Under veckoslutet är det inte mina vardagsrutiner som gäller. Ingen promenad genom parken för att köpa tidning på Tabacen. Inget sammanträffande med Monsieur Le Fleuve. Ingen översättning från italienska. I stället, på lördagsförmiddagen, städning, handlingstur till snabbköpet (som sedan jag sist var här, i vintras, hunnit byta namn från Attac till Simply; varorna är dock de samma och damerna i kassan likaså), telefonsamtal hem till Sverige etc. Och så på eftermiddagen besök på Grand Palais, inne i Paris, och närmare bestämt höstens stora utställning med verk av Auguste Renoir.
Men när jag, efter en timmes mödosamt köande, äntligen släpptes in blev jag faktisk besviken. Här var tonvikten lagd vid Renoirs ålderdomsperiod. Här fanns inte de målningar som jag personligen anser vara hans bästa, som den stora och koloristiskt friska Bal du Moulin de la Galette från 1876 till exempel, utan mest ålderdomsmålningar, borgerliga porträtt och interiörer och, inte minst, en oändlig rad nakna Rubensdamer med dallrande feta lår, överdrivet stora stjärtpartier och mycket små huvuden.
Här fanns mycket litet, eller ingenting, av den färgskala som kännetecknar hans tidigare målningar utan i stället en suddig, ofta rent sliskig, kolorit, en förtjusning i brunrosa pastelltoner som till slut nästan framkallade illamående. Ibland var det någon målning som fick mig att säga till min man: Men den här har ju riktigt fina färger och är inte så suddig som de andra! När vi då gick närmare framgick det att just den målningen inte var av Renoir utan av Pierre Bonnard eller någon annan konstnär som sades ha inspirerats av honom.
När jag sedan på kvällen låg och läste Le Mondes veckoslutsmagasin hittade jag en meningsfrände. Där jämförde en skribent Renoirs och Tizians sätt att måla kvinnoansikten, och jämförelsen utföll entydigt till Tizians fördel. Att just denne italienske målare utgjorde jämförelseobjektet beror på att Louvren nu samtidigt har en utställning med verk av tre i Venedig verksamma konstnärer: Tizian, Tintoretti och Veronese.
På söndagsmorgonen tog vi alltså tåget in till Paris igen och styrde kosan mot Louvrens glaspyramid. Inga köer och en alldeles makalöst bra utställning! Om konsten skulle beskrivas som en landskamp i fotboll kan man säga att Italien vann mot Frankrike med 15-1 eller något sådant.
Hos Tizian, Tintoretti och Veronese fann jag just den koloristiska klarhet och friskhet som jag saknade hos Renoir. Där fanns uttrycksfulla självporträtt, målningar med mytologiska eller religiösa motiv. Och så det där speciella ljuset som vilar över italiensk konst när den är som bäst, till exempel i Tizians Måltiden i Emmaus från 1530-talet som i stämning och komposition anknyter till Leonardo da Vincis Nattvarden och gör betraktaren alldeles andäktig.
I Le Mondes veckoslutsmagasin fanns också ett reportage skrivet av tidningens Rom-korrespondent, Philippe Ridet. Det hade titeln ”Voyage en Berlusconie”, Resa i Berlusconiland, och innehöll väl inte direkt några nyheter för dem som följer vad som händer i Italien. Men det erbjöd ändå ett tillfälle till fransk språkträning.
Svaren på frågan om varför italienarna trots allt röstar på en sådan figur som Berlusconi var de gamla vanliga. En hänvisning till premiärministerns mediainnehav och det faktum att en majoritet av folket har den fördummande och indoktrinerande teven som enda informationskälla. Samt att han, med sina egna ord, är precis som italienarna själva, d.v.s. ”älskar vackra kvinnor, fotboll och nöjen”.
Men även detta uttalande är ju mycket avslöjande eftersom det utesluter halva befolkningen och demonstrerar den traditionella patriarkala synen på kvinnan som ”det andra könet”, för att nu alludera till Simone de Beauvoir som just nu utgör min kvällslektyr. Alltså den syn på kvinnor som Berlusconi nyligen demonstrerade i sitt famösa uttalande om politikern Rosy Bindi (”mer vacker än intelligent”) och som fått en hel hop italienska kvinnor att protestera och alluderande på Bindis eget svar till premiärministern hävda att de inte heller står till dennes disposition.
Men nu är det måndag igen och ny arbetsdag. Nu är det de vanliga rutinerna som gäller. Parken, Monsieur Le Fleuve, tidningsköp, och så i gång med översättandet.
Au travail! Al lavoro!
MARGARETA ZETTERSTRÖM