Antonin Artaud

Antonin Artaud (Wikimedia Commons)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ERIK ERLANSON

Att bläddra sig fram i den franske författaren, regissören och skådespelaren Antonin Artauds samlade verk erbjuder många möjligheter att förvånas. Allt som allt upptar de 26 volymer, av vilka sju utgörs av författarens anteckningsböcker från hans tid som tvångsintagen på sinnessjukhuset i Rodez. Mest känd är han som teaterteoretiker, men hans texter om teaterns teori och framtid upptar bara en liten del av hans samlade skrifter. Och den grymhetens teater som han fantiserade ihop har, som Jacques Derrida konstaterade i en uppsats, varken han eller någon annan ännu lyckats realisera.

Våren 1923 skickade en ung Antonin Artaud en samling dikter till redaktören för La Nouvelle Revue Française, Jacques Rivière. Redaktören svarade med ett sedermera berömt refuseringsbrev. Artigt bad han om ursäkt för att dikterna inte kunde publiceras, och frågar om inte Artaud skulle vilja komma förbi redaktionen för ett samtal. Förmodligen inte så lite smickrad – tidskriften var utan tvekan den viktigaste i Frankrike vid den här tiden – besökte han Rivière någon vecka senare.

Konversationen gav upphov till en brevväxling som är en hel liten roman där tidens litterära rörelser spelas ut mot varandra. Rivière företrädde den rådande smaken, ordentliga, genomarbetade dikter vilkas olika delar förenades i ett koherent och harmoniskt helt. Artaud stod för ett villkorslöst krav på att även det till synes ofärdiga, röriga och osammanhängande måste ha rätt att kallas litteratur. Brevväxlingen är också ett psykologiskt drama, där Artaud vräker ut sin mentala ohälsa och tvivlar på om brevvännen någonsin känt andens skörhet; och där Rivière med eftertänksamma svar och goda råd manar Artaud till tålamod: tids nog kommer han att vara mogen att skriva riktiga, sköna dikter.

La Nouvelle Revue Française N' 132 (Septembre 1924)

Klicka på omslaget för att bläddra

Brevväxlingen kom att publiceras, på redaktörens initiativ, i tidskriftens septembernummer 1924. Den inleder också Artauds samlade skrifter, på författarens eget initiativ. Och det är en passande inledning. Som Artaud själv skriver i ett av breven, sätter Rivière fingret på något väsentligt hos den blivande författaren: han intresserar sig bara mycket lite för litteraturen. Det är emellertid inte Artauds utgångspunkt. Som i varje god bildningsroman sker en utveckling hos huvudpersonen. I sitt första brev refererar Artaud till deras möte, och skriver att han vill återkomma till frågan om refuseringen, men på ett djupare plan.

Det handlar inte längre så mycket om den konkreta refuseringen av hans dikter, utan om huruvida Rivière därmed också förvägrat dem litterär existens. Förnekar du, frågar han, att produkterna av min möda och mitt slit är litteratur? Det är en plågad och tvivlande Artaud som skriver. I ena satsen är han tvärsäker på ett sätt som ifrågasätter Rivières auktoritet och förmåga. I nästa ber han om bekräftelse på att de få manifestationer av andlig existens som han lyckats frambringa, också de har rätt att vara litteratur. Vad som står på spel är ingenting mindre än huruvida Artaud har rätt eller inte att fortsätta att ”tänka, på vers eller på prosa (à penser, en vers ou en prose)”.

Kontrasten mellan Artauds uppfordrande och självutlämnande brev, som snarare än att vara smakomdömen handlar om livet självt, och Rivières docerande svar höjer intensiteten i dramat. Han skriver att han med uppmärksamhet läst Artauds brev och de ytterligare dikter som han fått sig skickade; att han redan sagt att det i Artauds dikter förvisso finns en del misstag och märkligheter men att han därför inte behöver tvivla på sig själv. Allt som behövs är lite tålamod och övning, så löser det sig. Rivière försäkrar att Artaud har rätt att tänka på vers och prosa; att han är förmögen att skriva enhetliga och harmoniska dikter.

riviere[1]

Utställningsaffisch

Ett halvårs tystnad följde i brevväxlngen. Den 29 januari 1924 tog sig Artaud för att skriva ett svar. Han bekänner att Rivières senaste brev gjorde honom arg. Han hade ju fläkt ut sig själv i en mental bekännelse; presenterat sig som en psykisk anomali. Och Rivière hade svarat med ett litterärt omdöme och några uppmuntrande ord. Inför sina vänner hade Artaud skrävlat över att självaste redaktören för La Nouvelle Revue Française inte hade förstått honom. Nu, ett halvår senare, förebrår emellertid Artaud bara sig själv; han hade förmodligen inte uttryckt sig klart nog för att en stillsam herre som Rivière skulle kunna förstå.

Vad Rivière inte kunde begripa eller vad Artaud inte uttryckte klart nog, var att Artaud inte frågade efter ett omdöme om dikternas litterära kvalité. Bra eller dåliga, det väsentliga var att givet Artauds tillstånd kunde de inte vara annorlunda. I ett ögonblick av medveten hybris – en pose som Artaud gärna och ofta intar i sina skrifter – skriver han att han mycket väl hade kunnat konstruera dikterna så att de svarade mot tidskriftens högt ställda krav på diktens formspråk. Och frågan som han ställde i maj, med anledning av Rivières refuseringsbrev, gällde inte hans förmåga eller oförmåga att skriva sådana dikter, men om värdet av Artauds tänkande, ett tänkande som i andras ögon (och hans egna) var en anomali. Det enda kriteriet han själv kunde erkänna för sina skrifter var i vilken mån de sammanblandades med varandra, skrifterna och hans plågade ande. Finns det utrymme på den litterära scenen för en tanke som andra inte känner igen? Som andra bara med nöd och näppe kan erkänna som mänsklig? Det är Artauds fråga. Och det nekande svaret får honom att inse att litteraturen inte är hans medium och institution.

_____________

  Pour en finir avec le jugement du Dieu

Kommentera: