Vad hade van Gogh egentligen för sjukdom, varför skar han av sig ena örat och varför tog han sitt liv? Läkaren och skribenten Jarl Torgerson skriver om en ambitiös och rikt illustrerad bok om Vincent van Gogh (1853-1890) och hans själslidande, On the verge of insanity – van Gogh and his illness, och går samtidigt igenom de diagnoser som diskuterats genom åren.
Van Gogh-museet i Amsterdam gav härom året ut en ambitiös och rikt illustrerad bok om Vincent van Gogh (1853-1890) och hans själslidande, On the verge of insanity – van Gogh and his illness. I bokens förord ställer sig museichefen Axel Rüger tre frågor: Vad hade van Gogh egentligen för sjukdom, varför skar han av sig ena örat och varför tog han sitt liv? Boken kretsar sedan kring de två första frågorna, medan självmordet i stort sett lämnas därhän, men mer om det senare.
Via två längre avsnitt, ett som fokuserar på van Goghs sjukdomsbild på basen av samtida vittnens berättelser och ett som i detalj redovisar hans sjukhistoria ända från barndomen, landar On the verge of insanity i en initierad genomgång av de många diagnoser som diskuterats under åren. Författarna är konstvetare eller fria kulturskribenter och saknar egentligen medicinsk skolning. Till sin hjälp i värderingen av sjukdomsbilden har de haft en kommitté med välmeriterade specialister inom psykiatri, neurologi och invärtesmedicin. Ett klokt upplägg som starkt bidrar till bokens medicinska trovärdighet.
Som barn verkar van Gogh ha varit egensinnig och bångstyrig. Enligt svägerskan var föräldrarna alltför kärleksfullt eftergivna för pojkens bästa, en måhända tidstypisk uppfattning. Som ung man fann han inte riktigt sin plats. Han misslyckades med den grundläggande examen som krävdes för teologiska studier och han lyckades heller inte bli antagen som missionär. Han misskötte sitt yttre och stötte sig med folk. Han rökte mycket, drack med tiden allt mer, även absint, och var en flitig bordellgäst. En tid levde han också samman med en prostituerad och hennes barn. I likhet med brodern Theo försörjde han sig en period som konsthandlare och hade anställning i en engelsk firma. Han blev dock uppsagd och flyttade snart därefter hem igen.
De sista tio åren av sitt liv ägnade han helt åt måleriet. Han slet ont, arbetade hårt och hade det periodvis synnerligen knapert. Brodern Theo stöttade honom ekonomiskt. Han levde och verkade i städer som Bryssel, Antwerpen och Paris, men av och till tvingades han återvända till föräldrahemmet. Likt den förlorade sonen togs han alltid emot väl även om föräldrarna bekymrade sig för hans bohemiska livsföring.
Alltsedan tjugoårsåldern verkar han haft återkommande perioder av nedstämdhet. Han hade alltid varit lite klen och sökte ofta läkare för olika smärre åkommor. Allt var inte lika trivialt och i boken redovisas bland annat att han ådrog sig gonorré som på den tiden, före penicillinet, inte var alldeles enkel att behandla. Det finns däremot inga klara belägg för att han skulle haft syfilis även om hans bordellbesök givetvis innebar en betydande risk att drabbas. Brodern Theo avled däremot av syfilis i avancerat stadium, paralysie générale.
Åren 1885-1886 levde van Gogh under mycket små omständigheter i Antwerpen. Enligt egen utsago stod det bara kaffe och bröd på bordet. Kosten var så ensidig att han tappade tänderna, vilket rimligen berodde på skörbjugg d.v.s. C-vitaminbrist. Tandlossningen gjorde att han inte kunde tugga ordentligt och magen kom därför i olag.
I slutet av åttiotalet flyttade han till Arles i södra Frankrike. Tanken var att komma ifrån det hektiska livet i Paris och kunna måla i läkande lugn och ro. Där ville han också grunda en konstnärskoloni och bjöd därför in Paul Gauguin som accepterade att komma och från slutet av oktober 1888 bodde de samman i Arles. Van Gogh hade arbetat hårt hela den sommaren och hösten och han drack mycket. Ganska snabbt byggdes en spänning upp mellan dem. Dagen före julafton kollapsade van Gogh psykiskt, skar av sig örat och lämnade det till en av bordellens prostituerade. Möjligen hade han också uppträtt hotfullt mot Gauguin. Dagen efter togs han in på sjukhus. Redan till Trettondagshelgen var han såpass återställd att han kunde skrivas ut från sjukhuset och återvända hem.
Under detta första vårdtillfälle beskrevs hans sjukdom som akut mani och generaliserat delirium. Diagnoser som då var ganska vaga. Mani kunde betyda galenskap i största allmänhet eller också, lite mer specifikt, ett agiterat tillstånd. Delirium syftade på förekomsten av vanföreställningar i patientens tankevärld. Det har länge diskuterats huruvida det var hela eller endast en del av örat han skar av, men vet idag, efter fynd av nya dokument, att han faktiskt stympade sig rejält och skar av hela örat tätt invid skallbenet.
Under månaderna som följde drabbades han av ytterligare några episoder av allvarliga psykiska besvär med hallucinationer och vanföreställningar. Till slut blev situationen ohållbar. Inte minst sedan grannarna i en inlaga hävdat att han var störande och hotfull. Han togs därför in på mentalsjukhus i Saint-Rémy där han kom att vistas under ett års tid. Även här drabbades han vid några tillfällen av attackvis påkomna allvarliga psykiska symtom och fick diagnosen epilepsi av de behandlande läkarna. En diagnos som inte var lika strikt avgränsad som idag och inte heller baserad på att störningar i hjärnans elektriska aktivitet kunde påvisas. Det var ännu långt kvar till dess EEG gjorde sitt intåg i sjukvården. I samband med attackerna försökte van Gogh också ta sitt liv genom att äta färg eller dricka terpentin.
