Äntligen börjar termometern visa någorlunda mänskliga värden. Första dagen på länge som tempen legat under 30-gradersstrecket – hela dagen.
Politiskt har det också varit hett. Det gäller ju att motsvara kraven från Eu-myndigheterna. Regeringen Berlusconi har lagt fram två väldiga sparpaket, ett i juli och ett nu i mitten av augusti. Parlamentarikerna har fått avkortad sommarsemester, ”det minsta de kunde göra”, hävdar många vänner.
Det senaste sparbudet innebär att regeringen skall skära ner budgeten med dryga 47 miljarder euro. Så hette det i alla fall när paketet presenterades. Sedan har det pågått en sällan skådad kamp mellan olika partier, olika fraktioner inom partierna och – i någon mån – mellan regeringssidan och oppositionen.
Lega Nord hävdar att pensionerna inte får rubbas, ekonomiministern, Giulio Tremonti, understryker att bara euroobligationer kan rädda situationen. Oppositionen menar att regeringens nedskärningar går ut över dem som redan drabbats och som står lägst på samhällsstegen.
Mellan dessa finns frågor som: avskaffa provinserna? – Nej, bara några, nej alla.
Eller: minska parlamentarikerna med hälften? – Nej, en tredjedel.
Vad som kan komma ut av allt detta är omöjligt att säga. För regeringen lovar att slutsumman av ekvationen ändå skall vara besparingar på 47 miljader, oavsett hur man ändrar ekvationens faktorer. Som det verkar idag klarar man minskade nedskärningar genom att höja momsen med en procent. Det skulle kunna ge 3,7 miljarder vilket skulle kunna rädda pensionerna.
Det blir tillfälle att återkomma till denna i sommarhettan stönande debatt. Men eftersom en lång rad svenska kommentatorer sedan länge avkunnat domen över EU – och i synnerhet över euron – vill jag passa på att presentera Eugenio Scalfaris ledare i La Repubblica idag: Att bygga Europa – en Mission impossible.
Nej det finns inget frågetecken i den rubriken. Men i den första meningen ställer han den verkliga frågan: kan Europa rädda sig?
Scalfari påpekar att det är lätt att komma att tänka på de grekiska städernas öde under Alexander den stores tid. Athen, Sparta, Thebe och Korinth hade varit stora, grundat en rad kolonier längs Medelhavets stränder. De hade vunnit över Kyros persier, innan deras rike sönderslets av deras inbördes strider.
De grekiska städerna accepterade inte Alexanders förslag och lyckades aldrig röra sig ur deras egen perifera situation, vilken ledde till att de politiskt förlorade varje betydelse. Av detta föddes hellenismen som blev en brygga mellan den grekiska och den romerska kulturen. Hellenismen spelade en stor roll i den europeiska kulturens födelse, hävdar Scalfari. Men Grekland har sedan dess aldrig lyckats ta sig ur sin egen irrelevans. Är det detta som är dagens Europas öde?
Efter denna historiska start påpekar Scalfari att den europeiska kontinenten fortfarande är rikt befolkad, äger en kultur som finslipats under många sekler, som utvecklats till begrepp som tolerans, frihet och jämlikhet.
Här citerar han den italienske presidenten, Giorgio Napolitano, som i sitt senaste viktiga tal, formulerade situationen så här:
Det är utan tvivel sant att när man försöker bestämma folkens välstånd spelar olika kvantitativa aspekter en viktig roll (inkomsternas storlek och uppskattningen av medellivslängden), men dessutom måste man ta hänsyn till subjektiva faktorer som t ex livskvalitet. Så när man diskuterar om de unga generationerna kommer att lyckas förbättra deras fäders livssituation, är det dessa aspekter man måste ta hänsyn till.
Napolitano höll sitt tal inför den märkliga institution som är Communione e liberazione, en katolsk rörelse som blir allt mäktigare. Och alltmera kritiserad och fruktad. Bortsett från den intensiva verksamhet som CL bedriver i församlingarna, har också ett nätverk med över 50.000 småföretag och kooperativer bildats. Detta har gjort CL till en viktig ekonomisk faktor i samhället. Bara ett exempel som visar på CL:s betydelse: guvernören i Lombardiet (landets rikaste region), Roberto Formigoni, är inte bara medlem i CL (samtidigt som han är en av de mäktigaste rösterna inom Berlusconipartiet Popolo della Libertà) han tillhör CL:s högsta kategori Memores Domini, en grupp där medlemmarna avger löften om fattigdom, kyskhet och lydnad.
