”En unik bok” anser John Swedenmark om den franske filosofen François Matherons självbiografi, där denne utlämnande återger den plågsamma sjukdomstiden efter en hjärnblödning med afasi och den mödosamma vägen tillbaka: ”kombinationen av tankeskärpa och tankeoreda, av stilkänsla och afasi, av elände och strålglans måste beskrivas som en lyckträff”.
Filosofihistorikern François Matheron drabbas 2005, mitt i livet, av en hjärnblödning som får allvarliga konsekvenser. Han blir delvis förlamad, tappar alla namn (omtalar sonen som ”killen med smutsigt hår”) och kan inte skriva, tills han får en röststyrd dator.
Om den erfarenheten publicerar han 2007 en artikel i den viktiga politisk-teoretiska tidskriften Multitudes, som han intill dess varit en av redaktörerna för, samtidigt som hans akademiska insats bestått i att kommentera och editera filosofen Louis Althussers (1918–1990) verk.
Artikeln, som heter ”Mannen som inte längre kunde skriva”, är märklig läsning, inte minst därför att den är full av en ganska självmedveten galghumor. Matheron vet tydligt hur speciellt det är att han mitt i sin hjälplöshet kan citera ordagrant långa passager från Althusser och andra tänkare. Och han berättar med värme om vändpunkten när han efter en sömnlös natt lyckas fästa hustruns namn i minnet igen: Carole.
Med sina handikapp återvänder Matheron till anställningen vid universitetet och kan till och med ibland föreläsa om sitt specialämne, tillsammans med kollegan och vännen Yoshi, och verka som handledare för yngre filosofistudenter. Det uppstår nämligen ett stort intresse för Althusser efter den inledande chocken över hur dennes liv utvecklade sig: Althusser nådde viss världsberömmelse, inte minst tack vare sina Marxläsningar, varav fler också utkommit på svenska. Men hans liv var fyllt av psykiska besvär, och efter att han dödat sin hustru tillbringade han de sista åren i enslighet.
Matheron var med om att ge ut Althussers postuma skrifter, bland annat två längre självbiografier med stort litterärt och teoretiskt värde, vittnesmål från en människa som alltid befunnit sig vid sidan av livet. Och det är besläktade teman som Matheron anropar i sina egna texter om Althusser, i synnerhet en essä om tomrummet i mästarens tänkande.
Och förmodligen är Althussers stil en inspirationskälla till att Matheron alls vågar släppa ifrån sig en självbiografisk text så full av lakuner och oförklarligheter, tryfferad med filosofiska resonemang kring Althusser som tänkare och person. Ett återkommande tema utgår från det svåröversatta franska ordet éclat (strålglans, skandal, skärva) som karaktäriserar själva det uppflammande tänkandet … möjligen som motsats till den grundläggande tomheten … men den fragmentariska stilen inbjuder mer till fantasier än till hållbara resonemang, vilket inte gör den nyutkomna boken mindre fascinerande.
Matheron har nämligen byggt ut sin första essä till en bok med samma namn: L’Homme qui ne savait plus écrire, 90 sidor inalles, och med efterord av vännen Yoshi och av den italienska tänkaren Toni Negri (som undertecknar sitt bidrag med vad han fick heta under Matherons mest afatiska period: ”chefen över alla chefer över multituden”).
Fortsättningen handlar mest om en kris som uppkommer 2016, när magen slutar fungera, Matheron får svårt att förflytta sig och blir psykiskt instabil, med flera vistelser på psykiatrisk avdelning. Mödorna som patient skildras obönhörligt men ironiskt. Noteringarna skildrar både det opersonliga bemötandet och hans egen orimlighet och envishet.
Jag skrev att ”magen slutar fungera”. Det är en stor underdrift. Rättare sagt spelar kroppsuttömningarna huvudrollen i de nya avsnitten av boken: hans oförmåga att kontrollera kissandet och bajsandet, ja en oförmåga att ens vara medveten om vad som händer de otaliga gånger det blir katastrof. Gång på gång förrättar den lärde sina behov vid sidan av toalettstolen utan att ens ha klart för sig vad som skett. ”Gör du det med flit?” måste hustrun till slut fråga, och hon hotar med skilsmässa när hon upptäcker hans strategi att bajsa stående i badkaret. Matheron kommenterar: ”Hon förstod inte att det var det minst dåliga alternativet.”
Såna dissociationer är förstås vardagsmat inom psykiatrin, och det känns ibland osmakligt att leva sig in i en sån tillvaro, särskilt när den återberättas med ett slags komiskt tonfall. Jag tror inte jag behöver förklara att det här är en bok som väcker ambivalenta känslor, både skratt och förtvivlan. Men det som lyfter är att alltsammans har en filosofisk inramning.
Samma fråga återkommer gång på gång: ”Vem känner sin kropp, dess förmåga dess oförmåga?” Detta avser inte bara Matherons egna upplevelser utan hänger samman med en diskussion av relationen mellan kropp och själ hos Spinoza (1632–1677). Dessa är för Spinoza oupplösligen förenade, samtidigt som kroppens olika delar är i ständigt samspel med den omgivande världen (”de yttre kropparna”).
Det blir således oemotståndligt att ta fram Spinozas Etiken och läsa avsnitten om den mänskliga kroppen utifrån Matherons bajsproblematik, till exempel teorem II:24: ”Den mänskliga själen innesluter inte den adekvata kunskapen om den mänskliga kroppens beståndsdelar.” (Dagmar Lagerbergs översättning, Thales 1989)
Men det som allra mest gör boken läsvärd är den känsliga beskrivningen av samspelet med andra människor. Matheron lever i en värld som delvis är lagd i ruiner. Men han har ett aktivt samspel med omgivningen och med sina minnen. Och ur alla dessa fragment av godhet — i vardagslivet, i gemenskapen med kollegorna, i små triumfer som att åter kunna åka tunnelbana — växer fram en solsida som uppväger det mörker Matheron mestadels försatts i.
Han utarbetar en tradition att skicka boken till sina vänner allt vartefter den framskrider, och därefter infoga deras kommentarer, så att den stora ensamheten blir del av ett kollektivt projekt. Och många av gensvaren är riktigt vackra. Förutom hyllningar av den egenartade litterära stilen, som bl.a. jämförs med den likaledes självutlämnande Antonin Artaud, är det också många som känner igen sig själva i Matherons berättelser. Yoshi (Yoshihiko Ichida) berättar till exempel spontant om hur det var att komma till Paris som orientalisk gäststudent och erövra språk och seder.
En unik bok, således. Det finns många skolade filosofer. Det finns ännu fler som lever sina liv i handikapp och partiell obegriplighet. Men den här kombinationen av tankeskärpa och tankeoreda, av stilkänsla och afasi, av elände och strålglans måste beskrivas som en lyckträff, en omöjlighet som mot alla odds tagit gestalt. Om detta vore fiktion skulle det kunna vara en bok som Lars Gyllensten eller Willy Kyrklund hade skrivit. Men det är en bok ur verkligheten. En life story på avigan. Och den får var och en som läser att fråga sig hur mycket vi själva egentligen vet om den där verkligheten.