Få historiska händelser är väl så grundligt utforskade som andra världskriget, men ändå dyker det ständigt upp nya, tidigare mer eller mindre okända fakta. Nästan alla alltid lika upprörande. Gregor Flakierski skriver om en polsk bok om ett koncentrationsläger för barn i Łódź.
I den polska boken ”Lilla Auschwitz. Barnlägret i Łódź” (Mały Oświęcim. Dziecięcy obóz w Łodzi, 2020) berättar Jolanta Sowińska-Gogacz och Błażej Torański om det regelrätta koncentrationsläger för barn – där en del var så unga som två (!) år – som med cynisk beräkning hade placerats i ett hörn av gettot i Łódź. Det blev alltså på ett unikt sätt i det närmaste hermetiskt stängt och ett av motiven bakom att placera barnlägret just där, inne i gettot, var säkerligen att på så sätt omöjliggöra all flykt. En annan uppenbar anledning var förstås att dölja verksamheten från allmänhetens insyn; till och med nazisterna tycks ha insett att deras hantering av barnen var så fullständigt skamlös att det var nödvändigt hålla den hemlig.
Lägret grundades i december 1942 som ett svar på ockupationsmaktens växande problem med polska barn vars föräldrar hade fängslats av olika skäl, oftast för motståndsverksamhet. Många barn hade dessutom blivit föräldralösa efter att deras mödrar eller fäder, inte sällan båda, hade avrättats av tyskarna.
Ett annat stort och växande bekymmer var alla de polska barn som hade begått diverse brott, som småstölder, smuggel, tiggeri och liknande. Nazisternas lista på ”brott” som måste beivras, självfallet hårt och hänsynslöst, var lika långa som deras försörjningslinjer på östfronten.
Som vanligt sökte nazisterna lösa de problem som deras egen brutalitet skapat med ännu mer brutalitet. Lägret i Łódź var avsett för barn i åldrarna åtta till sexton, redan vid fyllda sexton ansågs de vara mogna för ett ”riktigt” koncentrationsläger. Den nedre åldersgränsen var rent fiktiv, det fanns många betydligt yngre barn, ända ner till två års ålder. I lägret fanns både pojkar och flickor även om pojkarna var i majoritet. Det saknas exakta siffror över hur många barn som passerade lägret, men samstämmiga vittnesmål talar om tusentals.
Mottagningsproceduren i lägret för de nyanlända barnen var en exakt kopia av tillvägagångssättet i alla andra koncentrationsläger: håret rakades av, kläderna byttes mot sjabbiga uniformer och grova träskor, man tog fingeravtryck, barnen tilldelades nummer istället för namn, placerades sedan i enkla träbaracker, där de ofta tvingades dela brits med en eller flera olyckliga. Det är inte svårt att föreställa sig den tunga känslan av övergivenhet och förtvivlan som barnen måste ha känt i det ögonblicket.
Barnlägret i Łódź hette officiellt ”Polen-Jugendverwahrlager der Sicherheitspolizei in Litzmannstadt”, ett missfoster till namn, och dessutom missvisande. Det var ett arbetsläger, med fastställda arbetsnormer som skulle uppfyllas, även av de minsta, något som var direkt oförenligt med den då gällande tyska lagstiftningen om barnarbete. Łódź, eller Litzmannstadt som staden heter på tyska, hade ju annekterats av Tredje riket, men tysk lag gällde tydligen inte polska Untermenschen.
Men barnlägret var samtidigt ett dödsläger. Hunger, utmattning, kyla, undermåliga hygieniska förhållanden och epidemier skördade många offer. Det gjorde också det i lägret ständigt närvarande våldet, där misshandel tillhörde vardagen. Också för minsta förseelse – som definierades godtyckligt av de sadistiska vakterna – hotade drakoniska bestraffningar. Barnen tvingades leva i kontinuerlig skräck och fruktan också för sexuella övergrepp och medicinska experiment av tvivelaktigt vetenskapligt värde. De som överlevde drabbades av bestående fysiska och mentala men för resten av livet. Boken, som till stor del består av de överlevandes vittnesmål, är verkligen en skakande läsning.
Starka indicier tyder på att tyskarna planerat att bränna ner lägret och att mörda alla barn som fanns där, men att de inte hann sätta planerna i verket innan de istället tvingades fly undan den framryckande Röda armén. Flera av de brutala lägervakterna kunde ändå identifieras efter kriget, infångas och dömas.
Inte heller det exakta antalet döda i barnlägret har i efterhand kunnat fastställas säkert. Många av dödsfallen registrerades aldrig och det fuskades hämningslöst med dödsattester. Antalet döda barn bedöms ha uppgått till åtminstone flera hundra.
Men, som författarna avslutar boken: ”Siffror gäller inte för det här lägret. Där ett barn dör, dör hela världen.”