En gång om året samlas CL:s medlemmar (i ciellini) till en veckolång kongress i Rimini. Den hålls i ett väldigt auditorium med plats för över 5000 sittande åhörare. Där tävlar landets politiker om att bli inbjudna och varje år kan man räkna in rader av viktiga utspel. Hedersgäst i år var alltså Giorgio Napolitano – för första gången. Han började sin dag i Rimini med att lägga ned en krans vid den minnessten som rests över tre partisaner som dödades av fascisterna. Först därefter begav han sig till CL – en klar och tydlig markering.
Det skulle vara viktigt att Napolitanos uppmaningar delades och att ”il motore del desiderio” startade runt om i Italien och Europa. Men vad innebär egentligen det här uttrycket ”il motore del desiderio”. Scalfari ger ett svar genom att citera Hegel som i Andens fenomenologi hävdar att människorna är ett släkte som önskar, begär eller åtrår. Som kämpar för att överträffa sig själv. Detta är vad den moderna tiden har gett oss i arv – behovet att överträffa oss själva, att inte grabba oss tag i identitetens trygghet (sicurezza identitaria), hävdar Scalfari.
Tyvärr är den i Europa förhärskande inställningen att hänga fast vid våra identiteter. Tyskland är det mest påtagliga exemplet. Men det finns många fler. De europeiska institutionerna lyckas inte ta det där steget som överträffar dem själva, ett steg som är nödvändigt för att skapa en stormakt som klarar av att förena en Unionens verkliga regering med ett demokratiskt valt parlament.
Romano Prodi har föreslagit en som det verkar teknisk lösning men som i själva verket har viktiga politiska följdverkningar, skriver Scalfari. Han har föreslagit att unionen ger ut obligationer, eurobond, garanterade av medlemsländernas guldreserver och av deras aktieinnehav, i avsikt att samla ihop 3.000 miljoner euro på de internationella finansmarknaderna. Dessa obligationer skulle suga upp en del av ländernas skulder (debiti sovrani) och finansiera investeringar med europeiska dimensioner.
Alldeles bortsett från de finanstekniska aspekterna skulle Prodis förslag också ge en ekonomisk substans åt parlamentets befogenheter och gynna en demokratisk regering i Unionen.
Kommer ni ihåg, frågar sig Scalfari, hur det gick till när USA fick sin ”governance”. I början var det en konfederation av suveräna stater, med mycket begränsade federala befogenheter. Men det var ett frö som slog rot i samband med ett självständighetskrig. Därefter krävdes ett frihetskrig, varpå följde en lång kamp för att hävda allas lika rättigheter. Steg för steg gavs sedan den federala regeringen alltmera makt vilket gjorde det möjligt att absorbera immigrationen. Den första demokratiska stormakten i världen föddes genom att en lång rad minoriteter smälte samman, menar Scalfari.
I Europa har det varit de enskilda nationerna som verkat i den riktning som USA följde, fortsätter Scalfari. Men de gjorde detta utan att vara en kontinental makt. De enskilda länderna skapade sina imperier, hela tiden i ett ständigt krigande med varandra.
De grekiska städerna hade åtminstone ett gemensamt språk – inte ens detta har vi idag och det är sannerligen ingen liten skillnad.
Ändå är ett steg framåt möjligt, anser Scalfari. Paradoxalt nog kan dagens ekonomiska kris utgöra ett sådant tillfälle. Kriget och freden i Libyen kan vara ett sådant tillfälle. Ungdomens revolutioner i länderna längs Medelhavet kan också vara det.
Avslutningsvis deklamerar Scalfari: Vi måste förstöra muren som fortfarande finns mellan kontinentens norr och söder. Vi måste göra euron till en verklig världens valuta, helt klart med var och ens intressen, men också med värderingar som frihet, jämlikhet och demokrati. Vi måste kort sagt starta ”il motore del desiderio”.
Så långt Scalfari, alltid tankeväckande och energigivande. En vid det här laget beprövad start på söndagsmorgonen.
Har du synpunkter på Scalfaris tankar? Skicka gärna en kommentar.
– Kommenterar gör du enkelt genom att använda rutan för kommentarer här nedan. Du kan välja att använda en signatur om du vill och din mailadress eller andra personliga uppgifter publiceras inte. Skulle det uppstå något problem, kan du istället skicka din kommentar, hälsning eller synpunkt här: http://www.dixikon.se/kontakt/