Om Buster Keaton – skådespelare, komiker, filmregissör, producent, manusförfattare, stuntman, stenansikte och den fullständige främlingen i alla sina filmer – har James Curtis skrivit den grundliga och faktaspäckade biografin Buster Keaton: A Filmmaker’s Life. Magnus Hedlund skriver här om Keaton och boken.
Buster Keaton är i sina filmer den fullständige främlingen. Allt förvånar honom, men ingenting upprör honom. Hans blick är ständigt fjärrskådande, spanande mot något långt bortom våra horisonter. Hans klassiska gest för detta är handen som skuggar över ögonen, oavsett om solen skiner eller inte.
Den använder han i The Navigator när han kokar ägg i den alltför stora grytan eller i The Paleface (Blekansiktet) där han spejar i fjärran efter indianer, medan han står mitt i en indianby omgiven av lätt förbryllade och vänligt nyfikna ’rödskinn’. När han i en komplicerad ställning uppe i tågvirket spanar ut över havet i The Navigator använder han emellertid en liten teaterkikare.
Buster Keaton: A Filmmaker’s Life heter en nyutkommen biografi av James Curtis över Joseph Frank ”Buster” Keaton. Född 1895 var Buster redan innan sekelskiftet en fullfjädrad vaudeville-artist som uppträdde i föräldrarnas nummer ”The Three Keatons”.
Hans medverkan bestod huvudsakligen i att han blev sopad över golvet, slängd i kulissen, någon gång ut över publiken, av sin far, akrobaten Joe Keaton, medan hans mor Myra spelade saxofon. Det är en grundlig, faktaspäckad biografi på över 700 sidor med möjligen alltför många namn, ett index hade inte skadat, men det öppnar för vidare forskning, såväl privat som professionell.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Vi får följa Keaton, ibland från dag till dag, alltifrån hans tidiga tonår över den filmiska lärotiden hos komikern Roscoe ”Fatty” Arbuckle till hans egen studio och vidare till den svåra tiden vid åren för ljudfilmens genombrott och Keatons allvarliga alkoholism ända tills han blev fri från den mycket tack vare Eleanor, hans fru sedan 1940, och till den handfull sinsemellan olika men på var sitt sätt märkliga filmer han gjorde under sina sista år – han dog i februari 1966.
Vid 25 års ålder var Keaton redan fullfjädrad regissör, aktör, kameraman, gagmakare, manusskapare, scenograf i den genre han valt, stumfilmfarsen. Den skulle han utveckla bortom det seglivade och monumentalt förutsägbara pajkastningsstadiet till komiskt mästerskap i långfilmer som The Navigator och The General.
En viktig ingrediens i alla hans tidiga filmer var, ibland livsfarliga, ”stunts”, scener där andra filmmakare använde sig av specialtränade stuntmen, men där Keaton gjorde allt själv.
Det mest berömda är från Steamboat Bill Jr (”Hans son på galejan”) där en två ton tung husgavel stormfälls över honom, men han råkar stå där ett öppet vindsfönster landar – med fem centimeters marginal på alla sidor. Tyngden var nödvändig för att fallet skulle verka äkta. Man hade mätt noggrant och riggat ordentligt på gångjärn, men aldrig låtit gaveln falla fritt.
Buster Keaton insåg tidigt, han var då några och tjugo och i början av sin filmkarriär, hattens betydelse som signum för fimfarsaktörer. Chaplin hade sitt plommonstop, något för litet, Laurel and Hardy likaså. Harold Lloyd, näst Chaplin den mest populäre filmkomikern, hade halmhatt medan Fatty Arbuckle hade ett ljust plommonstop, för övrigt skaffat av just Buster Keaton. Och Jacques Tati, decennier senare, en trilby.
Keatons egen hatt var av typen pork pie, (fläskpaj) extra tillplattad i kullen och med kortklippta brätten stelnade i sockerlag. Den använde han under hela sin filmkarriär till och med de sista filmerna 1964 och -65. Han dog i februari 1966, 70 år gammal.
En solig afton i maj 1994 var det sverigepremiär på biografen Capitol i Göteborg på den mexikanska långfilmen El Moderno Barba Azul (Den moderne Blåskägg) eller Boom in the Moon som den hette i den engelskdubbade version som visades.
Filmen var från 1946, regisserad av den, enligt uppgift, ledande mexikanske filmregissören Jaime Salvador. Den var också den sista långfilm där Buster Keaton spelade en huvudroll. Minnesvärda biroller kom senare. Keaton hade då länge varit gravt alkoholiserad och gjort en del eländiga filmer, men var helt nykter när Blåskägg spelades in. Så man hade anledning att bespetsa sig.
Det startade lovande: Det är krig och en skeppsbruten Keaton driver iland på Mexikos kust. På grund av geografiska och språkliga missförstånd tror sig Buster vara i Japan och överlämnar sig som krigsfånge. Den lokale polischefen anser dock att han är den eftersökte amerikanske flickmördaren Blåskägg och förtjust spärrar han genast in honom.
