Fadons Amália
Fernando Dacosta
Amália. A Ressurreição

I en ny biografi om den legendariska portugisiska fadoartisten Amália Rodrigues, Amália – A Ressurreição (”Amália – återuppståndelsen”), som anses ha gjort fadon internationellt känd, är utgångspunkten för den erfarne portugisiske författaren och journalisten Fernando Dacosta att hon faktiskt varit den viktigaste kvinnliga gestalten i landets moderna kultur.
 

I den portugisiske realisten Eça de Queiroz släktkrönika Familjen Maia från 1888 – en väldig fresk över det portugisiska samhället vid slutet av seklet – talar huvudpersonerna vid ett tillfälle om ett knivdrama som har utspelat sig i stadsdelen Mourarias fadokretsar. En av berättelsens huvudpersoner noterar att ”den där världen av fadosångare och bråkstakar” hade varit värd en studie eller en roman. Trots att det rör sig om en främmande och kulturellt avlägsen del av Lissabon för den borgerliga familjen Maia, är det symptomatiskt att Eça inkluderar denna utvikning till samhällets marginaler; hans litterära ambitioner var mycket riktigt av balzacska slag. Ingenting skulle utelämnas i denna romankonst, på samma sätt som ”en anatomibok inte kan utelämna någon funktions eller organs beskaffenhet”.

Under Eça de Queiróz tid var fadomusiken fortfarande hänvisad till de smutsiga, tuberkuloshostande delar av staden där den hade uppstått några decennier tidigare under 1800-talet. Dess musikaliska rötter är fortfarande omtvistade – det finns ledtrådar som pekar i såväl afrobrasiliansk som arabisk riktning – men klart är att upprinnelsen till fadon måste sökas i portugisernas många färder över haven. På senare år har konstformen upplevt en renässans som från svenskt håll ingående skildrats av Thomas Nydahl i böckerna Kärlek och längtan – en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken och Musiken som föddes bortom haven.

Ingen utövare har haft så stor betydelse för fadons spridning som Amália Rodrigues (1920-1999). Dels var hon den första som gjorde musiken känd utanför Portugals gränser, dels spelade hon en avgörande roll för hur fadon under 1900-talet till slut accepterades och omfamnades av landets elit och kulturella etablissemang. Den erfarne portugisiske författaren och journalisten Fernando Dacosta tar sig nu an berättelsen om henne i biografin Amália – A Ressurreição (Amália – återuppståndelsen) med utgångspunkten att hon faktiskt varit den viktigaste kvinnliga gestalten i landets moderna kultur. Dacosta tycks vara sällsynt lämpad för uppgiften att teckna Amálias konturer; som få överblickar han det politiska och konstnärliga landskapet i Europas sydvästra hörn under det förra seklet, därtill intervjuade han stjärnan vid ett flertal tillfällen.

Den som söker musikaliska analyser har förvisso inte mycket att hämta här; författaren närmar sig aldrig på allvar biografiobjektets sångröst och den portugisiska tolvsträngade gitarrens spröda toner får ingen återklang på dessa sidor. Smärtpunkterna i Amálias privatliv avhandlas dessutom mest i förbigående; hennes depressioner och självmordsförsök tangeras till exempel bara helt ytligt. Det är uppenbarligen något annat som författaren är ute efter. En ledtråd kan sökas i hans tidigare produktion, inte minst då i Dacostas mest kända bok Máscaras de Salazar (Salazars masker) som genom en mosaik av vittnesmål och iakttagelser på politikens, litteraturens och det sociala livets områden skildrade förhållandena under de drygt fyrtio åren av diktatur.

