En oändlig väntan?

Det är en renässans för Beckett – vissa talar till och med om en Beckett-feber. ”I väntan på Godot” sätts upp på både Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi och Göteborgs stadsteater i Henric Holmbergs regi. Den senare intervjuades i God morgon P1 (26/3) tillsammans med författaren Eva Ström. Ett trevligt samtal bland annat om gamla uppsättningar.

På frågan ifall Beckett är svår att förstå svarade Ström ”Oh, nej, den har ju satts upp för svarta långt ner i södern – och på fängelser – nej, så den är inte svår.” Och plötsligt inser jag att ”I väntan på Godot”, väntan på något obestämt, är mer aktuellt än någonsin. För hur länge ska vi vänta på att människor inte klassar varandra i högt och lågt? Den väntan känns oändlig.

Wiklander & Wollter, Göteborgs Stadsteater

Sven Wollter, som spelar Estragon i Göteborg, tolkar pjäsens budskap är ”… att enda möjligheten för mänskligheten att överleva är i gemenskap. Beckett visade två typer av gemenskap: slaven och herren och den vanliga gemenskapen.”

Låt oss sträva efter den vanliga. Nu kan vi se en absurd pjäs på scenen och höra låga tankar på radio.

Jag önskar att vissa repliker bara skulle kunna höras på teatern.

Kommentera: