Eugène Ébodé
Souveraine Magnifique

Att säga till de överlevande: Vi intresserar oss för er, också när ni fortsätter att leva. Att stanna upp, att möta människorna och skriva ner det de berättar, de som försöker vända blad, de som skyndar eller flyr framåt, de som plågorna hinner upp, att skriva om rädslan, ge utrymme åt villrådigheten som uppstår. Att lägga märke till hur de talar offentligt, hur berättelserna ändras för varje gång jag besöker dem, att vara uppmärksam på deras sätt att minnas och föreställa sig sina minnen…

Jean Hatzfeld Antilopernas list (översättning Karin Lidén)

Innerst inne tror Souveraine Magnifique inte på försoning. Hon kan varken glömma eller förlåta. Hur skulle hon kunna förlåta grannen som en ödesdiger natt 1994 högg ihjäl hennes föräldrar och ännu ofödda syskon? Liksom flertalet överlevande från folkmordet i Rwanda är hon dock tvungen att leva sida vid sida med mördaren. Hon har inget annat val än att acceptera folkdomstolens egendomliga beslut och försöka förlika sig med tanken att en levande varelse hädanefter blir en förenande länk mellan henne och förövaren.

Souveraine Magnifiques berättelse baserar sig på ett vittnesmål från en ung tutsikvinna som överlevde folkmordet 1994 och som författaren Eugène Ébodé (f. 1962 i Kamerun) enligt egen utsago mötte flera år senare i Rwanda. När romanen Souveraine Magnifique utkom 2014 omfattade Ébodés författarskap redan sju romaner, däribland en delvis självbiografisk trilogi, La Transmission (2002), La Divine colère (2004) och Silikani (2006), samt en fiktionaliserad biografi över Rosa Parks, La Rose dans le bus jaune (2013). I likhet med många andra afrikanskfödda författare bosatta och verksamma i Frankrike har Ébodé valt att skriva sina litterära alster på franska. Under årens lopp har han tilldelats flera litterära utmärkelser och priser, däribland Grand Prix littéraire de l’Afrique noire 2014 för Souveraine Magnifique.

Är det djävulen eller Gud som skickar er, frågar Souveraine sin oväntade, långväga gäst. Den obekante femtioåringen har kommit ända från Kamerun för att försöka bilda sig en uppfattning om livet i Rwanda tjugo år efter folkmordet. Dessutom vill han stilla sin nyfikenhet efter att ha läst en tidningsnotis om en besynnerlig rättegång som tidigare ägt rum på kullen Kuito i Rwanda: en gaçaça-domstol hade då beslutat att en tutsikvinna vid namn Souveraine Magnifique och hennes granne, som med en machete dödat hennes föräldrar, gemensamt skulle sköta en ko och dela på inkomsterna från mjölken. Så mannen från Kamerun har bestämt sig för att söka upp Souveraine i hopp om att få klarhet i denna uppseendeväckande historia.

Förvånande nog öppnar den unga kvinnan sitt hjärta för främlingen. Omvärlden, säger hon, blev visserligen gripen av den tragedi som inträffade i Rwanda 1994, men glömde att tutsierna i flera decennier hade varit utsatta för trakasserier, hat och massakrer – ungefär vart tionde år hade ”hatets vulkan” fått ett utbrott och åtskilliga tutsier blivit dödade. Som barn hade Souveraine levt med en ständig rädsla för hutuerna, väl medveten om att familjen en dag kunde bli nödd att hals över huvud fly från sitt hem om hatet och galenskapen än en gång grasserade fritt på kullarna i Rwanda.

Med hutuparet Mélancolie och Modeste Constellation som grannar hade Souveraines föräldrar dock känt sig någorlunda trygga. Hennes far Donatien var en skomakare uppskattad för sin yrkesskicklighet. I ett försök att främja grannsämjan överöste han då och då familjen Constellation med gåvor. Att grannfrun Mélancolie lärde lilla Souveraine att läsa och skriva och dessutom flitigt umgicks med flickans mor ingav i viss mån hopp och förtroende. Hennes man Modeste däremot, som odlade maniok och var van vid att hantera macheten, tedde sig lömsk ibland eller så talade han med kluven tunga.

1994, då dödandet av tutsier än en gång blossat upp, var katastrofen i antågande. En sen kväll bultade någon våldsamt på ytterdörren hemma hos Souveraine, och skrämde hela familjen från vettet. Donatien hade sinnesnärvaro nog att genast gömma sin åttaåriga dotter ovanpå ett gammalt klädskåp. Däruppifrån genom en spricka såg hon därefter med stor fasa hur grannen Modeste med sin machete högg huvudet av Donatien, sedan försökte våldta hans höggravida hustru och med några machetehugg tog även hennes liv och det ännu ofödda barnets. Själv var Souveraine i den stunden en hårsmån från döden men klarade sig tack vare gömstället.

Vettskrämd och djupt förtvivlad lämnade hon föräldrahemmet när mördaren hade gett sig av. Några timmar senare fann hon dessbättre sin räddare i nöden, Souleymane Babazimpa, en hutu med ett hjärta av guld och ogrumlat sunt förnuft, som med risk för sitt eget liv gömde henne i sitt hem. I drygt en månad tog han tillsammans med hustrun Sara väl hand om den föräldralösa tutsiflickan med sargad själ, men under den tiden fick de titt och tätt påhälsning av antingen beväpnade, blodtörstiga hutuer eller frågvisa hutukvinnor som kommit för att spionera på paret Babazimpa. Eftersom Souveraine löpte en uppenbar risk att bli upptäckt hjälpte Souleymane henne att fly till Bukavu i dåvarande Zaire (numera Demokratiska Republiken Kongo), där hans bror Ibrahima och dennes familj så småningom tog emot henne med öppna armar.

Först många år senare tog Souveraine mod till sig och återvände till hemlandet Rwanda för att inför distriktets gaçaça-domstol vittna mot den nyss frigivne Modeste Constellation. Under rättegången visade han ingalunda ånger över sitt brott, utan hävdade att det var den extremistiska hutumilisen, den så kallade interahamwe, som den natten 1994 hade gett honom order om att hugga ihjäl sina grannar. Jag lydde bara order, påstod han, om jag hade vägrat lyda de beväpnade hutumiliserna skulle de ha utplånat min familj. Det är historiens anda som fick mig att vika av från den rätta vägen, det är den ni borde bestraffa, inte mig, sa illgärningsmannen i ett försök att blidka gaçaça-domstolen. Men förgäves. Man fann honom slutligen skyldig och bestämde att han förutom ett sjuårigt fängelsestraff skulle arbeta i fem års tid vid bygget av en skomakarverkstad som skulle bära Donatien Magnifiques namn. Som ett led i försoningsprocessen beslutade folkdomstolen dessutom att Modeste och Souveraine gemensamt skulle sköta en ko och dela på inkomsterna från mjölken.

Sedan rättegången har den påtvingade försoningen varit en kvarnsten om halsen på Souveraine, vars minnen av den natt då hon miste sin familj ännu plågar henne. Tiden läker inte alla sår. Men ändå. Den dagliga skötseln av kon Doliba tycks ha fört offret och förövaren en smula närmare varandra – hon är den lina som kan hjälpa dem att ta sig ur avgrunden, säger Souveraine, dock utan övertygelse. Vem kan egentligen garantera att hatets vulkan inte får ett nytt utbrott, undrar den unga kvinnan. Att hon inte kan befria sig från sina farhågor är fullt förståeligt, eftersom hon ser många oroväckande tecken under den skenbart lugna ytan.

I samband med olika evenemang och utställningar som anordnas i Rwanda 2014, tjugo år efter folkmordet, smyger sig vissa välorganiserade små hutugrupper bland folkmassan för att yttra sitt missnöje med minnesceremonierna. På marknader och bistroer i staden Kigali kvider en del hutuer över tjugoårsjubileet, men deras invändningar förbigås med tystnad i massmedierna. Vi har fått nog av alla dessa morbida utställningar som chockar våra barn, säger somliga. Ett land kan inte leva under det förflutnas tyngd! Fjättrat vid 1994! menar andra. En hutugrupp som kallar sig själv De förnärmade kräver att hemlandet ska upphöra med att svänga sitt gissel över sig själv. På en rundabordskonferens har en av dem påstått att siffran på antalet dödade tjugo år tidigare är orimlig och överdriven. Inte kunde macheterna förorsaka det blodbad som man tillskriver dem! Manipulationer, manipulationer! skanderade De förnärmade. Souveraine överlevde visserligen folkmordet, men hon känner sig inte riktigt levande – hon upplever ofta sitt eget liv som ett sömntillstånd där mardrömmarna avlöser varandra…

Huruvida romanen Souveraine Magnifique kan betraktas som ett vittneslitterärt verk är i mina ögon tveksamt. Liksom flera andra afrikanska, dock icke-rwandiska, författare skriver Ébodé om folkmordet genom att fiktionalisera en ögonvittnesskildring, vilket i sig kan te sig problematiskt. Å andra sidan lyckas han tack vare sitt val av berättarteknik förmedla en nyanserad bild av såväl själva folkmordet som den turbulenta tiden efter det. I mötet med sin besökare från Kamerun, vilken för övrigt förblir namnlös i boken, får Souveraine utrymme att återge sin historia i ett stundtals långsamt berättartempo, att dröja kvar vid detaljer, minnesfragment, ångest och rädslor, att berätta om hätska stämningar under nuets sköra hinna.

Med hjälp av romangestalterna Souleymane och Sara Babazimpa uppmärksammar Ébodé också de hutuer som under folkmordet riskerade sina liv för att rädda tutsier och som efteråt blev tvungna att ge sig av eftersom de kände sig hotade och trakasserade av andra hutuer. Intressant nog belyser romanen även mindre kända aspekter av försoningsprocessen i dagens Rwanda, och ställer samtidigt vissa relevanta frågor om andra afrikanska länders passivitet både under och strax efter folkmordet. ”Ni andra afrikaner som ständigt pratar om solidaritet och gästfrihet men visar likgiltighet för era grannars lidande”, säger Souveraine till sin gäst. Då gör han en tänkvärd iakttagelse. I mitt hemland betraktade vi det som hände här som ett surrealistiskt skådespel som ingalunda angick oss, påpekar han, men blandningen av galenskap, hat, grymhet och allmän panik kunde ha uppstått även hos oss. Han tillfogar att den katastrof som drabbade rwandierna mycket väl skulle kunna inträffa lite varstans i Afrika; det som hände på kullarna i Rwanda kan återupprepas på en annan plats.

Hur ser Souveraine på sin egen framtid? Så här lyder hennes svar: ”Jag bär på förtärande minnen. Minnen som egentligen tänder eld på min föreställning om en egen framtid. Det är det som är arvet från odjurens tid… De satte framtiden i brand.”

Under läsningen av Souveraine Magnifique ekar i mitt medvetande några versrader ur en dikt av Anna Achmatova:

Nej, detta är inte jag, det är någon annan som lider.
Jag hade aldrig stått ut, och det som har hänt
kan nu kläs i svarta tyger
och lyktorna föras bort…
Natten är här.