Navid Kermani (Wikipedia)

En orientalist för vår tid
Tysk bokhandels fredspris till Navid Kermani

I juni meddelades att Tysk bokhandels fredspris 2015 tilldelats orientalisten Navid Kermani som

"en av de viktigaste rösterna i vårt samhälle, som mer än någonsin tidigare måste bemöta människor med vitt skilda erfarenhetsvärldar och helt olika nationell och religiös bakgrund, för att möjliggöra ett fredligt liv tillsammans byggt på mänskliga rättigheter.ˮ I motiveringen betonas dessutom Kermanis ˮstarka engagemang för den enskilda människans värdighet och respekten för de olika kulturerna och religionernaˮ."

Navid Kermani föddes 1967 som son till iranska föräldrar i staden Siegen öster om Köln och ses i dag som en av sin generations främsta tyska intellektuella. Han började tidigt skriva för lokalpressen och har sedan fortsatt att vidga sina cirklar, både till det vetenskapliga och det skönlitterära området. Studietiden ägnades åt islamologi, filosofi och teatervetenskap och ledde 1999 fram till avhandlingen Gott ist schön. Das ästhetische Erleben des Koran (Gud är vacker. Den estetiska upplevelsen av Koranen) som numera är ett standardverk på området.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Kermani är muslim, men också djupt förtrogen med kristendomen, särskilt i dess tyska protestantiska form som omgav honom under uppväxten, och med judendomen som även den tilldrar sig hans intresse. Därför är det naturligt att Kermani blivit orientalist, alltså i första hand filolog och inte främst islamvetare, vilket han ofta betonat. Hans intresse är islam såsom en av de tre abrahamitiska kulturerna och dessas förmåga till fredlig samexistens och ömsesidigt berikande av varandra, vilket förr var det vanliga i Mellanöstern. Detta intresse syns också i hans avhandling som just handlar om religionens estetiska utryck och värden.

Medan Kermanis forskning ofta rör Koranen och den religiösa mystiken, behandlar hans litterära verk grundläggande mänskliga frågeställningar utifrån hans egen bakgrund. I flera utförliga artikelserier har han dessutom skildrat krissituationer, bland annat i Mellanöstern, senast under en reportageresa i de nu aktuella flyktingströmmarnas motsatta riktning, för att försöka skildra och förstå mekanismerna bakom dessa rörelser.

Kermanis ställning som offentlig intellektuell befästes i fjol, då han som huvudtalare vid firandet av Tysklands demokratiska grundlag från 1949 utnyttjade sin bakgrund som filolog för att analysera författningens språk och normativa kraft. Denna offentliga ställning stärktes ytterligare efter attackerna mot Charlie Hebdo, då han öppet bekände sig till upplysningens grundläggande värderingar och efterlyste mer frihet för att förhindra terrorismen. Men samtidigt uppmanade han också muslimer att inte vifta bort den islamistiska terrorn som ˮoislamiskˮ, eftersom terroristernas hänvisning till islam ändå upprättar en koppling mellan terror och religion som måste bekämpas.

"Vi måste ta strid med den lära som i dag hetsar människor i hela världen mot varandra och mördar eller förnedrar dem som är av en annan tro."

I sitt tacktal efter mottagandet av fredspriset den 18 oktober i Frankfurt valde Kermani att med stort intellektuellt och politiskt mod ta upp läget i Mellanöstern. Men talet utmärktes inte enbart av skarp analys, utan också av en gripande personlig ramberättelse. Den handlar om de båda prästerna Jacques Mourad och Paolo Dall’Oglio i en liten kristen församling i Quaryatein i Syrien, vilkas öden som förenande föregångsfigurer tjänar som bakgrund till Kermanis analys. Båda ordensbröderna har som kristna engagerat sig för att hålla liv i mötet med islam och visa muslimer sin kärlek. Något som i dag nästan låter osannolikt, men som förr var vardag i Mellanöstern och alltjämt är en stark önskan bland många människor där. Att brödernas kamp för medmänsklighet och förnuft mot både IS och Assads hänsynslöshet har varit hård, behöver knappast nämnas.

Den 18 juni i år fick Navid Kermani inte bara veta att han utsetts till fredspristagare utan också att hans vän, fader Jacques, förts bort av beväpnade män. Samma öde hade ett år tidigare drabbat fader Paolo, som länge kämpat på den syriska demokratirörelsens sida och förgäves försökt få Europa att stödja de moderata gruppernas kamp mot Assadregimens övergrepp. Sedan juli 2013 saknas alla spår efter Paolo Dall’Oglio, samtidigt som de dystra varslen hopar sig.

I Kermanis tal skiner ofta bedrövelsen igenom, den bedrövelse som orientalisten, med all sin kunskap om den värld som en gång fanns, måste känna. Ofta får vi höra att islam är en efterbliven kultur som med stöd i en förvriden tradition nu mördar och lemlästar allt i sin väg och de facto för ett krig mot Västvärlden, men enligt Kermani är detta en felaktig bild. Problemet är snarare det fullständiga brottet med den rika tradition som en gång fanns; dagens brutalitet möjliggörs av en total kulturell minnesförlust: ˮDet finns ingen islamisk kultur längre, åtminstone ingen av rang.ˮ Det vi nu ser är ˮruinerna efter en våldsam andlig implosionˮ, som först och främst fått islam att bekriga sig själv.

Samtidigt kan vi i Väst inte svara på varför ˮvår närmaste partner i Mellanöstern är just Saudiarabienˮ, som med sina oljemiljarder under årtionden ˮi moskéer, böcker och tvˮ understött den religiösa fascism som genom IS nu fått bottenkänning i sin egen avgrundsdjupa tomhet. Kermani kritiserar givetvis också de externa krafter som är inblandade, men för orientalisten är det tydligt hur just det intellektuella förfallet i hög grad är hemlagat. För bara tjugo år sedan kunde Koranen läsas och studeras som poesi i arabvärlden. Numera riskerar de lärare som vill tillämpa en sådan filologisk orientalism i bästa fall fängelse.

Finns då inget hopp? Kan ingenting göras? Som grannar måste vi enligt Kermani förhålla oss till kriget i Syrien ˮmöjligen militärt, men framför allt […] diplomatiskt och med stöd till det civila samhälletˮ. Det är nämligen där de goda krafterna och hoppet finns. För någon vecka sedan räddades fader Jacques i en mirakulös fritagningsinsats. Muslimska syrier lyckades med fara för sina egna liv få ut honom – en kristen – ur fångenskapen och med beduiners hjälp föra honom i säkerhet. Sådana krafter bör – enligt Kermani – det Europa, som så många syrier har som förebild, stödja för att stärka det hopp som denna djärva insats inger.

______________

  • Klicka här för att läsa Tommy Anderssons översätttning av Navid Kermanis tal vid prisutdelningen

  • Klicka här för att läsa ett utdrag ur Gott ist schön

  • Se en video med Kermanis tal här:

  • Tommy Andersson

    Tommy Andersson

    Tommy Andersson är översättare, bl.a. aktuell med Victor Klemperers LTI och Friedrich Kittlers Nedskrivningssystem 1800/1900.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: