En rörelse i samtidens litteratur, den italienska ”nya epiken”, företrädd bland andra av det anonyma kollektivet Wu Ming, utnyttjar vissa särdrag i den episka berättelsen, men har ersatt den tidigare ensamme hjälten med folket.
I Giuseppe Gennas roman Dies irae berättas om treårige Alfredo Rampi, som 1981 föll ned i ett åttio meter djupt schakt utanför staden Frascati norr om Rom. Gennas historia skildrar tragedin, det fruktlösa sökandet och den mediala uppståndelsen kring kampen för att få upp den lille pojken ur djupet – men också korruptionen och de politiska skandalerna i regionen kring Frascati. Ju längre pojken sitter fast i den trånga och djupa brunnen, desto tydligare får hans fall formen av ett mer övergripande, kollektivt öde: ett gemensamt jag, inkilat i mörkret, blickar hopplöst upp ur historiens djup.
Dies irae är en av de böcker som i en inflytelserik essä från 2008 lyfts fram som typisk för den litterära rörelse som kommit att kallas ”den nya italienska epiken”. Essän, publicerad av Roberto Bui under pseudonymen Wu Ming, pekade – genom att göra en sammanfattning av ett flertal romaner skrivna i Italien från början av 1990-talet – ut en specifikt ny typ av berättelse – ett slags historisk skildring som vill ”återskapa” förflutna trauman i en tid då de håller på att försvinna ur det kollektiva medvetandet.
Berättelsens förmåga att frambringa myter, mythopoesis på grekiska, är en central idé i det litterära släktskap Bui ringade in i sin essä. En roman som Dies irae kan exempelvis läsas både som en verklig berättelse om en nationell tragedi och en symbolisk skildring av ett vidare trauma. Som berättelse är den alltså mer betydelsebärande, menade Bui, än både den realistiska historieskrivningen och den moderna metafiktionen. Ett annat viktigt exempel är Roberto Savianos Gomorra, och dess blandning av undersökande journalistik med litterära, självbeskådande avsnitt (i samma anda blickar Buis essä tillbaka på 1970-talets gonzojournalistik).
Men den här trenden i italiensk litteratur fångas kanske i sin mest renodlade form ändå bäst av det anonyma kollektivet Wu Mings egna verk. Sedan debuten 1999 med bästsäljaren Q (utgiven under den tidigare pseudonymen Luther Blissett) har gruppen gett ut ett tiotal romaner där 54 (2002), Manituana (2007) och Altai (2009) hör till huvudverken. Bakom namnet Wu Ming Foundation (Wu Ming är en ordlek med de kinesiska tecknen för ”namnlös” och ”fem personer”) döljer sig en grupp författare från Bologna – inte helt anonyma, men medialt skygga och sällan synliga i den italienska offentligheten. Under revolutionära paroller har de etablerat sig som en vänsterorienterad, mediekritisk röst med udden riktad mot den tilltagande högerpopulismen och främlingsfientligheten i det italienska samhället. De representerar, om man så önskar, en modern, litterär variant av det motstånd mot fascisterna som partisanerna utövade under andra världskriget.
Vad som är intressant här är inte nödvändigtvis maskerna, den kollektiva identiteten eller rörelsens motkulturella hållning. Det italienska sammanhanget är betydelsefullt, men det finns ingenting specifikt ”italienskt” eller ens ”europeiskt” över de verk som tillkommit inom ramen för Wu Ming; ett sådant motstånd hade kunnat blossa upp var som helst. Det är sant att en viktig mission för gruppen som helhet är motståndet mot den framväxande högerpopulismen i Italien, i allmänhet representerat av partiet Lega Nords och Silvio Berlusconis framgångar under det nya millenniet. Men bortom den retoriska sidan av Wu Ming finns betydligt vidare skäl att lyfta fram deras verk som en relevant rörelse i samtidens litteratur.
I den här förvandlingen, i rörelsen mot epiken, finns en kraft riktad bort från det förra seklets huvuddrag i den italienska litteraturen – bort från neorealismens karghet, modernismens formexperiment och postmodernismens otillgänglighet. Att debutromanen Q blev en sådan framgång berodde exempelvis till del på att den just är mycket lättillgänglig till formen. Romanen om en ung anabaptists kamp mot aristokratin under 1500-talets reformation lånar språket och hastigheten från spänningslitteraturen. Tempot härmar följetongen, miljöbeskrivningarna liknar tablåer. Stilen i sig är en motståndshandling mot det akademiska, svårförståeliga.
Man kan fråga sig varifrån det ”episka” kommer i den nya italienska epiken. Varför inte den nya ”romanen”, ”berättelsen” eller någonting helt annat? Det låter förstås bra, att vända sig mot de stora diktverken och spegla sig i det förra och förrförra årtusendets bilder ger ett intryck av radikal förändring. Men man kan också, som Claudia Boscolo gör i Journal of Romance Studies (The idea of epic and New Italian Epic, 2010) peka på hur Wu Ming strävar efter att utnyttja vissa särdrag i den episka berättelsen för att beskriva ett visst slags narrativ. Bosco pekar på hjältemytens återkomst i de senaste decenniernas italienska litteratur – men där den episke hjälten stod ensam ser hon i den ”nya” epiken en motsvarighet i en kollektiv kamp för att återfå fotfästet i en tid av oro: folkmassan tar den antika hjältens roll.
Man tänker på Aeneas, som efter sin strapatsfyllda färd från Troja anländer till Italiens kust för att där grunda ett nytt rike. Vergilius Aeneiden skrevs för att förankra romarrikets tillblivelse i den antika mytologin; soldaternas strävan efter en ny boplats, deras hjältedåd och överlevnadsvilja, etablerade kejsar Augustus som en ättling till människor som genomlidit men överkommit de svåraste av trauman. Den ”nya” epiken, i Wu Mings ögon, strävar efter att göra någonting liknande i vår tid. Men inte för att hylla en kejsare och inte för att frambringa en skapelsemyt som pekar fram mot en kommande storartad tid. Med samtidens ögon är det istället den enkla människan som är kejsaren, och den berättelse som tar plats skildrar hur hon tar sig upp ur historiens dunkel, etablerar sin egen historieskrivning och – på sikt – söker ta makten över sitt eget öde.
- En video av Compagnia Fantasma Videon finns på Wu Ming Foundations hemsida