Ental eller samtal

venus_and_mars

Botticelli - Venus och Mars

Av MERETE MAZZARELLA
Nu har jag gått och funderat på samtal. Häromdagen åkte jag tåg till Ekenäs och när vi skulle byta i Karis var det en dam som också skulle av som började prata.

”Nog är sommaren vacker här i Finland,” sa hon.
Jag tittade upp, log mot henne och nickade glatt instämmande. ”Jo, verkligen,” sa jag. ”Just det här är den allra vackraste tiden.”
”Ja,” sa hon, ”fast jag tycker också mycket om hösten.”
”Jag med,” sa jag, fortfarande glatt, ”September och åtminstone första hälften av oktober kan vara väldigt vackra.”
”Just det,” sa hon. ”Och så är det vintern. Vintern är också fin.”

Det var då – exakt då – som jag började vara tacksam för att vi precis var framme, att jag fick stiga av. Tacka vet jag i så fall fru Strandberg, den äldre dam som hela min uppväxt bodde granne med oss på Villagatan i Helsingfors och som jag regelbundet brukade utbyta kommentarer om vädret med. Efter att det en längre tid hade varit kyligt och vått sa hon en dag: ”Men åtminstone finns det inga krokodiler.” – Den repliken kan jag faktiskt fortfarande hämta tröst ur ibland.

Av Claes Andersson lärde jag mig en gång skillnaden mellan sakkommunikation och relationskommunikation. Om någon frågar mig vad klockan är och jag svarar ”Kvart över åtta” så är det sakkommunikation. Om någon frågar mig vad klockan är och jag svarar ”Varför i helsike har du ingen egen klocka?” så är det relationskommunikation för då hat jag uttryckt mina känslor för den som frågar. En mycket stor del av våra samtal bygger på relationskommunikation.

Jag vägrar att tro att män är från Mars och kvinnor från Venus men ändå är jag fascinerad av samtalsforskaren Deborah Tannens bok You Don’t Understand What I’m Saying. Men and Women in Conversation (1990) om skillnaderna mellan mäns och kvinnors samtalsstilar. Två exempel, bara:

bretecher_la_gueule
Claire Bretecher (Klicka på bilden för att se hela)

Ett äkta par är ute och åker bil. Det är mannen som kör och efter en dryg timme frågar hustrun: ”Är du hungrig?”
”Nej,” svarar mannen och kör vidare.
Efter en halvtimme är hustrun rasande: det var hon som var hungrig och det tyckte hon att mannen borde ha förstått.

En bröstopererad kvinna står och tittar på sig själv i sovrumsspegeln medan mannen ligger på sängen och tittar på henne..
”Jag tycker jag har blivit så ful,” säger hon.
”Du kan väl gå till en plastikkirurg,” säger han.

Vilket naturligtvis var fel svar, det också.

Som kvinna känner jag omedelbart igen mig i exemplens kvinnor. Men gör jag det bara för att jag är en äldre kvinna? Fungerar samtalen – jag avskyr ordet kommunikation – annorlunda i en yngre generation? Tannens bok är ju trots allt närmare tjugo år gammal.

1 kommentar

  1. Mona Söderström says:

    Jätteroligt att du tog upp Tannens bok – jag läste den med stor förtjusning och fick massor av ahaupplevelser då för nära 20 år sedan. Måste visst gräva fram den och se om mina reaktioner blivit annorlunda med stigande ålder!

Kommentera: