Mikael van Reis avslutar sin essä om händer i konsten genom seklerna med Akseli Gallen-Kallelas Pojke och kråka från 1884 och undrar vem som ser vem och vem som ser vad och om det kan vara en allegori om det växande livet som fått syn på sin ändlighet?
Målningen är underbart enkel – en pojke i fattiga, lappade kläder ser mot en kråka några meter bort. När jag ser Akseli Gallen-Kallelas Gosse och kråka på Ateneum i Helsingfors märker jag hur bilden får det tidsbundna, yviga måleriet i grannskapet att tiga. Målningens tystnad dämpar allt ovidkommande.
En konstnärs karismatiska verk tillkommer inte sällan i ung ålder. Så är åtminstone fallet med denna målning. Akseli Gallen-Kallela var tjugotvå år gammal när han 1884 målade den. Det blir hans konstnärliga genombrott. Han blir omedelbart bekräftad som en realistiskt målande konstnär, men hans verk är också en tidsprojektil. Varje betraktare kan fyllas av identifikationens ovissa möjligheter.
Varför denna fascinationskraft hos bilden? Jag tror att svaret sönderfaller i en räcka ”dels” som skall balansera det tryck som nästan omärkligt drabbar betraktarens lins. Bilden är smärtsamt skickligt målad. Dess färgskala sensuellt utlagd i en milt klingande skala av mjuka pasteller, jag skulle säga i sentida kamouflagekulörer. Målningens kompositionella enhet är så ren att denna enkelhet just inte bara kan vara enkel.
Sådana förklaringar låter ofta som små ockupationsförsök och har sin givna giltighet. Det slog mig också att Gallen-Kallelas målning var märkvärdigt ”modern”. Det är paradoxalt med tanke på hur den har en utgångspunkt i 1800-talets nationalromantiska torparrealism (man tänker intuitivt blonda Paavosöner och krökta skogsbor). Målningen befinner sig i ett förstadium till det slags modernitet som snart och snabbt skall fasas ut och lämna plats åt en åldrande symbolism.
Akseli Gallen-Kallela skall i det kommande seklet lämna denna tidiga förening av lyrism och realism för det nationalmytologiska måleriet med mörkt glödande fast ändå dävna scenerier – ett måleri som i dag identifieras med honom långt mer än hans Gosse och kråka. Till tablåer av Lemminkäinen och Kullervo i Kalevala.
Den nästan fotografiska ungdomsmålningen är då oerhört mycket klarare och starkare i sitt anslag. Ett skäl tror jag är målningens oförställda öppenhet för identifikation. När jag står framför den är det förstås ”jag” som ser mig själv i en tidigare inkarnation med ljust hår – stilla och bortvänd i en annan tidsficka, försjunken i en annan sfär av tillvaron. ”Jag” som en mottagare med ständigt variabel radioratt för uppmärksamhetens kristallmottagare. Mycket måleri är historiskt brus men plötsligt fångar man in en avlägsen station. Allt blir mycket klarare.
Det kan möjligen låta som en lätt övermodig solipsism, men handlar i själva verket om en mekanism som är mycket mindre privat. Ditt jag blir en ”shifter”. Gallen-Kallelas målning uppenbarar ju inte bara vad han ser som konstnär utan också vad min syn registrerar genom – eller snarare i – hans blick.
Det kan förefalla trivialt men bara om man ser relationen som alldaglig, transparent. Kvar står ändå frågan om vem – konstnären eller betraktaren – som företräder vem genom denna tredje gestalt som är den bortvände pojken. Han som inte ser mig. Min blick är så satt i förskjutning.
Allt utströmmar ur bildvinkeln. Perspektivet är vuxet snett uppifrån, målaren ser ner mot pojken som samtidigt ser bort mot den svarta fågeln. Min blick fördubblas nu i målarens, något som oftare nog sker när vi ser dokumentära fotografier, men här förstärks det till en drift att vilja se ända fram. Det faktum att jag inte ser pojkens blick returnerar en mängd ”blindhet” för mig att reflektera. Ett stilla flimmer av oseddhet i det sedda som blir bildens luftlätta rekyl.
Pojkens huvud är precis så mycket bortvänt att jag bara kan skymta ögonbrynets linje. Hans ansikte är bortvänt, hans ögon förblir ointecknade, men min blick fixerar ändå energiskt hans huvud i ett trevinklat synflöde som går från hans soliga huvud till den svarta fågeln och ner mot pojkens fötter. Nu ser vi båda kråkan gemensamt. Allt är stilla, men fågeln är ändå en rörlig svart kropp.
Men samtidigt rör sig min blick i omtagningarna upp från fötterna mot det blonda huvudet och bort mot fågeln som inte betraktar någon utan istället mekaniskt, omänskligt böjer näbben mot jorden. Om och om igen pilar min blick runt denna triangel av synvändor. Så blir min blick pojkens, mitt ansikte imaginärt hans men i en cirkulation av fördubblingar som förblir ofullbordad eftersom pojken aldrig vänder sitt ansikte mot mitt för att avstanna den cirkulationen.
Så jag kan inte spegla det ansiktet med min egen blick. Så min åtrådda men dämpade identifikation förblir ofullständig, utmotad, försenad. Blir jag därför osedd av målningen? Jag kan både se mig själv i pojken och jag kan inte göra det. Istället blir ”vi” båda vittnen till samma frusna scen som kråkan signalerar som en hotfull svart fläck i tillvarons mitt.
Det finns ett drag av syrerik irrealism i denna målning, vilket märks i det triangulära synflödets begynnelse vid pojkens fötter. Dessa fötter tycks ju målade ett stycke ovan marken. Ett plötsligt djup uppenbarar sig i formen av en mild men enträgen synrubbning.
När jag väl uppmärksammat det visuella glappet blir också en annan rörelse märkbar i denna så ytterst stillsamma målning. Pojken verkar sväva någon decimeter ovan marken, som i en levitation eller begynnande uppståndelse.
Gallen-Kallelas pojke står rak och stadig med händerna mot länderna och stiger omärkligt mot en ännu osynlig himmel. Den vagt svävande rörelsen fixeras av pojkens blick mot en kropp i motsatt rörelse. När pojkens kropp omärkligt stiger vänder sig den hotfulla kråkan – ett sändebud? – ned mot jorden som ett tecken för ändlighet, slocknande, gravitation.
Vad skiljs då åt? Historia från natur? Jord från himmel? Ett liv från ett annat? Jag finner bara ro genom att fokusera pojkens halvöppna och hängande hand, nästan i målningens mitt som ett hemligt centrum. Den är passiv, väntande, färdig för någonting.
Jag finner bara lugn i denna arm och hand ur den smutsiga, korta blusen som Akseli Gallen-Kallela nu målar med sin redan vuxna hand. Väntar då inte pojkens hand på den motsvarande gestens beröring? Är inte detta ett imaginärt självporträtt av den tjugotvåårige konstnären? Det kan man inte veta.
Målningens pojke stiger mot livet och ljuset som en farkost med okänd destination, men möter i denna nästan frusna stund en kommande, en gryende vetskap som sedan bara blir större och större i var människas liv – som ett mörkt frö i den skönt målade, lätt uppvärmda vårjord som växer upp till en förfluten framtid, vilket konsten lär oss i ett ögonblick.
- Detta är den femte och avslutande delen av Mikael van Reis essä. Klicka här för att läsa den första delen
- Denna essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra götalandsregionen