Samma epok står i centrum för Dacostas nya bok, där Amália på olika sätt förkroppsligar det portugisiska seklets inre spänningar. Hon växte upp i ett av Lissabons fattigare kvarter och gick liksom många andra under diktatorn António de Oliveira Salazars utbildningsfientliga regim bara fyra år i skolan. Efter att ha upptäckts genom lokala sångtävlingar inleddes en framgångsrik karriär som ledde till såväl de stora scenerna i Rom, Paris och New York som till filmens värld. Klassresan från att sälja frukt på kajerna i hamnen till att frottera sig med överklassen och exiladeln i den då fashionabla strandorten Estoril var remarkabel.

Salazar ogillade själv fadon, vars känslosamma och melankoliska uttryck var oförenliga med hans asketiska livssyn. Det hindrade inte att Amálias rykte föll i onåd under åren efter nejlikerevolutionen 1974. Hennes till synes opolitiska hållning gjorde att vänstern förknippade både fadon och henne med den auktoritära ”Estado Novo” (Nya Staten). Dacosta visar övertygande att det var en grundlös smutskastning. I själva verket övervakades hon under diktaturen av den hemliga polisen PIDE eftersom regimen fruktade att hon skulle gå över till oppositionen. Dessutom var hon en av de första inom den portugisiska musikvärlden som kritiserade kolonialkrigen genom att sjunga sången A Senhora do Livramento, i vilken en ung kvinna bönfaller om att hennes fästman inte ska skickas iväg som soldat.

Till det mest intressanta i Dacostas bok hör de ständiga kopplingarna mellan fadon och litteraturen. Amália gjorde mer för den portugisiska poesin än merparten av alla specialister, noterade en gång David Mourão-Ferreira, en av många författare som försåg henne med sångtexter genom åren. Mot slutet av livet, efter att hon förlorat sin sångröst, accentuerades också hennes eget skrivande.

”Camões gav oss vårt språk, Pessoa vårt tänkande och Amália vår röst”, skriver Dacosta i en av sina typiskt tillspetade och något högtravande formuleringar. Ibland grumlar förvisso hans beundran den klara blicken. Ändå kopplar han helt korrekt samman henne med dessa båda andra centralgestalter. När Amália började sjunga verser av nationalskalden Luís de Camões chockerade det många. Numera är det tydligt att denna korsbefruktning mellan ord och röst fick det portugisiska kulturarvet att komma till liv över seklerna.

Sett ur det perspektivet är det därför inte överraskande att många ville att Amálias kvarlevor skulle flyttas till det ståtliga Jerónimoklostret i Belém, där både Camões och poeten Fernando Pessoas gravar finns. När jag själv en regnig dag strax efter Amálias bortgång besökte hennes oansenliga viloplats på Prazeres-kyrkogården, pågick en namninsamling med just detta syfte. Jag minns att en medelålders kvinna talade om den älskade stjärnan som om hon ännu vore i livet: ”Det måste vara fuktigt och kallt där inne, särskilt nu efter alla regn”, sade hon med en sorgsen blick på stenvalvet. Till slut förflyttades Amália under högtidliga former istället till Panteão Nacional, vederbörligt nog till salen för ”det portugisiska språket” – där hon nu vilar som enda kvinna bland en rad av landets namnkunnigaste författare.

De täta banden mellan fadon och litteraturen har vidmakthållits av senare generationer fadistas. De flesta av vår tids framstående portugisiska författare – José Saramago, António Lobo Antunes och Agustina Bessa-Luís för att bara nämna några namn – har vid något skede skrivit fadotexter. Internationellt kända nya fadoröster som Mísia, Cristina Branco och Mafalda Arnauth har ständigt använt sig av äldre poeter som Pessoa och Mário de Sá-Carneiro i sin konstnärliga gärning. För att inte tala om Camões kärleksonetter från 1500-talet.

Därför blir undertiteln på Dacostas bok – återuppståndelsen – giltig på sätt som den gamle mästaren Eça de Queiroz knappast kunde föreställa sig när han skrev Familjen Maia. Den mer intima biografin om kopplingarna mellan Amálias storslagna verk och hennes inre våndor väntar dock fortfarande på att skrivas.

 

  • Här en dryg timme med Amália och fadon:
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).