På våren 1890 skrevs han på egen begäran ut från sjukhuset och flyttade till Auvers i närheten av Paris. Han ville bort från det trista och instängda institutionslivet. I Auvers skulle han få poliklinisk hjälp av en doktor Gachet som skrivit sin avhandling om melankoli. Van Gogh målade mycket och verkade trivas i trakten även om några ungdomar tråkade honom. I slutet av juli, efter bara några månader i Auvers, skottskadades han så pass allvarligt att han efter några få dagar avled av en sårinfektion. Kulan hade inte gått att avlägsna kirurgiskt. Enligt vittnen som var närvarande vid dödsbädden talade han om händelsen som självmord och att det verkligen var döden han sökte.
Medicinskt och socialt ges en bild av en melankolisk och bohemisk storrökare som drack mycket och var en trägen bordellkund. Under de sista åren genomled han ett flertal relativt kortvariga attacker av allvarliga själsliga symtom av psykotisk valör. Han var uppvarvad, oklar, hallucinerade, hade vanföreställningar, försökte förgifta sig själv och hade i efterförloppet partiell minnesförlust av det inträffade.
I bokens avslutande kapitel diskuteras van Goghs möjliga diagnoser på ett förtjänstfullt sätt. Klokt nog slår man fast att det i efterhand är svårt att veta exakt vad han led av. Inga frågor kan längre ställas, ingen diagnostik går att bedriva och de beskrivningar av symtomatologi och förlopp som finns från hans samtid bygger på en terminologi som inte fullt ut motsvarar dagens.
Några av de diagnoser som tidigare förespråkats kan numera på goda grunder anses uteslutna eller mycket osannolika. Dit hör schizofreni, som ursprungligen föreslogs av Karl Jaspers. Van Gogh var så vitt vi förstår helt psykiskt klar och redig mellan attackerna och den gradvisa förflackning av de kognitiva förmågorna som vanligen drabbar den schizofrene har heller inte observerats. Därmed finns inte mycket som talar för schizofreni. Akut intermittent porfyri, en ovanlig ämnesomsättningssjukdom, som bland annat ger attackvisa buksmärtor och psykiska problem som depression och förvirring har diskuterats men ter sig högst osannolik. Dels har man velat pressa in hans tandlossningsrelaterade matsmältningsproblem under den hatten, dels är akut intermittent porfyri typiskt förknippad med mörkfärgning av urinen. Det senare borde den tidens kliniskt verksamma doktorer ha noterat eftersom undersökning av urinen var en hörnsten i 1800-talets medicinska diagnostik.
Syfilis i tertiärt stadium är en möjlighet. Även om van Gogh aldrig säkert fick diagnosen hade han onekligen ett riskbeteende. Att alkohol spelade roll är högst troligt. Antingen som ensam bov i dramat eller, vilket är troligare, tillsammans med annan psykisk sjukdom som utlösts eller förvärrats av kraftigt alkoholintag. Kanske drack han, vilket är vanligt, för att döva symtom på själslidande. Självmedicinering helt enkelt.
De diagnoser som ändå troligast förklarar hans lidande är bipolär sjukdom (mano-depression), emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline), och cykloid psykos eller temporallobsepilepsi. De två senare tillstånden är spännande rent historiskt och har ibland diskuterats ihop med udda personligheters upplevelser t.ex. Erik XIV, Paulus och den Heliga Birgitta. I bägge fallen handlar det om attackvis påkomna symtom med hallucinationer och vanföreställningar samtidigt som de drabbade är i allt väsentligt psykiskt normala mellan attackerna.
On the verge of insanity är både intressant och välskriven och bygger på ett ambitiöst insamlande av relevant bakgrundsinformation. Jag har egentligen bara två invändningar mot boken. För det första slår man fast, väldigt kategoriskt, att det inte finns några som helst bevis för ett samband mellan kreativitet och galenskap. Ett samband som just van Gogh ofta får illustrera. Här har författarna helt enkelt fel. Det finns en betydande vetenskaplig dokumentation som styrker ett sådant samband, både epidemiologiskt och teoretiskt, vilket har diskuterats utförligt under senare år. Se bland annat den svenske psykiatern Simon Kyagas Creativity and Mental Illness. The Mad Genius in Question eller Kreativ galenskap inte bara en myt i Svenska Dagbladet 2016-03-10.
Min andra invändning gäller redovisningen av van Goghs självmord, eller egentligen att problemet inte diskuteras alls. Att de psykiatriska diagnoser som ter sig mest sannolika kan driva den drabbade att ta sitt liv är okontroversiellt och han gjorde också flera försök att förgifta sig, dock alltid i samband med attackerna. Visst talade han på dödsbädden om det inträffade som självmord. Men man borde ändå lagt ner lite möda på att diskutera huruvida det verkligen var självmord och inte ett vådaskott som ändade hans liv.
Det skulle i så fall ha avlossats av en de ynglingar som terroriserade honom under den sista sommaren i Auvers, något som en av dem senare bekände på sin dödsbädd. Detta scenario diskuterades ursprungligen av Steven Naifeh och Gregory White Smith i Van Gogh: The Life och plockades senare upp i den vackra animerade filmen om van Goghs död – Loving Vincent. Att frågan inte tas upp i boken påverkar dock inte den totala medicinska bilden, men det ter sig lite passivt och avvaktande att bara negligera den. Att boken som helhet är väl värd att läsa råder det däremot inget tvivel om.
- Klicka här för att läsa Jarl Torgerson om sk Art brut eller särlingskonst i Om kreativitet, psykisk sjukdom och konst
- Se en trailer till filmen Loving Vincent