Buster delar cell med en lokal mördare (spelad av en mexikansk komiker). De befrias av några hejdukar utskickade av en galen vetenskapsman som uppfunnit en atomdriven månraket och behöver testpiloter. Och på den vägen fortsätter det. Intrigen är inte att klaga på.
Men Keatons uppgift i historien inskränker sig till att se sur ut och (odubbad) grymta ”Yeah”. De alltför sällsynta Keaton-gagsen är annonserade väl i förväg och oändligt utdragna. Till och med de förkättrade filmer som Keaton gjorde med sångaren och komikern Jimmy Durante på 30-talet är roligare. Keaton-älskaren kan dock glädja sig åt några oförlikneliga handlösa fall.
I själva månfärden tar handlingen ett språng ut i det sublimas rymder och raketbesättningens hantering av den flaska explosivt ”atompulver” som ramlar ur raketens olåsta väggskåp hör till höjdpunkterna. Själv njöt jag också oblandat av skildringarna av den mexikanska vetenskapsakademins sammanträden.
Den brittiske filmhistorikern Kevin Brownlow utnämnde Boom in the Moon till den sämsta film som någonsin gjorts när den släpptes i den engelsktalande världen 1983. Det är möjligen att ta i, det är ett oavvisligt historiskt dokument och en trots invändningar märkligt förförisk film, som hade förtjänat fler än de sju åskådare som samlats i biomörkret den strålande vårkvällen för tjugonio år sedan.
I början av 50-talet gjorde Keaton en lång bejublad sejour på Circus Médrano i Paris. Han medverkade också i flera TV-program och höll sig nykter och aktiv. När Charlie Chaplin bad Keaton medverka i en scen i filmen ”Rampljus” förvånades han över i hur god fysisk form Keaton var. ”TV”, förklarade Keaton. Scenen som är en duett mellan Chaplin på fiol och Keaton på piano har blivit klassisk.
Han gjorde senare ett par udda filmer, där han var ensam huvudperson och bar upp hela handlingen. Den ena hette The Railrodder, på svenska döpt först till ”Rälsenären”, men sedan lyckligtvis omdöpt till det något bättre ”Järnvägens riddare”. Filmen var beställd av det kanadensiska statliga järnvägsbolaget som en sorts turistfilm och skildrar en resa med motordriven dressin genom Kanada med Buster som enda besättning.
Verkligt udda är också den film kallad Film som han gjorde efter manuskript av Samuel Beckett och i regi av Alan Schneider, som tidigare regisserat beckettpjäser för teatern men inte hade någon erfarenhet av filmarbete. Den spelades in i New York under en värmebölja sommaren 1964 med Beckett närvarande på sitt första USA-besök.
Beckett hade i första hand velat ha Jack McGowran i rollen som ”O” (för objekt), mannen på flykt undan att bli sedd. Filosofen George Berkleys sats ”esse est percipi” – att vara är att bli iakttagen – är Becketts motto till filmen. Filmkameran ”E” (för Eye, öga) följer O bakom hans axel. Men McGowran och ett par andra möjliga skådespelare var upptagna och Beckett föreslog Keaton. Som lät sig övertalas. Så Keaton i sin platta hatt och i en lång, vid överrock jagas av vittnena till hans existens förbi en ödslig, solbelyst industrivägg till hans mors lilla rum.
Film var ett intressant misslyckande enligt Beckett själv. Den pendlar mellan otydlighet och övertydlighet (de övertydliga bitarna är uppenbarligen Schneiders verk) och det är egentligen enbart genom Buster Keatons insats som Film är verkligt sevärd och drabbande. Keaton sa att han inte förstod ett dyft av det hela, men han gjorde som han blev tillsagd med den exakthet som alltid utmärkte hans agerande.
Den enda scen som han tyckte om var när han motar ut en hund och en katt (möjliga iakttagare) ur sitt rum. När han schasar ut katten slinker hunden in och vice versa ett par gånger. Det blev ingen närmare kontakt mellan Beckett och Keaton, trots Becketts uttalade beundran för hans verk.
Inne i rummet vill O också täcka över en fågelbur och tar av sig sin stora överrock. Keaton frågade Beckett vad han skulle ha på sig under. Det hade Beckett inte tänkt på. Han funderade. ”Samma rock” sa han. Det gillade Keaton.
Den sista film Buster Keaton medverkade i var av den amerikansk-engelske regissören Richard Lester – kanske mest känd för sina Beatles- och Superman-filmer och sin legendariska debutkortfilm The Running, Jumping and Standing Still Film. Det var i dennes A Funny Thing Happened on the Way to the Forum och Keaton var redan märkt av den cancer han skulle dö av innan filmen hunnit premiärvisas 1966.
- Klicka här för att läsa Magnus Hedlund om Spekulationer Ett patafysiskt causerie om
Alfred Jarry och Lord Kelvin - Se filmen Film: