”En underbar bok” tycker Rebecka Kärde om Barbi Markovićs Minihorror som i våras fick bokmässans i Leipzig årliga pris och där skräck, död och fasa bryter in i de båda huvudpersonernas medelklassvardag i Wien.
Ett par, Mini och Miki, går till affären för att handla. På inköpslistan står hushållspapper, havremjölk, grönsaker, rödvin, bröd och ägg. Framför vinhyllan får Miki syn på en liten darrande kvinna med blont hår som döljer ansiktet. Han går fram för att fråga hur hon mår, men då kommer Mini rusande, skriker något på serbiska till kvinnan som Miki inte förstår och slänger sedan ut henne från affären, med hot om att ringa polisen om hon stör dem igen. ”Jennifer är min kusin”, förklarar Mini för sin pojkvän. ”Jag vet att du inte kommer att tro mig, men hon är farlig. Hon har redan… konsumerat… dussintals.”
”Va?” säger Miki.
”Snälla, håll dig helt enkelt långt borta från henne. Om du vill leva.”
”Vad har hon gjort?”
”Hon är tyvärr ett köttätande monster. Men det tror folk på först när det är för sent.”
I de flesta böcker hade en scen som den här signalerat att åtminstone en av de inblandade lider av vanföreställningar. Och eftersom den kommer alldeles i början av Barbi Marković (f. 1980) Minihorror utgår jag först från att så kanske är fallet. Det visar sig emellertid vara felaktigt. Jennifer är mycket riktigt ett köttätande monster, dessutom ett beslutsamt sådant, som snart lyckas ta sig in i Minis och Mikis lägenhet. Nu ser de att hennes ansikte har ersatts av ”en ansamling drypande kött, med hål där ögonen och näsan hade varit”. Just som hon ska kasta sig över dem lyckas Mini proppa kusinens hajliknande gap fullt med rostbröd och därmed oskadliggöra henne.
Det här är långt ifrån det underligaste som inträffar i Minihorror. Novellerna skildrar allihop hur skräck, död och fasa bryter in i Minis och Mikis medelklassvardag i Wien. Biografiskt sett påminner de båda om vilka storstadsmänniskor som helst: hon är författare, han jobbar på kontor; hon är född i Serbien men har bott länge i Österrike, han kommer från en mindre stad i Tyrolen berömd för sin pittoreska julmarknad. Mini och Miki kollar på serier, städar, dricker vin med vänner och semestrar på en nudistkoloni i Montenegro. Den avgörande skillnaden mellan deras värld och vår är att i den förstnämnda kan vad som helst hända, så länge det följer skräckfilmens logik.
I en novell smiter Mini från en tråkig fest, tar sig in i huset bredvid och kliver in i en till synes öde lägenhet. Plötsligt lyser två ögonpar mot henne i mörkret. Det är hennes mamma och kusin, som hon har ägnat hela sitt vuxna liv åt att undvika. ”’Mini, Mini, Mini…'” säger kusinen, ”’sedan när tror du att du inte bor här längre?’ Han skakar på huvudet och vill säga något mer, men det går inte, han håller på att skratta ihjäl sig.” I en annan misslyckas en leverans av en bänkskiva från IKEA, men hantverkarna som ska sätta fast den dyker upp hemma hos Mini och Miki ändå, och de vägrar lämna lägenheten utan att ha monterat någonting. I en tredje går Mini till frisören för att bleka håret, men upptäcker alldeles för sent att nyansen är fel och att hon har gått i en förfärlig fälla: det är omöjligt att bleka håret med önskat resultat. Genom hela historien har det bara funnits en enda frisör som lyckats få till rätt ton varenda gång, ”men han är död sedan länge”. Mikis släktingar i Tyrolen, som föraktar Mini för att hon är så dålig på att baka, visar sig för övrigt vara gjorda av kakdeg.
”Minihorror” publicerades i Österrike hösten 2023 av det mindre förlaget Residenz. Recensionerna i tysk och österrikisk press var lyriska, och i våras belönades novellsamlingen med bokmässan i Leipzigs årliga pris. Marković är långt ifrån oetablerad, men med Minihorror har hon fått ett genomslag som skiljer sig från hennes tidigare böckers. Till dessa hör debuten Ausgehen (”Gå ut”) från 2009, en illojal översättning eller remix av Thomas Bernhards Gehen (”Gå”), där originalets tre promenerande män har förvandlats till tre kvinnor som är ute och festar i Wien. Die verschissene Zeit (2021) – en underbart vulgär och svåröversättbar titel – är å sin sida skriven som en manual till ett rollspel. På förlagets hemsida kan man ladda ner rollformulär och en karta över spelplanen, 90-talets Belgrad.
Här är Barbi Marković född. Precis som Mini har hon bott i Wien sedan mitten av 00-talet, och man kan förmoda att de många konfrontationerna med vardagsrasism i Minihorror har motsvarigheter även i författarens biografi. Inte ens när Miki blir guru och grundar en sekt slipper Mini nämligen frågan om var hon egentligen kommer från. (Den kommer under ett samtal om fikon – sektmedlemmarna äter enbart frukt.)
Samtidssatiriska prosaböcker som gör sig lustiga över kontrasten mellan polerad yta och kaotiskt inre, över självhjälpskultur och sociala distinktionsstrategier, går det tretton på dussinet av. Det genialiska med Minihorror ligger i hur Marković drar kritiken ett varv längre, in i det absurda, det groteska. Miki och Mini kan vakna utan ögon, plockas av en svamp i skogen eller bli så tråkiga att de till sist försvinner.
Då och då kan man tänka på undergroundserieskapare som Robert Crumb. Det beror kanske också på att Marković lånar uttryck från just serier. Det är förstås ingen slump att Mini och Miki heter som de gör; dessutom påminner berättarstrukturen om hur typiska serier byggs upp. Till exempel inleds gärna nya stycken med dramatiskt kursiverade markeringar av scenbyten: ”Nästa dag…” ”Fem minuter senare…”
Möjligen handlar också serieassociationen om Markovićs, i brist på bättre ord, punkiga förhållande till formen. De 28 novellerna som utgör huvuddelen av boken följs av en lång sektion med bonusmaterial. Här finns ett ”gästbidrag” skrivet av en annan författare, Mercedes Kornberger, och ett ”minirollspel” konstruerat av Thomas Brandstetter, som också bidrog till Die verschissene Zeit.
Allra bäst är kanske de ”105 andra tänkbara horrors med Mini och Miki” som avslutar boken – minimala synopsis till skräckhistorier, försedda med naivistiska illustrationer. Till exempel: ”Miki är på teater. Plötsligt noterar han att en person i publiken inte har någon mun. Bara hud”. Eller: ”Miki hittar en fyrklöver och lägger den i sitt pass för att torka, men egentligen är det en femklöver. Det bringar extrem otur.” Eller: ”Mini håller ett föredrag om klass i litteraturen, i publiken sitter uteslutande arvtagerskor.” Eller – den kanske mest orealistiska av allihop: ”Mini blir gammal och hennes konst är passé.”
- Klicka här för att höra Barbi Marković läsa några av bokens ”minihorrors”, bland annat om vad som händer när Miki fördjupar sig i tankar på sitt arbete
- Klicka här för att läsa Rebecka Kärde om den efter lång tid återutgivna Gutti Alsen