör den här romanen en snyggt utförd pendelrörelse mellan enskilda laddade människoöden och en tidshistorisk rundmålning av en miljö präglad av det existentiella undantagstillståndets besynnerliga atmosfär. Och påminner oss ånyo om att andra världskriget med all sina tänkbara implikationer är ett pågående tematiskt komplex i den tyskspråkiga – och europeiska – samtidslitteraturen.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!