I en kortroman av den litauiske författaren Icchokas Meras iscensätts några år efter novemberpogromen den 9 november 1938 mot Tysklands judar, också kallad Kristallnatten, ett särskilt sadistiskt parti schack i Vilnius getto, där alla judiska barns liv bokstavligen står på spel.
Schack är ett älskat och beundrat spel över hela världen med en synnerligen hög intellektuell och kulturell prestigefaktor. Många vill se spelet som en metafor för livet. Det är nog tveksamt.
I sin klassiska Indoktrineringen i Sverige från 1968 påpekar Göran Palm det uppenbara i schackets hierarkiska karaktär. Spelet går ut på att skydda kungen, den viktigaste men samtidigt minst rörliga pjäsen, och att offra bönder och även pjäser av högre valör är ofta nödvändigt, och kan också vara en finurlig väg till en spektakulär vinst. Schack som en metafor för klassamhället då? Det vore i så fall inte det sämsta.
Schackvärldens elitskikt har alltid befolkats av udda personligheter. Den förste officielle världsmästaren Wilhelm Steinitz tyckte inte att han hade några värdiga jordiska motståndare och vände sig till Vatikanen med en vädjan om att få utmana Gud på ett simultanparti på tio brädor. Han var dessutom beredd att lägga bort en bonde till Guds fördel. Så vitt känt blev matchen inte av, Gud kanske inte vågade.
Det gjorde däremot Emanuel Lasker som 1894 besegrade Steinitz. Lasker som blev känd för sin romantiska och offensiva spelstil hävdade att schack bevisade marxismens vetenskapliga riktighet, spelet var nämligen inte logiskt utan dialektiskt.
Nästa världsmästare kubanen Raul Capablanca påstod med autistisk envishet att schacket inte skulle överleva, då spelets avancerade utveckling till sist skulle leda till att alla partier slutade med remi. Han hade uppenbarligen helt fel.
Capablancas baneman ryssen Aleksander Aljechin skrev enfaldiga artiklar om det ”ariska” schackets överlägsenhet gentemot det judiska. Han var känd för att inte säga ökänd för sin vidlyftiga alkoholkonsumtion, och inte minst för sin förmåga att vinna komplicerade slutspel även när han led av svår bakfylla. Efter andra världskriget dominerades schacket totalt av spelare från Sovjet, och då såg det städat ut, åtminstone utåt. Sedan kom Bobby Fischer…
Att schack med sina närmast outtömliga variationsmöjligheter, med kontrasten mellan stilla koncentration och hänsynslös kamp och med alla starka personligheter har lockat till litterära skildringar, är inte förvånande. Schackets närvaro i litteraturen är omfattande och spännvidden är stor.
Utöver Stefan Zweigs ofrånkomliga Schachnovelle är Ilja Ilf och Jevgenij Petrovs satirklassiker Tolv stolar en absolut favorit. Den store organisatören Ostap Bender är där under sin bisarra skattjakt genom Sovjet under NEP-perioden i behov av kontantpåfyllning och ordnar därför ett simultanparti i en liten stad, under förespegling att han är stormästare. Eftersom han inte kan spela schack – ovanligt nog för en ryss – förlorar han snabbt alla partier utom ett, som han försöker vinna genom att stjäla motståndarens pjäser. Ett satiriskt mästerverk.
Betydligt allvarligare är Nabokovs Защита Лужина, (Luzjins försvar), som på svenska har fått den töntiga titeln Han som spelade schack med livet. Nabokov var själv en entusiastisk och ganska duktig spelare, som dessutom ägnade mycket tid och möda åt att konstruera schackproblem. Romanen är en psykologisk studie av ett ungt geni som är så besatt av schack att det leder till svåra mentala störningar. Hans liv förvandlas till ett schackparti, som han till slut förlorar, och hans sista drag är definitivt i ordets bokstavliga bemärkelse.
Men den kanske bästa berättelsen med schackmotiv som jag har läst är nog den judiskt-litauiske författaren Icchokas Meras kortroman eller långnovell Stalemate, vilket betyder ”patt” eller kanske snarare ”dödläge”, eller båda. Boken publicerades ursprungligen 1963 under titeln Lygiosios trunka akimirka (ung. Ett drag varar ett ögonblick).
Berättelsen utspelas i Vilnius getto under nazistockupationen. Den tyske kommendanten, en lynnig sadist, ska skicka alla barn i döden. När skräddaren Abraham Lipman vädjar för deras liv, föreslår kommendanten ett schackparti mellan honom själv och Lipmans ende överlevande son, Isaak, som är ett schackgeni. Om pojken vinner räddas all de övriga barnen, men han ska dö. Om han förlorar dödas barnen medan han sparas. Bara om han lyckas spela remi, som är svårast att uppnå, räddas alla.
Matchen bildar en ram för berättelsen om livet i gettot. Det är en dyster tillvaro med hårt arbete, diskriminering, förföljelse, misshandel och drakoniska straff för en oändlig lista av mer eller mindre bagatellartade förseelser. Det råder en mängd bisarra förbud avsedda att förnedra och avhumanisera gettots invånare. Och döden är ständigt närvarande. När som helst kan stora grupper av människor deporteras till Ponary (Paneriai på litauiska) där massavrättningar ägde rum under ockupationsåren. Kanske blev så många som 100 000 mördade där, de flesta judar, men också polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och kommunister.
Vi får följa Lipmans barn, Isaaks syskon, och deras öden i gettot. De går alla under på olika sätt, en tar sitt liv för att slippa bli angivare, en annan hängs tillsammans med den litauiska familj som gömde henne, en dotter stupar i strid som kämpe i motståndsrörelsen.
Den ende överlevande i syskonskaran är schackgeniet Isaak. Meras skildrar känsligt hans rörande kärlekshistoria med Esther och deras vänskap med den märklige Janek. De drömmer om ett vanligt liv i en normal värld, dagdrömmer om friheten ute i naturen, ständigt medvetna om dödens närhet. De tvingas leva ett helt liv under en mycket kort och begränsad tid.
Själva det ödesdigra schackpartiet redovisas inte i detalj. Istället får läsaren ta del av Isaaks inre monolog, hans tankar och känslor inför de möjliga konsekvenserna av spelet allt eftersom det fortskrider. Det handlar förstås om liv och död i rent bokstavlig mening, men utvecklar sig till så mycket mer.
Nazistens överlägsenhet och arrogans, hans herrefolksmentalitet och den orättmätiga rollen han tagit som den som bestämmer över liv och död ställs mot Isaaks okuvliga humanism, hans stilla öppenhet och bejakandet av livet. Det är två världsåskådningar som ställs mot varandra. Det tunga ämnet kontrasteras effektivt av Meras enkla stil som på ett nästan naivt sätt vägrar att kapitulera för världens hatiska brutalitet.
Otroligt nog är romanen inte översatt till svenska. Vore inte det på tiden?
- Klicka här för att läsa om Lilla Auschwitz, barnlägret i Łódź
- Se trailern till en film baserad på Zweigs Schachnovelle. Filmen kan just nu och fram till den 19 november ses i sin helhet på SvtPlay