Erik Bergqvist skriver här om ytterligare en fransk debutant, Maryvonne Coat, och hennes diktsamling Les carnets du corégraphe (”Koreografens anteckningsböcker”) – i vilken hon låter en manlig koreograf redogöra för sin interaktion under ett knappt års tid med tre dansare – att han trots vissa invändningar ändå tycker den är en skickligt utförd och rätt speciell rolldikt
 
Prosa är att gå, poesi är dans, skrev Paul Valéry (i ett påbörjat, mentalt danssteg, kan man tänka). Dans kan också vara diktens ämne. Det är inte precis den vanligaste syntesen av konstformer – som för övrigt alltid är vanskliga och sällan helt lyckade företag; hur mycket umbärlig poesi som försöker imitera musik har man inte läst – men kanske just därför fastnar jag under bläddrandet i bokhandeln för Maryvonne Coats Les carnets du corégraphe (”Koreografens anteckningsböcker”), utgiven på bretagneska förlaget Isabelle Sauvage, i serien ”Présent (Im)parfait”, vars böcker är små enkla men snygga häften. Just detta är svart och skimrar i bordeaux.
Les carnets du corégraphe är Maryvonne Coats debut. Coat är född 1967 och bosatt i Rochefort-sur-Loire, strax utanför Angers i Loire. Om hon själv har erfarenhet av dans vet jag inte, det är troligt. Här låter hon, i en grafiskt gles och över sidan strödd dikt som likväl är lätt att följa, en manlig koreograf redogöra för sin interaktion under ett knappt års tid med tre dansare: Paola, Phil, Maïté.

Den första anteckningen rubriceras juli 1963 – och varför just detta år har jag inte lyckats klura ut, kanske bygger Coats fantasier löst på någon verklig koreografs logg över lektioner med likaledes verkliga dansare. Dateringen är en blandning av kalender och impression, och på sätt och vis en del av koreografin: ”november klockan 9”, ”februarisfär”, ”juni steg för steg”.
Ämnet inbjuder måhända till det pretentiöst spekulativa; jag medger att jag nog själv skulle ha ställt mig tveksam om någon annan berättade om boken. Men Maryvonne Coat flummar inte iväg, även om somligt i boken är en smula pretto. Den tänkbara och på sitt vis givna analogin mellan typografi och ämne (ungefär: ord=danshändelse – tomrum=paus) stör inte läsningen. Koreografen är lika saklig som öppen, ömsom instruktiv – ”jag repeterar […]/ ni skulpterar luft/ klyv den” och ömsom mer prövande, kritisk: ”mina steg till mig// de sista/ är de nödvändiga”.
Det är ingen kyligt oberörd mästare som håller pennan. Han upprätthåller en viss distans, förstås, men det är en dynamisk, rörlig distans: ett kontinuerligt och redovisat försök både att teckna och att se hur dansen tecknas, vad den bär fram, vad den döljer. Annorlunda uttryckt: här finns en fysisk och rent bokstavligt talat anatomisk sida, med kroppsdelar och bestämda rörelser, det vill säga disciplin – och en tolkande sida. Vad är ett snurrande danssteg, en helomvändning? Ett återvändande till sig själv. Och tiden då man snurrar? Då flyr man, är någon annanstans. Coats eller hennes språkrörs utgångspunkt tycks i alla fall ha varit att varje kroppsdel och varje gest, anvisad eller frivillig, inuti eller utanför ”dansen”, alltid uttrycker något.
Koreografen, vars plats läsaren strax intar (och det är väl i sin ordning), letar så att säga igenom sitt eget material, försöker nå bakom sina meddansares utsida: ”och här var jag helt nära att hitta/ hans osynliga drama”.
Psykologi utan ord, gestaltad i ett spel av kontraster, låt vara refererad med ord: ”spindelns ben lyfter hans tröga kropp”; ”hennes snabbhet vilade tyglad/ i den kommande rörelsens tomrum”.
Naturligtvis vibrerar här också en erotisk gravitation, inte minst genom själva den poseartade, imiterade attraktionen, som också rymmer ett mått av tabu (lärare och elev):
Maîté min ljuva
din väv stramar åt runt dig
jag ska riva isär den
Susan Sontag skriver i en essä om Lucinda Childs: ”Dance is about the absent or unavailable object of desire”. Det frånvarande utövar visserligen inget starkt tryck i Maryvonne Coats poesi (som inte tar sig så bra ut på svenska), om man inte föreställer sig dansens utopiska dimension, dess aldrig förverkligade men hela tiden reflekterade ideal, som denna frånvaro.
”om mina ord kunde framsäga rörelser”, heter det på ett ställe, och på sätt och vis uppstår och talar Coats koreograf hela tiden i skenet av det där om:et. Nej, ord kan varken vara dans eller musik eller bild. Bara, med hjälp av olika mallar, representera och häntyda. Ur saknaden skapa sin egen närvaro. Peka ut de pauser där något skulle kunna inträffa. Till exempel en kyss, som får hela livet att byta spår.

Maryvonne Coats debut är kanske ingen sensation, och man kan väl säga att själva spelplanen för hennes journal är tämligen stängd: läsaren kan inte gärna tänka bort dansmotivet eller dansarna: diktens rum föds där de agerar, och kanske också agerar en aning godtyckligt. Sammansvetsade små grupper av artister ter sig också lätt självgoda för en utomstående.
En annan liten sak stör jag mig på: imperfekt, där det förekommer (tempus växlar). När jag i huvudet försvenskar texten skapar imperfektformen både en oönskad högstämdhet och ett för stort avstånd.
Les carnets du chorégraphe är ändå en skickligt utförd och rätt speciell rolldikt (tror jag man kan kalla den, oavsett om rollens förebild funnits på riktigt eller ej). Jag är också säker på att jag med mina begränsade kunskaper i såväl dans som franska missar en del finesser. Men en helt oväntad effekt måste avslutningsvis nämnas: dagarna närmast efter att jag läst boken betraktar jag nästan per automatik människors rörelser omkring mig som moment av dans – ofullbordad, visserligen, koreograferad av ingen, och ändå: någon sorts dans.
 
- Klicka här för att läsa Erik Bergqvist entusiastiska anmälan av Flora Bonfantis debut, diktsamlingen Lieux exemplaires